Jag gick med raska steg från busshållplatsen, över bilvägen och in i bostadsområdet. Gula, låga flerfamiljshus med balkonger av vit plåt. Det doftade av nyklippt gräs från den lilla parkplätten mellan husen. Jag drog upp telefonen och dubbelkollade portkoden, och klev in i port nummer elva. Två trappor upp, hade han skrivit. Jag småsprang i trappan och stod strax utanför dörren märkt Blomkvist. Jag tvekade en kort stund, men tryckte sedan på dörrklockan. Dörren öppnades av Alma, som jag kände igen från alla år i kyrkan. Hon såg mindre uppklädd och tillfixad ut än vad hon brukat göra på circlesgruppen och gudstjänster.
”Nämen, Diana, välkommen.” Alma gav mig en varm kram. ”Staffan väntar på dig i vardagsrummet.”
Jag bet mig i läppen medan jag gick genom hallen och passerade ett prydligt städat kök. Jag var nervös och visste inte alls hur det här samtalet skulle te sig.
”Välkommen! Om jag hade kunnat hade jag rest mig upp och hälsat, men mina ben tillåter inte några sådana artighetsgester längre.”
Jag kände igen även Staffan, men senast jag sett honom hade han varit lång och ståtlig och stått upp i lovsången under gudstjänsten. Han hade också alltid haft kostym, ofta en mörkgrå med prydliga pressveck. Nu satt han i rullstol, klädd i mjukisbyxor och en skjorta med kort ärm. Även om ögonen var fulla av liv så såg han sliten ut. Han verkade se min förvåning.
”Har inte ryktet föregått mig alltså? Jag hamnade i rullstol efter en olycka.”
”Jo, pastor Anders nämnde något om det … Vad var …”
”Vad det var som hände? Ja, säg det den som det visste. Jag skulle promenera hem från kyrkans kontor sent en natt, och plötsligt kom det en bil från ingenstans. Den smet och ingen har fått tag i den. Det kanske var en rattfylla eller något … Men visst var det inte min olycka du ville prata om?”
”Nej, egentligen inte. Men jag har förstås undrat vad som hände, och hur ni mår.”
Jag slog mig ner i den storblommiga soffan och Alma kom in med en bricka med citronsaft, glas och ett fat med småkakor. På bordet låg ett påbörjat pussel, så brickan ställdes på en pall bredvid.
”Visst vill ni ha något kallt att dricka i den här vårvärmen?”
Jag tog emot ett glas och tog en klunk, lika mycket för att hinna samla mig som för att jag var törstig.
”Jo, Staffan. Jag tog ju över bokföringen efter dig. Och jag … ja, alltså. Den väcker många frågor hos mig. Jag ville mest prata med dig för att jag ju vet att ni lämnat församlingen, och jag ville bara … ja, höra lite …”
”Kommer du på uppdrag från Anders?”
Utanför fönstret gick solen i moln och det blev som en mörk skugga som for genom rummet. Jag svalde en klunk saft, och svalde igen, luft igen den här gången.
”Nej, nej, absolut inte. Han vet inte att jag är här, och jag skulle helst inte vilja att han får veta det heller. Jag har gjort andra saker som de inte är så nöjda med, så jag … jag är redan i onåd, kan man säga.”
”Ja, men då är du i gott sällskap. Vad vill du veta?”
”Nej, men jag har fått upp ögonen för att det är en del saker i församlingens ekonomi som inte känns schysst, och ja … Ja, men alltså, jag kan ju inte fråga Anders eller Maria. Men jag känner att det är ett sånt dubbelliv och hycklande från deras sida, och det får mig att tvivla på så mycket.”
Staffan rev sig i huvudet.
”Ja, jag förstår. Mitt råd är att backa ut långsamt. Ifrågasätt inget … Jag har inga som helst belägg för det, och Alma säger att jag troligen fick en smäll i huvudet vid olyckan också. Men sanningen är den, att samma kväll som min olycka så hade jag konfronterat Anders. Jag kan väl aldrig veta om det är Guds straff, eller Anders, eller ingens, men …”
Staffans glesa ljusgrå hår hade varit välkammat innan han nys rev runt i det, han var välrakad och hade klara ögon som såg på mig med intelligent blick. Han såg på inget sätt ut som en galning, men jag visste inte alls vad jag skulle tro.
”Du behöver inte ta ställning eller tro på något av det jag säger. Du är här för att du tvivlar om församlingens pastorer lever som de lär, och ja, mitt svar är nej. Det gör de inte. Jag rekommenderar ingen att vara kvar i Praise Church, men jag rekommenderar heller ingen att konfrontera pastorerna. Glid bara ut lite långsamt, smyg ut bakvägen.”
Alma harklade sig lätt.
”Ja, det där med olyckan säger polisen att det är omöjligt att veta någonting om. Och jag tycker att det låter orimligt att någon skulle ha gjort det med flit. Vi går i en annan församling nu, och det är lika bra det.”
