Från entrédörren till hissen var det sju steg. Sju steg på ett stengolv där man kunde se elva olika märken efter fossiler. På våning tre var det bara fem steg från hissen till Praise Churchs kontorsdörr.
De första gångerna jag hade besökt kyrkans kontor hade jag varit så nervös att jag ägnat sig åt att räkna allt som gick att räkna. Jag hade varit där åtskilliga gånger nu, men att befinna sig i den lokal där bara kyrkans ledare och pastorer hade tillträde gav mig fortfarande en slags pirrig svindel. Innanför ytterdörren fanns en lång korridor med vacker fiskbensparkett och längst in fanns ett öppet rum med receptionsdisk och två bekväma stolar för besökare. På bordet mellan besöksstolarna fanns ett elegant litet bord, alltid smyckat med en bukett med färska blommor. Bakom receptionen fanns ett personalrum med kaffemaskin och pentry.
Närmast receptionen fanns den stängda dörren som ledde till pastor Anders stora kontor. I korridoren följde sedan några andra dörrar som jag aldrig varit inne i, och precis innanför ytterdörren var det lilla rum där Diana oftast jobbade med ekonomin. Det hade varit en garderob förr, för på väggarna satt fortfarande massor med krokar och det hände att pastor Anders hänvisade besökare att hänga in sina ytterkläder där. Rummet rymde i övrigt bara skrivbordet, en stol och en hylla för pärmar.
Jag vek av mot Dianas lilla krypin, lutade mig mot dörrkarmen och visade Diana att jag var där nu. Diana höll på att avsluta dagens arbete vid datorn. I andra änden av korridoren bar Linnea en fullastad bricka med kaffekoppar, på väg mot pastor Anders rum. Linnea ställde ner brickan på golvet och knackade ett visst ljudmönster, och inväntade pastorns röst som ljöd.
”Kom in”. Linnea försvann in för att servera kaffet, men nickade till hälsning när hon såg mig.
Diana andades ut långsamt och stängde ner locket på datorn och reste sig upp.
”Så, nu är jag klar.”
”Härligt, vart ska vi nu då?”
Diana såg på mig. Hon såg allvarlig ut.
”Ledarsamlingarna brukar vara i pastor Anders rum. Vet du varför du ska vara med förresten? Har du fått något ledaruppdrag? Tror du att han vill att du ska ha en egen circlesgrupp redan?”
”Jag vet faktiskt inte. Det var Linnea som skrev att pastor Anders ville att jag skulle komma på ledarsamlingen, och jag frågade faktiskt samma sak. Jag är ju inte ledare för något.”
”Vad svarade han? Eller, jag menar, vad skrev Linnea då?”
Diana verkade irriterad över att jag skulle få vara med på ledarsamlingen, och det gjorde mig faktiskt lite mallig. Jag var redan någon att räkna med, jag var inte längre bara hennes rekryt.
”Nä, men hon skrev att hon inte visste, men att han liksom ser ledarpotential i mig och vill att jag ska var med, liksom i förväg, innan jag blir ledare, snart.”
Vi gick tillsammans till receptionsrummet. Diana sa inget mer. Klockan var redan fem minuter över åtta. Ledarsamlingen skulle ha börjat för fem minuter sedan. Vi var många som väntade, men dörren till Anders rum var fortsatt stängd. Alla viskade tyst när de pratade, det var som underförstått att vi inte fick orsaka störande ljud utanför pastorns rum.
Plötsligt avbröts tystnaden av ett ytterdörren längre ner i korridoren drogs upp med ett ryck och med taktfasta klackljud kom Maria svepande in i receptionen. Vi som samlats i receptionen rummet delade på oss, på varsin sida om dörröppningen för att släppa in Maria i receptionen.
”Som när Mose delade röda havet” viskade jag fnissande till Diana. Diana svarade med en tyst blick. Inte kul, sa hennes ögon och jag backade, förstod att det här inte var på skämt.
Maria gick förbi och in i pentryt. Hon stack ut huvudet strax igen.
”Vet något var mitt oolongte har hamnat?” sa hon högt, riktat till ingen särskild. ”Ni vet väl alla att ingen får röra mitt te?”
En tjej som jag inte kände sig så väl lösgjorde sig från gruppen och gick mot pentryt.
