”Emily, välkommen in.”
Jag såg mig runt i Anders kontor, men han var inte där. Det var bara Maria, och hon satt vid skrivbordet, och pekade på en pall på andra sidan bordet. Hennes perfekt målade naglar var trummade mot skrivbordets träyta. Vad var det här nu då? Varför var hon så allvarlig? Vad visste hon? Varför var Anders inte här?
”Sätt dig.”
Maria log, men stämningen i rummet var sval. Jag satte sig ned och log tillbaka mot Maria så gott jag förmådde, med paniken härjande inuti. Jag noterade att Maria hade på sig en av blusarna som jag köpt åt henne, för församlingens pengar. Det gjorde mig glad, men Maria såg inte glad ut. Så som vi satt nu påminde det hela om filmscen: Strulig elev blir uppkallad till rektorn. Jag vågade inte titta någon annan stans än på Maria, med lätt sänkt huvud. Marias krispigt vita skjorta hade sex knappar som syntes ovanför byxlinningen. Tre var inte knäppta.
”Emily, jag hörde att söndagens predikan gick jättebra. Du var jättebra. Det ska du veta, vi är nöjda med dig för det.”
”För det …” upprepade jag nervöst. ”Eh …tack.”
Så, när skulle den komma. Anklagelsen.
”Vi vill dig väl, och vi vill att du ska blomstra i din kallelse. Så vi behöver också vara tydliga mot dig när vi inte är så nöjda, eller hur?”
Jag borde ha förstått att jag inte skulle komma så lätt undan. Det som händer var kanske mitt fel ändå. Jag böjde huvudet ännu mer och nickade.
”Alltså det kändes inte så bra för mig och Anders när du postade skrytiga bilder på sociala medier om att du predikat här i Praise Church. Du fick ett förtroende en gång, det är ju inte som att du blivit pastor eller något.”
Lättnaden. Lättnaden spred sig som en gräsbrand. Det kändes som att jag skulle smälta ner i stolen jag satt på.
”Oj, förlåt, Maria. Förlåt! Jag vara bra så glad att det gick bra. Och det var bara en bild.”
Det hela gällde en bild jag postat, Maria var inte arg för att jag sugit av hennes man.
”Du kommer ingen vart med den där attityden.”
Oj, jag var visst för lättad. Jag böjde huvudet igen.
”Jag ber om ursäkt. Jag förstod inte att det var fel.”
Jag visa genom hela min kroppshållning att jag hörde vad Maria sa, och att jag skämdes. Någon passerade i korridoren utanför, jag kunde hon se att en skugga föll över väggen framför mig. Maria ropade till.
”Jonathan, kom in här!”
”Ja?” Jonathan stack in sitt brunlockiga huvud i dörröppningen.
”Emily skulle behöva någon som kan lära henne om ödmjukhet. Kanske att du kan hjälpa henne, du är ju van vid att både vara lovsångsledare och har alltid klarat av att hålla fötterna på jorden? Ni kan väl ta en kaffe ihop?”
Maria reste på sig. Hennes mun var ett rakt streck.
”Jag ska gå nu. Men Jonathan får hjälpa dig att förstå hur man behöver leva ödmjukt om man ska vara en ledare här i församlingen.”
Maria kramade sin bror då de passerade varandra, och så slog Jonathan sig ner i soffan. Den förhatliga soffan. Han pekade mot fåtöljen. Jag skulle få sitta där i alla fall. Och Jonathan var inte Anders. Jag hade en overklig känsla i kroppen.
”Okej, berätta.”
Jonathan satt framåtlutad och såg mig i ögonen. Hans knä nuddade mitt. Det gick en svag stråle av elektricitet från hans knä och upp igenom mitt ben. Jag hade bett Gud om att träffa någon i kyrkan, var det här ett bönesvar? Jag ville inte tänka på det, men det hade hänt flera gånger tidigare att jag behövt försöka stoppa min fantasi från att göra upp scenarier där han rörde vid mig. Det var visserligen innan det här med Anders hände, sedan dess hade jag haft svårt att tänka över huvud taget. För ett ögonblick ville jag kräkas.
”Vad har du gjort?”
”Det är … det är det, jag vet inte ens riktigt. Jag predikade i söndags, ju. Och postade en bild i sociala medier, och det var tydligen inte rätt sak att göra.”
”Jag fattar, ja Maria tyckte att det var oödmjukt. Du är för ny här för att tro att du är något … Även om jag tycker att du verkar ganska fantastisk … Det kan ju inte vara så lätt att vara så nyfrälst som du är, att göra allt rätt. Men du, jag stöttar dig gärna. Ta mitt nummer, så kan vi höras om du funderar över om det är rätt och fel att göra en sån där grej nästa gång, så kan jag försöka hjälpa.”
Han såg mig inte i ögonen när han pratade. Jag hade velat byta nummer med honom ett tag nu, men inte nu och inte så här. Jag nickade sträckte fram min telefon, så att han skulle kunna skriva in sitt nummer.
”Tack, Jonathan. Jag hoppas att du ska ha tålamod med mig. Jag hör gärna av mig.”