Jag drack ur mitt glas och ställde det på brickan.
”Tack så mycket för att ni tog er tid med mig. Nu har jag fått mycket att tänka på. Snälla, berätta inte för någon att jag varit här.”
Staffan kramade om min hand innan jag gick, och Alma följde mig till hallen.
”Ta hand om dig nu, Diana lilla. Gör så lite väsen av dig som möjligt. Men kom ihåg att det finns en bra värld utanför Praise Church också. Och man går inte förlorad för att man inte vill vara med just där.”
Alma gav mig den varmaste kram som jag fått på väldigt lång tid, och sedan slog dörren igen.
På bussen hem plockade jag fram mobilen. Jag scrollade snabbt flödet, och hajade till när ett foto från Emily dök upp. Emily log stort på bilden, och höll upp fingrarna i ett segertecken. Bakgrunden visade att hon satt på tunnelbanan, det gula ljuset glänste i hennes blonda hår och hennes mandelformade blå ögon gnistrade. Det var en snygg bild, och Emily såg mycket lycklig ut. Jag såg att bilden postats alldeles nyss, och insåg att Emily måste vara på väg hem från söndagsgudstjänsten. Den som jag själv skolkat ifrån genom att ta på mig ett extra pass i butiken och sedan ta en tur hem till paret Blomkvist.
Jag scrollade ner för att läsa bildtexten.
”Här ser ni dagens predikant i Praise Church. Det var kul och det gick sååå bra. #meningenmedlivet”
Emilys glada ansikte och det triumferande budskapet tumlade runt innanför mina ögonlock när jag blundade. Emily. Så glad och stolt. Nu levde hon den dröm som jag trott att var min. Jag såg ut genom bussfönstret och försökte landa i vilken känsla som dominerade. Jag tog upp mobilen och låtsades ringa någon för att kunna prata högt för sig själv.
”Jag är glad för Emilys skull … eller, jag är orolig för henne och känner att jag egentligen ångrar att jag tog med henne till Praise Church … och jag blir ledsen för att det inte var jag som fick predika där idag. Och jag skäms så himla, himla mycket över att jag drog in henne till kyrkan och sen … kanske blir den där som … som blir avfällig.”
Jag pausade, och lyssnade ut i bussen. De andra resenärerna satt själva med lurar på och ingen tog någon notis till mig där jag satt och pratade med mig själv.
” … och egentligen är jag också lättad att jag inte är den som predikar där.”
Det var faktiskt en befrielse.
” Men när hon är där, och när hon får ta plats, då saknar ingen mig.”
Bussen bromsade in och jag reste mig upp, med en känsla av att ha nått mark. Den där känslan av fritt fall som kom varje gång jag ifrågasatte församlingen hade äntligen upphört. Jag fiskade upp telefonen och klickade fram Virgils nummer, medan jag med raska steg gick ut mot utgången.
”Virgil, du har rätt om allt. Förlåt. Jag behöver ta mig bort från församlingen.”
Min andning raspade i telefonen, så raskt rörde jag mig.
”Nämen, hej Diana … det var … det var goda nyheter. Har det hänt något, eller vad har fått dig att komma till den slutsatsen?”
”Nä, men jag har tänkt. På allt det här med ekonomin, på teologin, på all dubbelmoral och på hur alla beter sig.”
”Ja …”
Virgil lät orden hänga, och inväntade min fortsättning.
”Jag har varit så himla rädd för vad som händer om jag lämnar kyrkan. Dels, om jag kommer komma till helvetet. Men också vad som händer med min familj, alla jag känner. Jag har liksom känt att jag inte är någon, om jag inte är i kyrkan. Men … jag har insett att jag inte är någon där heller. Och jag kan inte leva så här. Det här är inget liv. Jag vill leva. Jag vill tänka, jag vill fatta egna beslut … Och, jag vill … jag vill träffa dig.”
Virgil andades, men sa ingenting.
”Alltså, jag har varit så himla dum. Jag vet att du kanske har tröttnat på mig och på att jag … att vi … att vi kysstes och hängde och … att jag bara drog mig undan. Jag betedde mig som en idiot. Alltså, förlåt.”
”Det … alltså, du har varit himla konstig, och jag har aldrig träffat någon som du. Men … jag kan inte sluta tänka på dig. Och, jag vet att du tror typ att du kommer gå över till den onda sidan om du blir en vanlig svensson. Men, vi alla andra lever och mår ganska bra. Det är inte så som du föreställer dig.”
Jag hörde min egen puls hårt i öronen. Trots att jag var ute på gatan nu så var det som att himlen kom fallande ner över mig, så litet blev mitt synfält. Jag lutade mig mot närmaste husvägg och koncentrerade sig på att fortsätta andas in och andas ut. I ett skyltfönster såg jag min egen spegelbild. Jag hejdade mig, såg rakt in i mitt eget ansikte.
”Du har rätt, jag ska gå ur kyrkan när terminen tar slut. Jag passar inte in där längre.”