”Jag har ställt in brickan med kaffe där, och skrivit ut ett förslag till predikoutkast och lagt på bordet. Nu ska jag bara springa ett ärende åt Maria, så kommer jag tillbaka och kan göra ändringar i utkastet sen.”
Mitt rörelsemönster var stelt, och jag hade svårt att le. Men jag hade skrivit ett predikoutkast som jag var stolt över, och en del av mig längtade efter att han skulle läsa det och säga att jag gjort bra ifrån mig. Anders klev in i sitt kontor, la av sig jackan i en fåtölj och slängde sig själv i soffan, med fötterna upp över armstödet. Han nickade och såg på mig med skratt i blicken. Jag fick panik av att se honom där i soffan, och ville fly, men jag stod kvar. Jag hade förlåtit, han hade bett om förlåtelse.
”Då kollar jag på det strax. Om jag gillar det kanske du får predika om det själv.”
”Om du gillar det så kanske jag får … själv?” Jag stirrade på Anders. ”Va?”
”Ja, eh … jag hade missat att jag lovat att predika i Grace Church i Göteborg på söndag. Så vi är inte här då. Du får ta predikan på söndag.”
”Men …”
”Inga men. Det är ju det här du blir tränad för. Någon gång måste vara den första. Men gå nu, så ska jag läsa.”
Jag stängde dörren om Anders och slog för munnen. Det var fortfarande som att jag levde i en mardröm efter vad som hänt med Anders, men det här var verkligen goda nyheter. Var det beviset på att jag kunde gå långt, belöningen för att jag verkligen gjorde det man skulle. Återigen kändes det som att allting i hela livet varit en stege som lett rätt emot den här dagen, och det här beskedet.
”Tack Gud, för att du steg för steg leder mig mot det du utvalt och kallat mig till.”
Jonathan och lovsångsbandet var ute på scenen, men på detaljschemat för dagens gudstjänst som jag hade öppet på mobilen kunde jag se att de nu spelade den sista lovsången före predikan. Före min predikan. Före mitt livs första predikan. Hjärtat slog hårt i bröstet, och handen som höll mobilen var alldeles svettig. I andra handen höll jag min Bibel, och inuti den låg ett papper med det godkända predikoutkastet. Genom en glipa i det svarta skynke som utgjorde scenens bakre vägg kunde jag se att Jonathan slängde en blick bak mot mig. Det var nu jag skulle gå ut på scenen, medan de sjöng sista versen och refrängen.
Jag gled ut på scenen och drog ett djupt andetag, när jag överrumplades av det skarpa ljuset från strålkastarna. Det var mörkt i lokalen, men över lovsångsbandet och nu mig själv lyste de starkaste lamporna. Jonathan såg mot mig och log, igen och mitt hjärta dunkade ännu hårdare. Ljudkillen gjorde tummen upp, nu var min mick påslagen.
Med darrig röst tog jag ton och sjöng med i sista refrängen, och efter någon strof la sig rösten till rätta. En ny blick från Jonathan, den här gången med ögonbrynen imponerat höjda. Och så klingade musiken av, och lovsångarna backade undan. Kvar stod jag nu själv i strålkastarljuset och jag gick fram till barbordet som tjänade som predikstol och slog upp min Bibel där. Tystnaden la sig i rummet och jag harklade mig lätt.
”Hej, Praise Church! Mitt namn är Emily och jag har den stora förmånen att få predika för er idag. Idag ska vi prata om nåd.”
Jag gjorde en konstpaus och flera vänner som satt nere i bänkraderna utbrast i applåder och hejarop. Modet växte inom mig.
”Själva kärnan av evangeliet, Guds budskap till oss, är nåden. Vet ni vad nåd är?”
Jag gick över scenen, så som jag sett Anders göra så många predikningar nu.
”Jag ska förklara vad nåd är. Vill ni höra vad nåd är?”
Jag vände mig ut till publiken som med en mun tjoade ja.
”Det var en gång en kung. Vi kan kalla honom Gustav. Visst har det funnits ett gäng svenska kungar vid namn Gustav?”
Igen fick jag ett jakande svar tillbaka från publiken.
