Hemma i Linköping hade det inte varit svårt att få en tid i husets tvättstuga, men i det här nya huset hade det var överraskande svårt. Jag hade behövt gå i obekväma och urblekta underkläder nu ett tag, och behövde verkligen den här tvättiden som jag äntligen lyckats få tag på.
Husets tvättstuga låg i källaren och den tjocka ståldörren slog igen bakom mig med en skarp smäll. Det var något oroväckande med smällen, och dörren var så tjock så jag drog slutsatsen att rummet också skulle kunna användas som skyddsrum. Jag tog min överfyllda Ikeakasse och släpade in den längs med klinkergolvet. Fyllde två maskiner, en med färgad tvätt, en med vit tvätt, fyllde på med tvättmedel och tryckte i gång dem. Jag hörde kranarna slås på inne i maskinen, det började fyllas med vatten där inne. Jag konstaterade att det nu var en och en halv timme innan jag behövdes här igen, och gick med lätta steg mot dörren och tryckte ner handtaget. Dörren rörde sig inte. Handtaget gick inte ens att rucka. Jag testade igen, men inget hände. Jag sneglade mot kalendern som var uppsatt på en anslagstavla. Jag hade den sista bokade tiden för dagen. Det var osannolikt att någon skulle komma ner till tvättstugan ytterligare ikväll, en fredagskväll dessutom. Då hade väl alla fullt upp med fredagsmys med sina familjer, eller med att göra sig i ordning inför utekvällen.
Jag fick ta stöd mot väggen, mina ben skakade och det flimrade framför ögonen.
Att bli inlåst i ett slutet utrymme var min värsta skräck. En vårdag när jag var tio år gammal hade min mamma gått på en konstutställning på kvällen, och jag hade bedyrat att jag skulle klara mig själv hemma under de tre timmar mamma skulle vara borta. Jag hade haft köpta piroger att mikra, en påse godis och ett tv-program jag ville se, och jag hade varit pirrigt förväntansfull inför att bevisa inför mamma hur stor och självständig jag var. Mamma hade åkt, och efter en stund hade jag hittat den nya serietidningen som kommit med posten samma dag. Med i den glansiga plastförpackningen var en liten självlysande stav, som man kunde ladda mot en lampa. Under trappan till villans övervåning fanns ett förråd. När man klev in i förrådet hade det normal takhöjd, och sedan gick det in i en vrå under själva trappan. Det var inte så stort, men praktiskt planerat och välfyllt. Jag hade först hållit staven under kökslampan under precis så lång tid som instruktionerna angav, och sedan gick jag in i förrådet för att se hur den lyste i mörkret. Jag stängde dörren ordentligt bakom mig och släckte lampan. Staven lyste med ett klent grönt ljus, det var inte någon särskilt spännande sak att stå där i mörkret och titta på. När dörren inte gick att öppna kunde jag erinra sig ett konstigt klinkande ljud i samma stund som jag stängt dörren. När jag tände lampan och kikade ut genom dörrspringan kunde jag konstatera att handtaget hade ramlat av på utsidan. Insikten om att jag var inlåst och ensam i huset kändes som ett slag i magen. Jag minns det som hur jag för första gången i livet upplevde att andningen blev ytlig, huvudet snurrade och att det kändes som att jag skulle klämmas av väggarna som verkade komma allt närmare mig. Jag vet inte hur länge paniken pågick, men jag minns att jag också började fundera på vad som skulle hända om min mamma råkade ut för en olycka på vägen hem från konstutställningen. Skulle jag någonsin bli hittad här?
Till slut hade jag på något sätt insett att jag behövde börja avleda tankarna, eftersom paniken inte gjorde situationen bättre. Jag hade börjat räkna sakerna jag såg. Det fanns tolv pärmar i olika färger på ett hyllplan. I en back inne i vrån låg sju par skridskor i olika storlek. Skridskorna hade randiga snören, sjuttiosex ränder på varje snöre. Det fanns fyra stora bruna kartonger och sex mindre. Varje stor brun kartong hade arton vita ränder. I metalbrickan till dörrhandtaget borde det ha suttit tre skruvar. Jag satt där och räknade resten av tiden, tid som jag skulle ha tillbringat med mitt godis framför tv: n. Jag var panikslagen, hungrig och kissnödig när mamma några timmar senare kom hem och hittade mig instängd i förrådet under trappan. Ända sedan dess kunde jag bli kallsvettig av allt som påminde som händelsen. Att vara instängd i tvättstugan var en sådan sak som jag inte hanterade med lätthet.
Jag försökte igen. Jag var vuxen nu, jag var i tvättstugan i ett hyreshus, det här borde inte vara omöjligt att klara upp. Jag tryckte och drog i handtaget, jag pressade ut dörren med höften. Ingenting hände. Jag tog ett raskt varv runt tvättstugan medan jag ignorerade det högljudda susandet i ögonen. Jag tog till metoden, jag räknade. Jag försökte räkna, och för varje siffra tvinga ner luften längre ner än bara allra ytligast i halsen. Hjärtat pickade snabbt i bröstkorgen och benen kändes hårda och stegen stolpiga. Jag räknade plattorna i golvet. Sju plattor åt ena ledden, arton åt andra. Hundratjugosex klinkerplattor på tvättstugans golv. Två tvättmaskiner, ett torkskåp. Tre trasor och en mopp. Fyra linor uppspända i taket. Vad skulle jag ta mig till?
Det fanns flera små fönstergluggar i takhöjd och mellan dem fanns ventilationsventiler. Åsynen av dem lugnade mig lite, jag skulle inte dö av syrebrist. Inte heller skulle jag svälta det närmaste dygnet, jag hade ätit ett paket snabbnudlar i buljong innan jag tog tvätten och släpade den ner för alla trapporna. Men tusan också, kissnödig var jag ju i alla fall. Jag fortsatte att stega fram och tillbaka på den lilla golvytan. Där under diskbänken fanns en golvbrunn. I värsta fall fick jag kissa där.
Telefonen låg uppe i sängen i lägenheten, och dessutom kände jag inga grannar eller någon som skulle kunna hjälpa mig. Det fanns heller ingen som skulle sakna mig, som tänkte på mig och undrade var jag höll hus. Mamma och jag hade pratat i telefon tidigare idag, hon skulle inte ringa på några dagar igen.
I den här situationen var jag totalt ensam. Ingen skulle höra mig om jag skrek. Det sved som eld i halsen, det kändes som att jag skulle kräkas. Eller var det kanske luftrören som höll på att snörpas åt, var luften ändå inte lite tjock här inne? Paniken steg och jag insåg att det inte hjälpte att räkna saker här.
Jag blundade och insåg med ett hånfullt skratt ekande inombords vad jag skulle testa att göra. Med paniken dundrande i bröstet blundade jag och sträckte huvudet upp mot taket, i riktning mot himlen, precis som jag sett pastor Anders och Linnea göra.
”Käre Gode Gud, om du finns, hjälp mig att komma ut ur tvättstugan. Snälla?”
Med bröstet fullt av tvivel gick jag fram till dörren igen, drog den inåt och tryckte ner handtaget i samma rörelse. Det hördes ett vänligt klick och dörren svängde upp, mjukt och lätt.
”Det var som f.…” Jag hejdade mig och det brände inombords. Det måste ju ha varit en slump. Det kan inte ha varit… Men halvvägs upp i trapphuset blickade jag upp igen mot taket och mimade. ”Tack…”