Jonathan öppnade den första kartongen med Pastor Anders nytryckta bok ”Ett framgångsrikt liv”. Jag stod bredvid med högen av adresserade kuvert, redo att ta emot det första lasset.
”Vad fint att du kunde hjälpa mig idag. Det var så himla mycket att göra.”
Hans bruna ögon såg på mig över kartongen. Jag log mot honom.
”Självklart att jag hjälper till. Det här kan ju lika gärna höra till mitt mentorskap.”
Han sträckte ut handen och fattade min över kartongen.
”Du ska veta att du är fantastisk. Det är få nyfrälsta som är så överlåtna som du är.”
Han lekte med min hand, flätade sina fingrar in i min. Höll kvar och såg mot mig. Jag svalde och såg på honom som blev så stora att jag till slut fick tårar i dem. Jonathan verkade tveka en stund, men sköt sedan bort kartongen och drog mig till sig. Hela min kropp svarade, det här hade jag gjort förr. Jag smekte över hans muskulösa bröstkorg, den jag velat ta på ända sen jag hällt en kopp kaffe över den tidigare i våras. Och jag kysste honom, svepte mjukt med min tunga över hans läppar och mötte sedan hans tunga och rundade den. Det sköt svarta och röda blixtar innanför mina ögonlock när jag blundade. Han stönade mjukt och svarade på kyssen och drog mig ännu närmare.
”Ojdå, vad händer här?”
Pastor Anders stämma fick oss båda att hoppa en halvmeter bakåt. Skammen. Sist jag haft någon annans tunga, och annat, i munnen, hade det varit hans. Jag ville dö. Jag ville bokstavligen lägga mig rakt ner och dö. Allt var för svårt, det var för komplicerat, jag var en för simpel människa.
”Hade jag vetat att min bok hade den här effekten på er hade jag bett någon annan om hjälp. Emily, du kan gå nu. ”
Han såg rasande ut. Jonathan såg skamsen ut han med.
” Gå in genom den trånga porten. Ty den port är vid, och den väg är bred som leder till fördärvet, och det är många som går fram på den. Och den port är trång, och den väg är smal som leder till livet, och det är få som finner den.”
Anders såg på mig.
”Det är inte alltid lätt att veta vad som är den smala vägen, Emily. Jag förstår det.”
”Förlåt.”
”Man håller inte på att hångla hur som helst.”
Hångla.Han uttalade ordet som om det var en smittsam sjukdom. Jonathan drog en hand genom håret, backade. Jag stod rakt framför Anders och det kändes som att han skulle fortsätta att hälla sina ord över mig.
”Det du gjorde, det strider mot de värderingar som man ska ha som ledare här i församlingen. Och som kvinna får man akta sig så man inte frestar män i ens omgivning.”
”Ja, förlåt.”
Det var alltså det jag gjorde. Jag frestade dem.
”Du får be Jonathan om ursäkt också.”
Jag blundade och lutade ner huvudet. Jag ville dö.
”Förlåt, Jonathan. Det var inte min mening att fresta dig.”