En tjej som verkade vara gruppens ledare, vid namn Linnea ställde ner sin kaffekopp och lutade sig tillbaka i soffan som stod i Dianas föräldrars vardagsrum. Jag hade först blivit väldigt förvånad över att min jämnåriga kollega fortfarande bodde hemma, men sedan insett att det var både dyrt och svårt att få tag på boende i Stockholm. Trivdes man med sina föräldrar var det lika bra att bo hemma.
Under fikastunden hade jag granskat människorna i gruppen, en efter en. Att Linnea var gruppens ledare hade ingen sagt. Hon hade ett blekt ansikte och ett väldigt alldagligt utseende. Hade de gått på snygghet hade Diana eller någon av killarna nog blivit ledaren. Linnea måste ha något annat utmärkande drag som gjorde att hon stod överst i rang. Hon hade bjudits först av middagsmaten, men hade med ett stort leende gett över pastasleven till mig. Men av kaffet och kakan hade hon serverat sig själv först. Efter henne fick jag, och sedan i ett fallande led efter mig. Jag antar att det var för att jag var ny, gäst, i gruppen.
”Tack Diana för den goda maten och fikat. Och välkommen hit, Emily, till oss i circlesgruppen. Praise Church har det vi kallar circlesgrupper, för att man ska känna att man har fått nya cirklar att umgås i. Vi vill inte bara vara en söndagskyrka, vi vet ju att människor behöver vänner och relationer alla veckans dagar. Vi brukar läsa lite i Bibeln ihop, och sen dela om vi har några saker som vi ska be för gemensamt.”
Linnea tog fram sin bibel och bläddrade fram till en sida och läste högt.
”Alla har syndat och saknar härligheten från Gud, och de står som rättfärdiga utan att ha förtjänat det, av hans nåd, därför att Kristus Jesus har friköpt dem.”
Linnea log, hennes grå ögon strålade. Man kunde riktigt se på henne att hon älskade att få berätta om Bibeln.
”Det här låter förstås konstigt om man inte är vad vid kristendomen. Vill du att jag förklarar lite, Emily?”
”Ja, gör det.”
Jag brydde mig ju inte alls egentligen, men det kändes som det artiga svaret.
”Jo, men så här. Vi tror på att synden kom in i världen i tidernas begynnelse. Du kanske minns berättelsen om Adam och Eva? Från den dagen finns synden i världen och alla människor är skilda från Gud, genom synden. Men för över 2000 år sedan sände Gud sin son Jesus till världen, för att han skulle dö. Han offrade sig för att alla människor skulle kunna få förlåtelse och bli frälsta.”
Diana vände sig mot mig, lika stort leende som Linnea.
”Visst är det stort? Vi behöver aldrig dras med våra synder, utan Gud kan ta dem ifrån oss. Ibland kan man liksom känna att man mår dåligt, när man har synd i sitt liv. Det kan kännas som en tomhet, som ett hål man har inombords. Och när man närmar sig Guds närvaro, då kan det kännas jobbigt. Som att man vill fly bort från det. Men då är det viktigaste att faktiskt närma sig Gud. Han kan fylla det där hålet.”
Alla runt bordet nickade och instämde och jag kunde inte riktigt låta bli att nicka med, även om jag faktiskt inte alls tyckte att det hela lät riktigt rimligt. Linnea slog ihop sin bibel och la den på bordet så att korset på framsidan var tydligt synligt för alla. Sedan bytte hon ton, från en röst som lät som att hon predikade, till mer vanlig samtalston.
”Nu ska vi gå en runda. Alla får berätta lite om vad som hänt i deras liv den senaste veckan och ta upp ett böneämne eller tacksägelseämne. Och så ber vi ihop.”
Hon vände blicken bort från mig.
”Du kanske kan börja, Jonas?”
Jonas var lång, med ljusbrunt ganska tunt hår, och en lätt skugga av hårväxt i ansiktet. Inte ful, men absolut inte min typ.
