Jag gnuggade mig i ögonen, och med en suck insåg jag att den reflexmässiga rörelsen förstörde sminkningen. Mascaran fnasade sig, det ramlade ner torra smulor över kinderna.
Typiskt mig. Men kanske hade jag varit representativ och snygg så att det räckte idag.
Dagen hade börjat tidigt. Jag hade varit på plats och ställt i ordning före bibelskolan började klockan nio. Vid tolv, när lektionerna tagit slut, hade jag åkt direkt till butiken för att jobba. När kvällspasset tog slut vid klockan åtta hade jag sagt hejdå till kollegorna, som var på väg hem för att vila eller som Virgil, på väg till gymmet. Då hade jag i stället åkt tillbaka till kyrkans kontor.
Att du orkar,hade någon av kollegorna sagt. Jag orkade egentligen inte, men man sa helt enkelt inte nej på en fråga om man kunde hjälpa till i kyrkan. I Praise Church var tjänstvillighet ett tecken på överlåtelse till Gud. Nu var klockan tio, och möjligen var min egen överlåtelse lite starkare än alla andras, för jag var ensam kvar. Den oödmjuka tanken slog jag bort lika snabbt som den kom, alla hade sina anledningar. De andra kanske bad och läste Bibeln mer än vad jag gjorde. Uppgiften för kvällen var att sy dukar som skulle användas på barnverksamhetens höstfest. De sista sömmarna hade inte ens blivit särskilt raka, men nu var ögonen så trötta att jag knappt kunde se rakt, så att sy rakt var uppenbarligen för mycket begärt. Barnen skulle troligen inte bry sig.
Men att vara på kyrkans kontor så mycket som jag varit den senaste tiden hade absolut sina fördelar. Jag fäste den sista tråden, klippte av trådändarna och vek ihop duken i en prydlig hög med de andra, och gled med blicken över mot kassen som stod lutad mot bordsbenet där jag satt. Pastor Anders fru Maria hade varit förbi och lämnat en kasse med utsorterade kläder hon tyckte att jag skulle få ärva … Jag hade inte vågat titta i kassen medan någon annan var kvar på kontoret. När Anders och Maria var på plats var det strikt förbjudet att låta, höras eller synas i onödan, så jag hade lyssnat på musik i hörlurar medan jag sydde i min ensamhet. Men nu hade de sista stegen mot parkettgolvet knarrat förbi för länge sedan och jag drog hörlurarna ur öronen och höjde i stället musiken. Jag lyfte upp kassen med kläder och vägde den i handen. Den kändes tung, och när jag hällde ut kläderna på bordet förstod jag varför. Kassen hade inte bara varit proppfylld, utan de plagg som låg där i en hög var också av tunga, exklusiva material, inte så där lätta som en del polyesterplagg från kedjorna kunde kännas. Ett efter ett lyfte jag upp plaggen. Allt var mycket snyggt och hade inga tecken på användning. Enstaka plagg kände jag igen att Maria burit på kyrkans scen vid något tillfälle. Ett plagg stack ut. Den var en fantastisk kimonoliknande kavaj, svart och otroligt mjuk i tyget. Vid nacklinningen fanns prislappen fortfarande kvar och jag fick titta flera gånger. Det stod inte 399 kr som jag först trott, det stod 3999. Jag hade aldrig hållit ett så dyrt plagg i mina händer.
Händerna darrade när jag drog av mig den stickade tröjan och lät en arm slinka igenom kimonon. Det fanns ingen spegel i rummet, men utanför var det mörkt och fönstret gav en fungerande, men något oskarp återspegling. Kimonon satt perfekt, och spegelbilden nickade mot mig med en rak rygg och stolt blick. Trots att kimonon gjorde mig så uppsträckt var den otroligt mjuk och skön mot kroppen. Jag blundade snurrade runt ett varv och drog med händerna längs med materialet. Otroligt. Tänk att jag har fått den här?
De senaste veckorna hade också pastor Anders hintat om att han såg tydlig ledarskapspotential i mig, och att han funderade på om han skulle ge mig egen träning utöver bibelskolan, för att jag snabbare skulle kunna bli en högre ledare i församlingen. Maria hade gett mig den här kassen med kläder.
Tröttheten var som bortblåst, och i spegelbilden syntes inte mascaran som fnasat sig. Mina ögon såg stora och svarta ut. Jag slog ut med handen, som att jag skulle stå inför församlingen och predika. Det kunde bli verklighet en dag.
Resten av kläderna i påsen var fina, men inget annat plagg var lika fantastiskt som kimonon. Jag provade igenom dem alla. Ett par jeans gick inte igen i midjan, och jag kände sig genast tjock och fel. Maria var idealbilden, så som en kvinna skulle vara i församlingen. Var det här en pik? Borde jag dra ner på måltiderna, för att kunna komma in i Marias jeans? Känslan av att snubbla på målsnöret slog ner mig lika hårt som lyckan nyss lyft upp mig. Och med ens var tröttheten tillbaka. Det stack intensivt under ögonlocken. Det var riktigt sent nu, om bara några timmar skulle jag vara tillbaka här, men i bibelskolans lokal. Jag sneglade på golvet, skulle jag kanske kunna bädda med Marias kläder och dukarna? Men när jag strök med fingertopparna över de stickande ögonen kände jag spåren av mascaran igen. Jag behövde åka hem. Om inte för att få sova i min egen säng, som för att jag behövde ta en dusch och komma tillbaka välsminkad här imorgon. I Praise Church förväntade man sig att ens goda relation med Gud avspeglades i ett prydligt yttre. Jag packade ihop kassen igen, kanske kunde jag ha något av de enklare plaggen i skolan imorgon redan. Om någon skulle känna igen Marias plagg på mig, skulle alla se hur välsignad jag var av Gud.