”Men var fan är den nu igen?”
Jag öppnade flyttkartongen som stod överst i stapeln av lådor och röjde med ryckiga rörelser runt i innehållet. Med ett ögonkast på klockan, som jag tack och lov hängt upp på väggen, insåg jag att jag inte hann leta så här. Med viss ansträngning tog jag tag i kartongen och vände den upp och ner över golvet. En stor hög med kläder rasade ut, men ingen regnjacka. Jag tog nästa kartong och välte ut även den, ingen lycka där heller. Det var ett helt klädberg på golvet nu, och jag tog tag i en tredje kartong och vände ut även dess innehåll. Den var inte bara fylld med kläder, men jag räknade med att klädhögen tog stötarna. Klockan tickade obarmhärtigt och det sved av stress i halsen. Där! Där låg den blå regnjackan! Jag ryckte åt mig den och drog igenom en arm, och hoppade över klädhögen och halvsprang ut i hallen medan jag tryckte igenom nästa arm. Räknade, med en snabb vridning in mot rummet igen. Fjorton flyttlådor kvar, och en enorm klädhög mitt på golvet. Jag behövde ta tag i det där ikväll.
Egentligen hade jag alltid brytt mig väldigt mycket om ordning och reda. Jag blev lugn när det var prydligt runt om kring mig, och att det inte var vackert, inte bara ordningsamt, gav mig en känsla av att jag levde, på riktigt. Nu, i flyttkartonger och kaos, var det bara överlevnad. I lägenheten hemma i Linköping hade jag ofta överraskat John med att ha möblerat om eller att jag dekorerat på nytt, med nyinköpta lampor eller fina föremål jag handlat på second hand. Han brydde sig inte så noga, men hade alltid kysst mig och sagt att det var fint. I nya lägenheten var inget direkt vackert.
Det var bara möbler ställda där möbler skulle stå, koppar och fat i skåp för att det måste finnas. Ingen känsla, ingen hemtrevnad. Problemet var inte lägenheten, den var bra. Problemet var att när jag försökte göra det hemtrevligt eller mysigt så drabbades jag av en sådan enorm känsla av förlust. Allt jag haft, men inte längre hade. Och ingen som skulle ge mig en kram och en kyss när jag gjort något extra vackert. Livet som jag byggt upp så varsamt hade gått mig ur händerna. Och det liv jag hade nu hade jag visserligen valt, men det gjorde mig också arg att jag behövt hamna här.
Jag sprang nerför trapporna och ut genom porten. Det regnade i en vinkel som gjorde att det landade stora, kalla droppar i mitt ansikte trots att jag dragit upp regnjackans huva. Jag lutade mig framåt för att komma undan regnet, men märkte att det rann ändå. Gråten övermannade mig fortfarande då och då, den bara kom. Kartonghögen där inne var ett kvitto på att jag var ensam och misslyckad, hur mycket jag än försökte säga något annat till mamma. Jag ville egentligen inte vara här, bo här, behöva leva det här ensamma livet. I ärlighetens namn flydde jag Linköping för att jag inte klarade att bo kvar, att se mammas och alla andras ledsna blickar, deras beklaganden och stackars dig, så tråkigt att det blev som det blev.
Hade jag fått välja hade jag bott kvar i Linköping. Kanske hade jag börjat plugga något på universitetet där. Jag skulle haft en sambo. Kanske skulle vi också skaffat barn ihop?
Men nu var jag här, och jag var snart sen till jobbet. Såklart var jag tacksam att det hade löst sig med både boende och jobb. Det hade varit en helt outhärdlig kris att behöva flytta hem till mamma och Håkan. Men allt var så svårt.
Framför allt var det svårt med vänner här. Det var som att folk inte såg mig. Jag hade verkligen bjudit till för att lära känna kollegorna på jobbet. Jag hade småpratat, skrattat åt alla skämt och varit intresserad av allt vad de pratade om i personalrummet. Jag hade erbjudit mig att ta extrapass för att rädda kollegor som behövt ta ledigt, och hjälpt till med allehanda arbetsuppgifter för att visa hur schysst och snäll jag var. Jag hade till och med varit övertydlig och frågat om jag kunde följa med på konserterna eller yogapassen de pratade om. Skammen när de sa nej, de hade andra de skulle gå på, redan pågående vänskaper med åtaganden. Ingen hade utrymme för mig. Det kändes stundtals som att jag ens inte fanns.
Jag kunde inte avgöra om det var Stockholm som var felkällan, eller om det var mig det var fel på. En storstad där alla var upptagna med sitt eget, eller jag som ville för mycket. Var så angelägen att jag blev påflugen och därmed hållen på armlängds avstånd. Jag kände inte igen situationen från tidigare i livet. Jag hade erfarenheter av att flytta och byta klass, och byta handbollslag. Jag hade alltid fått nya kompisar snabbt. Hade haft lätt att hamna i centrum. Hade blivit en festtjej, en som alltid blev bjuden för att det var så kul när jag var med. Hade det ändrats? Hade separationen från John bragt mig så ur balans att jag inte bara förlorat honom, utan också en naturlig del av mig själv?