”Ja, javisst. Jag… vi behöver be för mitt jobb. Butiken jag jobbar för går dåligt, så jag kanske blir av med jobbet. ”
Jonas satt framåtlutad och hans ena knä hoppade medan han pratade. Turen gick raskt över till Lina som satt bredvid honom.
”Jag fick VG på tentan jag hade förra veckan, så jag vill mest bara tacka Gud idag.”
Lina hade lätt utstående ögon, men långa ögonfransar och fyllig mun.
Medelåldern i gruppen var runt tjugofem år, men det fanns också med ett äldre par, Alma och Staffan. De var runt sextio år och prydligt klädda. Staffan hade tidigare under kvällen presenterat sig om ekonom, och Linnea hade förklarat att det var han som skötte församlingens ekonomi. Vad Alma jobbade med hade jag inte uppfattat.
Alma hade inget speciellt som hon önskade lyfta i gruppen. Staffan hade en bekymrad min.
”Jag önskar att vi ska be för ett specifikt böneämne, som jag tyvärr inte riktigt kan utveckla idag. Något om en administrativ utmaning i församlingen.”
Alla nickade, ingen ställde någon följdfråga, och ordet gick vidare.
David och Johanna var ett par, de satt tätt intill varandra i soffan. Hela kvällen hade de haft tät kroppskontakt, hållit varandra i handen eller bara stått väldigt, väldigt nära. Nu såg de på varandra och det dröjde ett ögonblick innan någon av dem tog ordet. Johannas hand sökte Davids, och han fattade den och tog till orda.
”Jo, vi vill be för… Vi har fått ett till missfall. Den här gången blev fostret elva veckor innan Johanna började blöda igen…”
Johanna strök med fingrarna över kinderna och fångade upp tårar som föll. Hon hade nyss suttit och deltagit i samtalet precis lika uppsluppet som alla andra.
Det blev en snabb förändring i stämning, och jag hade svårt att hänga med. Jag skulle själv ha haft svårt att öppna upp med något så uppenbart känsligt med så kort startsträcka, men den här gruppen verkade känna varandra så väl. Det kanske var därför.
En efter en kramade alla om David och Johanna, som fortfarande torkade tårar så fort hennes händer blev lediga. Jag övervägde en kort stund att bara stanna utanför kramandet, eftersom det kändes konstigt att krama och trösta någon jag känt i en timme ungefär. Men som det var kändes det ännu mer konstigt att ställa sig utanför kramandet. Röran som uppstod runt omkring gav mig också en paus att snabbt komma på vad jag själv skulle säga när det nu strax skulle bli min tur i cirkeln. En sån märklig gemenskap, och så stora hopp mellan utlämnande samtal och ytliga ämnen. Vad var rätt och vad var fel att säga här? Hur mycket av mig själv skulle jag lämna ut? Helst inget alls, men något behövde jag säga.
När alla satt på sina platser igen riktades alla blickar mot mig. Linnea nickade uppmuntrande, som för att ge mig ordet.
Jag la armarna i kors över bröstet och nöp lätt med högerhanden på den tunna huden på undersidan av vänster överarm, för att lugna mig. Räknade vecken i gardinen, nio stycken. Räknade fack i bokhyllan, tolv.
”Jo, men jag är ny i Stockholm. Och jag känner mig ganska ensam faktiskt. Ni får gärna be för att jag ska börja känna mig hemma här.”
När jag gick hem den kvällen var jag full av tankar och känslor. Varm, glad, uppfylld, nästan lite rusig. Värmen i den här gruppen av människor var omtumlande, fängslande, lockande. Också en liten aning obehaglig. Jag sköt bort alla tankar som hade den där negativa tonen, rösten inuti lät som mamma. Klart de här fina människorna fick ha sin tro. Och jag tänkte bara snylta av deras gemenskap, undersöka det här med Gud. Inget var allvarligare än att jag kunde dra mig undan, om det på det minsta sätt kändes obehagligt.
Diana hade kramat mig hårt innan jag gick.
”Jag är så glad att du kom ikväll, det betyder mycket.”
Det var en fin känsla, att få betyda något för någon.