Virgils mjuka röst i telefonen lugnade mig. Jag var mitt uppe i en stund av sönderslitande tankar och han röst fick mig att stanna upp, mitt på vägen ut i att upplösas i rymden av ångestpartiklar. Jag hade haft svårt att äta och sova i flera veckor, eftersom det var som att hjärnan och resten av kroppen var i konstant gungning. Inte heller hade jag lyckats avhålla mig ifrån att ringa med Virgil, eller dras mot honom som en fluga mot en nattlampa, så fort vi sågs på jobbet. Men, jag hade lyckats avstyra att vi skulle ses ensamma, och vi hade inte kyssts igen.
När jag blundade kunde jag fortfarande frammana den mjuka surrande känslan av hans läppar mot mina. Den där snöiga dagen, den var ett minne som jag plockat isär och analyserat, minut för minut. Jag längtade tillbaka till varje enskild stund. Och ändå hoppades jag att det var en sån där sak som råkar hända en gång, men aldrig igen. Så länge det var bara en gång behövde jag inte riktigt erkänna för mig själv vad jag råkat göra. Vem jag råkat bli.
”Hej … Har du varit i kyrkan idag, eller? Hur mår du?”
Virgil duckade inte för det som var det som brände mest inom mig. Det svarta, kleggiga onda, svåra inom mig var inte något han ryggade tillbaka inför. Han frågade, och lyssnade.
”Jo, jag var där. Vet du vad jag gjorde? Jag tittade, under frälsningsinbjudan.”
Jag blundade, för att kunna rikta alla mina sinnen in i telefonen. Hur hans läppar rörde sig när han pratade. Hur bröstkorgen höjde sig när han andades. Hur han luktade där i halsgropen. Hur hans röst lät, de små nyanserna av oro men också något som var lite roat. Aldrig hånfullt, mer nyfiket.
”Eh, vad betyder det?”
”Jo, efter predikan bjuder pastor Anders alltid in till förbön för personer som kommit till kyrkan, och som vill bli frälsta. Och då brukar hela församlingen blunda, och så ber han dem som vill bli frälsta att räcka upp handen. Och så ber han för dem, och ber dem komma fram och ta emot en bibel och ännu mera förbön och samtal och så, efter gudstjänsten.”
”Aha, och du tittade. Vad såg du då?”
Virgils röst lät varm och mjuk i kanterna, det lät som om han log. Jag log tillbaka. Jag kunde inte låta bli.
”Jo, alltså han brukar ju räkna uppräckta händer, bekräfta dem med ett ’gud välsigne dig’. Han räknade till dubbelt så många händer än som faktiskt sträckte upp några händer. Han … jag tror han liksom ljög.”
”Ja, det skulle ju inte förvåna mig. Hur känner du kring det?”
Rösten log inte längre. Jag kunde se honom framför sig, när han la huvudet på sned och såg på mig med en granskande min.
”Jag vet inte. Alltså, det känns som att kyrkan liksom står mig upp i halsen. Jag längtar efter att vårterminen ska ta slut. Sen ska göra något annat. Inte vara i kyrkan varje dag.”
”Det låter bra. Men du vet att du inte måste gå till kyrkan, va?”
”Fast, det är inte så lätt. Jag… jag är rädd att Gud ska ta sitt beskydd från mig.”
”Eh … jaha. Och vad gör ’guds beskydd’ då?”
Frågan kom för snabbt, den sortens pistolskottslika ifrågasättande brukade få mig att direkt gå i försvar. Till sin förvåning märkte jag att frågan i stället sjönk in i mig, som en varm kniv i smör.
”Alltså, har jag berättat om Staffan? Han som skötte Praise Church ekonomi före mig? Pastor Anders har berättat att när han lämnade församlingen så tog Gud bort sitt beskydd från honom, och han råkade ut för en olycka. Han sitter i rullstol nu.”
”Men … vad är det för hokus pokus? Det låter ju helt sjukt. Och varför skulle er goda gud göra en sån grej?”
Jag suckade. När jag sa allt det här högt så lät det så konstigt, det kunde jag hålla med om.
”Ja … jag vet. Men ändå, jag blir rädd.”
”Vet du vad som skrämmer mig? Pastor Anders. Alltså jag tycker att han låter som en jävla röv.”
Jag hörde hur mamma stökade runt utanför mitt rum, och jag sänkte rösten.
”Ja, jag börjar förstå att man kan se det så … Men du, något annat. Har du … har tid, eh … vill du ses något i veckan? Inte på jobbet.”
Jag hade tänkt att jag inteskulle säga en sådan sak. Jag hade bestämt mig för att om han föreslog det skulle jag säga nej. Hur i hela världen gick min mun och tunga och kastade ur sig sådant, utan min tillåtelse? Jag hörde hur Virgil tog sats med en djup inandning.
”Gärna …måste vi fortsätta det oändliga promenerandet, eller vågar du komma hem till mig igen?”
Jag tryckte den lediga handen hårt mot ena ögat. Surrandet i läpparna fanns där, läpparna ropade högre än all hud på kroppen tillsammans. Jag ville väldigt, väldigt gärna träffas ensam med honom igen. Det fanns ingen återvändo. Jag kunde inte längre se att det var dödsfarligt att umgås ensam med Virgil. Eller så var det precis vad det var. Dödsfarligt. Men det var det faktiskt värt.
Rösten blev tunn och svag när jag svarade.
”Jag … jag kommer gärna hem till dig.”