”Kung Gustav var känd för sin godhet mot sitt folk, men även för sin starka känsla för rättvisa. En dag när han var ute och gick i den vackra slottsparken hörde han gråtande ljud från utanför en gallergrind i muren. Där utanför knäböjde en ung man och grät, med händerna mot gallret. Mannen hade blivit tagen på bar gärning då han stal mat från det kungliga köket, och var fjättrad mot grinden medan han väntade på transporten som föra honom till sitt straff. Kungen stannade vid mannen och lyssnade på hans berättelse om hunger, nöd och fattigdom. Och när fångvaktaren kom tillbaka för att föra bort den unge mannen, begärde kungen i stället att han skulle släppas fri. Och kungen bjöd in den unge mannen till sig på lunch, och gav honom sedan ett jobb, så att han aldrig mer skulle behöva vara hungrig.”
Jag gick över till andra sidan av scenen.
”Det här är ju förstås en saga jag hittade på. Men förstår ni nu vad nåd är?”
Publiken applåderade.
”Alla av oss har gjort misstag. Små och stora. Ingen av oss har förtjänat nåden. Men Gud ger oss nåden. Han bjuder in oss, han ger oss nya möjligheter.”
Jag avbröt gåendet, stod stilla i mitten av scenen, och pekade mot min Bibel.
”Jag ska inte bara berätta sagor, jag ska läsa Bibeln också. Följ med mig till Efesierbrevet kapitel två, vers åtta och nio. ’Ty av nåden är ni frälsta genom tron, inte av er själva, Guds gåva är det inte av gärningar, så att ingen skall berömma sig.’ Det är viktigt att förstå att ingen av oss har förtjänat vår frälsning.”
Jag pausade och såg ut i mörkret som var publiken. Bakom mig såg jag en rörelse och jag kastade ett öga bakåt. Jonathan stod där med en frågande min, och jag nickade.
”Ingen av oss har förtjänat nåden från Gud. Men vi måste också leva liv som visar att vi var värdiga den här nåden. Låt oss vara människor som lever i tacksamhet och visar att vi förstår att vi lever av den nåd som Gud har gett oss. Varje sak du gör och varje tanke du tänker är en möjlighet att visa tacksamhet för Guds nåd.”
Jonathan och resten av lovsång smög nu ut på scenen bakom mig, och gjorde sig redo att börja spela igen.
”Nu ska vi alla visa vår tacksamhet till Gud i lovsången vi ska sjunga. Och dig som känner att du behöver ny nåd, eller för dig som känner att du behöver komma tillbaka till tacksamheten till nåden, dig vill jag bjuda fram till förbön. Jag och flera andra förebedjare kommer stå här nedanför scenen, för att möta dig och be för dig. Så medan Jonathan nu tar församlingen vidare i lovsång, fortsätter vi också med förbön. Välkommen du som vill.”
Med de orden slog jag ihop min bibel och gick in bakom scenen. En ljudkille tog av min mikrofon som suttit fast bakom öronen och mot kinden, och jag lämnade min Bibel och telefon åt en assistent. Sedan klev jag på nytt ut, men nu i utrymmet nedanför scenen och framför första stolsraden. Där stod redan fem förebedjare, och jag anslöt mig till dem. Och medan lovsången flödade i mjuka vågor som fyllde hela rummet strömmade det fram människor från bänkraderna. Det bildades en lång kö rad av människor som bad och grät framme nedanför scenen. Jag valde en första person, och la min hand mot hennes axel och bad högt. Jag tog några minuter vid olika tjejer eller killar, och till slut hade jag och förebedjarna varit runt hos alla. Då stannade vi upp och vände oss fram mot scenen igen, och började i stället delta i lovsången. Gudsnärvaron i rummet låg som en tjock, pirrande närvaro i luften. Jag såg på mina egna armar, och mannen som stod bredvid, att vi båda hade gåshud. Jag riktade ansiktet mot taket och sjöng av hela mitt hjärta.
”I Guds nåd står jag stark, hans kärlek fyller mig varje dag.
Jag står på helig mark, jag är inte längre svag.”
Min bröstkorg var full och tårarna rann. Vilken oerhörd lycka att få ha predikat ett budskap och få vara en del av en församling som kunde dra människor så här nära Gud. Diana hade inte varit där, det sved. Jag hade gärna velat visa henne, velat få en kram och hennes uppmuntran efteråt. Men jag ryckte på axlarna, jag behövde inte henne längre. Jag var redan bättre än henne, även om jag inte var uppvuxen i kyrkan och trots att jag inte kunde rabbla alla Bibelns böcker i ordning. Jag var utvald.