Rusningstiden i butiken var över. Jag hade suttit i kassan en god stund och det värkte i ryggslutet. När ingen ny kund kom runt hörnet ner mot kassorna passade jag nu på att resa på mig och ta trasan och flaskan med fönsterputs och torka av de blanka ytorna vid kassan och även glasspärrarna ut från snabbkassorna. Där inne stod Diana och hade precis hjälpt en kund som kört fast. Kunden passerade förbi, och jag tog en paus i putsandet.
”Hej… det var ett tag sen…”
Diana såg upp. Hon log blekt, nästan ursäktande.
”Hej Emily. Allt bra?”
”Jo, det är bra… Vi saknar dig på circlesgruppen…”
”Jo… jag vet. Men jag… jag behövde en liten paus.”
”Men… Varför?”
”Det blev lite mycket, med bibelskolan, kyrkan och allt.”
”Jag är inte säker på att jag förstår ändå.”
Diana såg ut genom det frostade skyltfönstret. Det såg ut som att hon tog sats för att säga det hon tänkte.
”Nä, men alltså, jag har inte mått så där hundra den senaste tiden. Och jag har …, jag fick lite tvivel av att jag upptäckte att vissa i församlingen inte riktigt lever som de lär. ”
”Vissa …?”
Diana såg på mig med bestämd min och hennes mörka hår skakade när hon pratade.
”Pastor Anders och Maria använder tydligen en massa av församlingens pengar till privata ändamål. Det är inte alls så uppoffrande som de verkar. Dessutom, varför är de så lite på kontoret? Vad gör de hela dagarna egentligen? Anders skriver ju inte ens sina egna predikningar!”
Jag öppnade och stängde munnen. Svalde. Diana fortsatte. Vilket svikare hon var ändå.
”Jag ska bara gå klart bibelskoleåret, sen ska jag bestämma vad jag ska göra. Ibland tänker jag att de är ena riktiga hycklare och fariséer själva, fast de predikar emot allt och alla som har minsta lilla kritik mot dem.”
Jag fortsatte att putsa metallytan på kassans kortända med knogar som var vita av anspänning. Diana tystnade och jag kände hur det kokade inom mig.
”Oj, du har verkligen lyssnat på kritikerna som förtalar Anders och Maria. Du vet att det är den ondes planer för att undergräva vårt förtroende för dem, va? Alla stora ledare kommer bli kritiserade, så är det bara … Och det är klart att de inte alltid kan vara på kontoret, en del av deras tjänst är ju att be och läsa bibeln. Det kan de ju lika gärna göra hemma.”
En kund närmade sig och både Diana och jag ryckte till, i beredskap för att se om kunden skulle välja kassan eller snabbkassan. Den äldre damen med dramaten valde den vanliga kassan och jag tog de få stegen för att sätta mig till rätta.
”Ja, nu vet du i alla fall hur jag tänker.”
Diana tog vägen förbi på vägen in till butiken igen, och kramade om min axel med handen i förbifarten.
”Förlåt för att jag drog in dig i det här. Jag vet att du inte ångrar det, men det gör jag.”
Jag såg på henne med en blick som jag hoppades skulle lysa vilken idiot du är, men sa inget. Såklart jag inte ångrade något. Den som borde ångra sig var hon.