”Hon är volontärreceptionist precis som Linnea” viskade Diana förklarande.
”Varför viskar du, Diana? Är det du som har tagit mitt te?”
Maria steg närmare, med ett snett leende på läpparna. Jag såg mot Diana, ville inte att hon skulle råka illa ut för att hon försöka förklara saker för mig. Diana själv sänkte blicken medan hennes ansikte med ens blev blossande rött.
”Ne … nej. Naturligtvis inte, Maria.”
Maria fnyste och gick in i pentryt igen. Vi hörde hur de letade där inne, skåp öppnades och lådor stängdes. Hela gruppen i receptionen stod alldeles stilla, det var som att vi alla väntade på att Maria skulle meddela att hon hittat sitt te. Så öppnades dörren i stället till pastor Anders kontor. Ut kom Anders och en yngre kille som jag aldrig sett tidigare. En snygg kille. Sist kom Linnea, bärandes på brickan.
Maria stack ut huvudet ur dörröppningen, alldeles flammig i ansiktet. Hon tog sats som för att skälla på oss igen, men stannade till då hon såg sin make stå i den öppna dörren tvärs över.
”Nämen, älskling, har det hänt något?”
Anders skyndade sig fram till sin fru. Hon fnös till.
”Nej, inget. Det är bara någon här på kontoret som tycker sig ha rätt att dricka mitt te.”
Jag funderade på om jag kunde ha gjort något så dumt, utan att veta om det. Jag gick igenom alla gånger jag varit här de senaste veckorna. Men nej, jag hade alltid varit så trött när jag varit här och jobbat, så jag hade bara druckit kaffe.
Bakom Anders hördes ett nervöst skratt.
”Åh, det är jag som är den skyldiga. Jonathan ville ha te, och eftersom han är din bror så gissade jag att ni hade samma önskemål och smak.”
Marias bror, alltså, han den nya, snygga. Så ung, han måste vara säkert femton år yngre än Maria.
Linnea klev framåt med brickan fortfarande i händerna. På brickan mellan kopparna stod en vacker metallburk i svart med ett sirligt guldmönster.
Marias axlar sänktes genast.
”Jahaaa, men då så.”
Hennes skratt porlade, och med skrattet släppte spänningen i hela rummet.
”Såklart Jonathan ska få mitt te.” Hon vände sig till oss i rummet. ”Har ni träffat min lillebror, Jonathan?”
Linnea skyndade sig med brickan bort mot pentryt, och Maria stegade genom rummet igen, i riktning mot Anders. Anders visade sedan med en gest att ledarsamlingen skulle börja nu, välkomnade alla in i hans rum.
Maria slog sig ner i en soffa, hennes bror bredvid henne. Anders ställde sig bakom den och sedan fylldes rummet på. Ingen satte sig i fåtöljerna intill soffan. Först fylldes platserna på golvet längs med väggarna och sedan satte sig resten på den stora orientaliska mattan. Linnea skyndade in med en kopp rykande te som hon räckte över till Maria. Maria svarade med en nick. Anders klappade i händerna för att få allas uppmärksamhet.
”Den här ledarsamlingen behöver vi gå igenom en del viktiga saker. För det första måste vi prata igenom givandet i församlingen. För det andra behöver vi vässa vår mission. Och för det tredje har vi fått en ny granne, som är ett tecken på motstånd från djävulen.”
Anders skrattade ett glädjelöst.
”Vi är sju hundra medlemmar i församlingen, men räknar man på det så är det bara sextiofem procent som ger sitt tionde. Visst är det så du sa, Diana?”
Han såg snabbt mot Diana, och hon nickade.
”Det räcker inte. Vi vet alla vad Gud sagt om att ge tionde i Bibeln. Vi alla behöver säkerställa att vi själva är goda föredömen. Det innebär att alla behöver ge åtminstone något under kollekten, även om du betalade ditt tionde redan förra veckan. Om någon som ser upp till dig ser att du inte ens öppnar swish under kollektinsamlingen, så blir du ett dåligt exempel. Sedan behöver vi prata mer om givandet ute i alla grupperingar i församlingen. Till och med ljud- och ljusgruppen får ta givandet som en punkt på samlingar före mötena nu framöver, okej?”
Gruppen gav sitt bifall och Anders fortsatte.