Diana, den som mest och helst bara pratade om kyrkan, hon var den enda som var snäll och inbjudande tillbaka. Hon såg ofta till att de hade rast samtidigt, och hon lyssnade alltid så där intensivt när jag berättade saker, även om det bara handlade om min helg där jag gått vilse på stan eftersom jag valt fel uppgång i tunnelbanan. Diana själv var också, ja utanför var egentligen fel ord. Men det var som att kristen var det enda utpräglade draget i hennes personlighet. Och samtidigt, inspirerande med en människa som visste vad hon trodde på. Och Diana var alltid glad, och verkade lycklig. Dianas lycka hängde heller inte på en pojkvän, som ju när som helst skulle kunna göra slut, utan på en Gud som hon menade att aldrig skulle förändras. Det måste vara tryggt.
Tunnelbaneskylten och nedgången uppenbarade sig nu, ett tiotal meter bort. Jag torkade tårarna från ansiktet och drog ner några riktigt djupa andetag i lungorna. Det gick inte an att möta striden av människor på väg upp från tunnelbanan, storgråtandes. Jag bodde i Stockholm nu. Jag fick skärpa mig.
På golvet framför mig stod tre lådor med blanka påsar med nötter och chips vars innehåll skulle upp på butikshyllan och jag började med att skjuta undan de påsar som redan fanns på plats, för att fylla på med nyare påsar bakom. Den här arbetsuppgiften var ändå ganska tillfredsställande. Det gick ganska snabbt, var inte så tungt och det syntes faktiskt stor skillnad när man var klar.
”Hej Emily! Hur mår du?”
Diana dök upp med ett stort leende runt hörnet från frysskåpen.
”Jo, men det är fint. Du då?”
”Det är bara bra med mig! Du, jag vill inte alls verka påflugen om det här med kyrkan och så, men tänkte på en grej. Vi har ju en liten grupp från kyrkan som ses på onsdagar och äter mat och fikar ihop. Circlesgruppen, du vet. Vi hänger och pratar och delar livet. Om du vill får du gärna hänga på imorgon, vi ska vara hemma hos mig.”
”Ja … jag är osäker på om jag kan …”
Tusen tankar snurrade inom mig. Jag ville verkligen säga nej, ville inte behöva Diana och hennes kyrkvänner. Men samtidigt ville jag otroligt gärna komma hemifrån, träffa folk, ha en plan.”
”Kan du ses någon annan dag? Vi kan ta en fika på det där mysiga caféet vi sågs på senast?”
Nu var det Dianas tur att se tveksam ut.
”Åh, jag har så himla mycket inbokad på kvällarna den här veckan… Men du, om det känns konstigt att det är en kyrkrelaterad grupp, så du behöver alltså inte alls typ be när vi andra ber eller så. Du kan ju bara hänga med och fika, och prata?”
Jag tog upp två påsar nötter och placerade på hyllan. Att hänga med dem var inte så farligt.
”Ja… okej… Vilken tid sa du att det var imorgon? Och ska jag ha med mig något?”
”Men åh, vad kul!” Diana strålade. ”Det är klockan sju. Kom som du är! Jag bjuder på mat, vi turas om i gruppen att bjuda på mat eller fika, så det behöver du inte tänka på. Vi kan ses direkt efter jobbet imorgon, jag såg att vi slutar samtidigt. Så kan du hänga med mig hem och vara där före alla andra kommer, det kanske känns bra?”
Diana kramade mig hastigt, men småsprang sedan mot postluckan där det bildats en liten kö. Jag beslöt mig för att se fram emot träffen, och nynnade glatt på en sång.
”Vad härligt du nynnar. När man sjunger när man jobbar, det är tecken på att man trivs.”
En dam med vitt hår och lång röd kappa och matchande dramaten gick förbi mig, hon klappade mig lätt på axeln när hon passerade.
”Jag jobbade också i butik när jag var ung, jag trivdes jag med. Bäst av allt var kollegorna och gemenskapen.”
”Ja, det är fint med kollegor faktiskt.”
Jag drog in mina kartonger närmare hyllan så att damen skulle kunna komma förbi. Det var fint att ha något att se fram emot till imorgon. Den lilla, lilla känslan av skav, av att Diana bara hade tid för mig när jag gick med på att komma till kyrkrelaterade saker, tryckte jag bort. Diana var upptagen som alla andra, det var jag som inte hade något att göra. Klart att jag fick anpassa mig.