Jag satt nu åter igen på en av de främre bänkarna under lektionerna, och dröjde ofta kvar och hjälpte receptionisten med lite av varje, innan jag skyndade mig till jobbet. Idag hade högen med kvitton på skrivbordet inne i garderoben varit högre än tidigare, och jag satte mig till rätta för att föra in alla dessa, under den dagliga kafferasten. Inne i bokföringsprogrammet fanns också flera nya fakturor att attestera. Praise Church årliga ledarkonferens närmade sig, och det fanns flera större inköp kopplade till den, men flera andra kvitton stack ut. Mer kläder. Flera kvitton på dyra middagar. Och så en ny, ovanligt stor faktura till Righeous Consulting AB. På skoj öppnade jag upp min miniräknarapp och räknade ihop. Om alla dessa kvitton och fakturor gick direkt till Anders och Maria hade de fått ungefär sextio tusen den här månaden, utöver sina vanliga löner. Det var ändå en ansenlig summa, och lönerna var inte låga till att börja med.
Utan att tänka mig för skickade jag en skärmdump till Virgil.
”Det här är vad Himmelstrands tagit ut, utöver sina löner, den här månaden. Själv sitter jag här och jobbar gratis.”
Svaret kom blixtsnabbt.
”Ja, du ser. Vad tänker du om det?”
Jag insåg med ens att jag trillat dit igen. De här ogudaktiga, ifrågasättande tankarna skulle inte få fotfäste igen. Jag blundade och bad Gud om förlåtelse, och när jag såg efter igen hade det kommit ett nytt meddelande från Virgil.
”Själv tänker jag att man inte kan vara en god, gudfruktig människa (eller hur man nu säger) om man fuskar så där. Jag fattar ju att människor kan vara värd en hög lön, men jag tycker ju inte att deras jobb låter som att det förtjänar det. Det de gör måste ju vara brottsligt, på riktigt. Jag tycker också att du ska akta dig, så att du inte råkar bli medansvarig på något sätt, som församlingens bokförare. Har du tänkt på det?”
Visst hade tankarna snuddat vid moralen kring de här frågorna, men att jag själv skulle kunna anses medskyldig kom som ett slag. Jag svarade med en chockad GIF, och la undan mobilen.
Men tanken på att det fanns ett moraliskt och rättsligt rätt och fel som var annorlunda än standarden i församlingen stannade kvar hos mig. Hur kunde det ha blivit så? Själv gjorde jag allt jag kunde för att komma till rätta med synden i mitt liv, men det innebar också att jag behövde blunda för en del saker som även ickekristna reagerade på att var moraliskt fel. Var stod Gud i alla dessa frågor? Var det så enkelt att det bara var jag som behövde omvända mig från mina tvivlande tankar, men Gud hade överseende med bokföringsfusket som pastorsparet fick mig att göra?
Känslan av tvivel brukade sitta i trakten där hjärtat finns. Den här arga känslan surrade mer rakt uppe i hjärnan. Det bubblade och kokade.
Jag hörde borta från korridoren hur klasskompisarna nu började ta sig tillbaka till sina platser inför nästa undervisningpass, och jag slog igen datorn med ett hårt tryck. Dags att gå tillbaka, dags att slå på leendet.