I glipan mellan persiennens ribbor såg jag att det måste vara mitt i natten. Så här på senvåren var det bara riktigt mörkt när det faktiskt var natt. Lakanen var alldeles vridna och jag måste ha vaknat mitt i en intensiv dröm, jag hade smaken av ångest och blod i munnen. Jag gick upp och öppnade en glipa i fönstret och andades in nattluften. Det var maj och sedan några dagar var det en tidig värmebölja som gjorde dagarna kvalmiga och tröga, men nattluften var sval och skön. På vägen tre bilar och en ensam man på väg någonstans. Tillbaka i sängen lyfte jag upp telefonen från sängbordet. Klockan var halv två, och det hade kommit ett nytt meddelande från Jonathan. Kanske var det surrandet av meddelandet som hade väckt mig, utan att jag förstod det. Jag la mig ner och knölade till kudden under huvudet. Jag blundade till och log när jag såg att meddelandet var skickat alldeles nyss. Någonstans låg Jonathan i en säng och tänkte på mig, just nu.
”Gud ser din längtan och din kamp och att du vill göra rätt. Du är så fin. Tänker på dig.”
Jag blev med ens klarvaken och gjorde mitt allra bästa för att få tankarna att formera sig i raka led. Jag hade skrivit med killar förr, i mitt gamla liv. Jag hade många alternativa svar i mitt referensbibliotek i huvudet, men inga som var lämpliga att skicka till en lovsångsledare i Praise Church. Jag skrev. Raderade. Skrev. Raderade. Efter en stund insåg jag att det var pinsamt om Jonathan låg någonstans och såg på mina tre prickar som kom och gick. Jag behövde svara nu.
”Tack. Det är fint med ditt stöd. Vill du ta en kaffe efter gudstjänsten imorgon?”