”Emily, Emily, Emily … Välkommen in.”
Pastor Anders lyfte upp öppnad skokartong från en av besöksfåtöljerna och la ner den bakom sitt skrivbord. Själv slog han sig ner i soffan, och pekade på fåtöljen. Jag dröjde kvar i dörröppningen, inte säker på om jag skulle vänta eller om jag till och med borde hjälpa honom att städa.
”Varsågod, slå dig ned.”
”Tack. Och tack för att du tar dig tid för mig igen. Jag blev så glad när jag hörde att du ville träffa mig. ”
”Jag hörde att din mamma var med oss på gudstjänst i söndags.”
Jag blinkade till. Informationen passerade alltid så fort, jag förstod inte alltid vem som sagt vad, men inget var dolt för Anders.
”Ja … hon var med en stund i alla fall …”
”Vill du berätta vad det var som hände?”
Hans ögon vilade på mig, inte upprörda, utan vänliga.
”Ja, men alltså min mamma och hennes … sambo följde med mig till kyrkan. Och mamma gick redan vid kollekttalet. Han tycker inte om religion över lag och blev väl upprörd över insamlingen av pengar eller något.”
”Hmmm …”
”Jag vet inte vad jag ska göra …”
Jag ville få Anders att förstå att jag var ledsen, att jag gjort mitt bästa. Det var en stor sak, faktiskt, att mamma ens följt med.
Han reste sig upp och gestikulerade med stora armrörelser och gick med långa steg fram och tillbaka längs med golvytan bakom skrivbordet. Sex steg åt ena hållet, lika många tillbaka. Han rörde sig på samma sätt som när han predikade, även om han bara hade mig som åhörare den här gången.
”Ordet om korset är en dårskap för dem som går förlorade, men för oss som blir frälsta är det en Guds kraft. Första Korintierbrevet ett och arton.”
Han reciterade ur minnet och skrattade till, uppenbart nöjd över att ha kunnat hela bibelversen utantill.
”Vår tro och överlåtelse kan verka som en dårskap för dem som inte tror. Det är okej att det är så. Men bibeln säger också, i andra Korintierbrevet, att vi inte ska gå som omaka par i ok med dem som inte tror. Du vet, som oxar som drog en kärra förr i tiden. Man kan inte ha olika storlek eller form på dragdjuren, det blir tokigt. Du behöver ta en paus från din mamma.”
Jag hade hängt med i det han sa om Bibeln och så, men nu blev det svårt att förstå.
”Hur menar du?”
”Ja, men om hon är kritisk och ifrågasätter din tro så gör du bäst i att inte umgås med henne. Du vet ju vad du tror på, och vart du är på väg. Det kan vara onödigt jobbigt att utsätta sig för andras kritik. Och alla människor kommer inte bli frälsta, så är det bara.”
”Men …”
Du är nyfrälst, Emily, och du är kallad för att göra något stort för Guds rike. Jag tror att djävulen gör sitt bästa för att fresta dig och för att utsätta dig för prövningar. Du behöver vara stark och stå emot.”
Min mamma … djävulen. Där fanns väl ingen koppling, snälla nån.
”Djävulen…?”
”Härdar vi ut, ska vi också regera med Gud. Förnekar vi honom, ska han också förneka oss.” Anders såg på mig och fortsatte. ”Andra Timoteusbrevet kapitel två… Men värst vad du ser chockad ut. Låt oss be tillsammans.”
Han satte sig nu framför mig. Han placerade ena handen på mitt knä och slöt ögonen och började omedelbart be.
”Käre Herre Jesus, jag tackar dig för Emily här. Jag tackar dig för att du har frälst henne och tagit henne till ditt hjärta. Du ser hennes situation och hennes prövningar. Hjälp henne att stå emot, hjälp henne att vara stark och att välja att stå upp för dig …”
Jag blundade också direkt när pastor Anders bad. Det hade känts onaturligt och konstigt att sitta och titta på honom medan han bad och blundade själv. Han rörde handen medan han bad. Inte som en smekning, lite fastare. Och inte så stor rörelse, långt ner på knät. Lite intimt, men inget farligt. Jag försökte slappna av och lyssna på hans bön.
Han pausade i bönen, och då blev jag tvungen att titta upp. Han blundade fortfarande, och såg ut som att han koncentrerade sig intensivt på något som pågick inom honom. Han till och med nickade flera gånger, som om han höll med sig själv om tankarna som pågick inom honom. När jag anade att han snart skulle slå upp sina ögon slöt jag snabbt mina egna och försökte se andlig och inlyssnande ut, jag med.
Han lyfte bort sin hand från mitt knä, och det kändes kallt och tomt efter den. Först trodde jag att han fortfarande bad, för tonfallet var fortfarande mässande på samma sätt som innan.
”Så säger Gud till dig Emily. Han har kallat dig till något stort. Till att bli en gudskvinna, till att predika och vara en ledare.”
Jag visste inte om jag skulle titta eller blunda nu, så jag kikade fram men höll fortfarande huvudet böjt. Anders hade rest sig upp igen och gick runt i rummet igen, med båda händerna och ansiktet lyfta mot himlen.
”Gud ser att du behöver göra stora uppoffringar för honom. Han ser att du behöver falla livsomvälvande beslut. Och han ser att det är tufft och kommer kosta på. Men han ser dig, och han kommer belöna dig rikligt. Du är utvald, du är nyckel till din generation.”
Han gick över till att fortsätta be en stund till, sedan kom han åter och satte sig mitt framför mig.
”Jag känner så starkt att du behöver ta avstånd från människor från ditt gamla liv. Men du har ett fantastiskt liv framför dig, om du bara följer vägen som Gud har framför dig. Du kommer också behöva fatta svåra beslut, för att hålla dig kvar på den väg som Gud har åt dig. Du behöver vara överlåten.”
Han slog sig på knäna innan han reste sig upp igen, som för att signalera att vi var klara. Jag svajade till när jag reste mig upp, jag var alldeles vimmelkantig. Jag visste inte riktigt om det var jag själv eller Linnea som tagit initiativet till ett stödsamtal angående min situation med mamma, men oavsett var det här inte vad jag föreställt mig. Men Gud hade talat via Anders, och det var självklart att jag skulle följa hans direktiv. Jag svepte med pekfingertopparna över den mjuka huden under ögonen och tryckte lätt mot kindbenen. Det dunkade lätt mot fingertopparna och jag kunde inte avgöra om det var pulsen i ansiktet eller fingrarna som kändes. Men den pulserande förnimmelsen lugnade mig och fick mig att samla mig. Jag reste mig också upp och tog ett steg mot dörren.
”Tack, pastor Anders för att du tog dig tid. Igen.”
”Ingen orsak, Emily, ingen orsak.”