”Vi har Emily här idag, första gången på en ledarsamling.”
Han pekade och genast vändes allas ansikten mot mig där jag satt, på mattan och med ryggen mot en av fåtöljerna.
”Emily är en av de få nyfrälsta vi har här i församlingen. Jag tycker att det är skrämmande dåligt hur få av er ledare som tar med er kollegor, vänner och släktingar till kyrkan. Hur ska någon kunna bli frälst om de inte får komma hit och höra det goda budskapet? På söndag vill jag att alla tar med minst en vän. Förstått?”
Mummel utbröt. Anders fortsatte.
”Och så vill jag att ni lyssnar på mig. Det kanske inte bara är ert fel att vi inte har några som kommer och blir frälsta. Tvärs emot Konferenscentrum där vi hyr söndagslokalen har det startat en ny verksamhet och jag tror att det är djävulen som vill attackera oss. ”
Han gjorde en paus och inväntade att åhörarna tystnat helt.
”Det är en yogastudio med hinduisk tradition. De står för en farlig andlighet, med tillbedjan till demoner. De tillber dessa demoner, tänder rökelser och utövar yoga. Det kallar det personlig utvecklig och meditation. De står för en farlig självcentrering och utsätter sina deltagare för djävulens attacker. Vi kommer behöva bekämpa den här verksamhet med andlig krigföring och bön. Det är människors själar som står på spel.”
Alla nickade allvarligt. Jag kände hur håren på mina armar reste sig, och det skavde av en rysning i nacken. Det hade inte pratats så mycket om djävulen och demoner i församlingen hittills vad jag hört, men att hinduiska gudar var demoner kändes läskigt. Jag mindes bilderna i skolböckerna, och det hade alltid skrämt mig. Gudar med elefanthuvud och människokropp, väsen med många armar, spelande långa tungor. Mörka och mystiska gestalter som jag snabbt hade bläddrat förbi.
Linnea hade gett en kort introduktion till ämnet djävulen och demoner en gång på circlesgruppen, när djävulen kommit på tal. Hon hade berättat att Lucifer hade varit en av Guds allra högsta änglar, men att han drabbats av högmod och velat bli likställd Gud. Då blev han en fallen ängel och blev djävulen. Med på den onda sidan fanns fler fallna änglar, demoner. De var andliga väsen som hade spår av sin andliga dignitet och kunde påverka människor till att göra dåliga saker och ge känslor av rädsla, oro och ångest. Med de krafter de hade kunde de också försöka efterlikna Gud, så lättlurade människor skulle kunna tro att demonerna bakom de hinduiska gudarna var riktiga gudar.
Jag hade förlorat mig i tankarna på demonerna, och hajade till när alla på ledarsamlingen reste sig upp för att ha en bönestund. Pastor Anders stegade myndigt fram och tillbaka över golvet och bad högt och kraftfullt. Jag såg sig omkring och kände mig vilsen. Det här var en annan sorts bön än den stilla bön som vi ofta hade på circlesgruppen. Jag ville inte stirra, men sänkte huvudet och kisade under ögonfransarna för att se hur Diana och Linnea gjorde. Linnea stod med högra handen upp mot taket och ansiktet vänt mot himlen. Mimiken i ansikten var som att hon skällde på någon. Diana var mer svårtolkad. Hon stod upp bredbent, med armarna i kors över bröstet. Om jag inte vetat bättre skulle jag trott att Diana var besvärad, men det måste bara vara Dianas sätt att se bestämd ut. Diana bad tyst, men över resten av hela rummet låg en högljudd ljudmatta av allas böner. Jag backade litegrann, ville inte att någon skulle se att jag inte riktigt visste hur jag skulle bete mig nu. Det var min första ledarsamling, de fick inte tänka att inte var värdig att vara där. Jag sträckte också en hand mot taket, som Linnea, men valde att mumla tyst, som Diana. En medelväg.
Pastor Anders gick kors och tvärs över rummet medan han bad. Efter en stund passerade han bakom mig, i det något trånga utrymmet mellan bokhyllan och mig. Instinktivt flyttade jag mig ett steg framåt, men då krockade jag nästan med en av ljudgängets ledare.
”Det går bra, det går bra, flytta inte för min skull.”
Anders bytte nästan inte tonläge från bönen, men han vände ansiktet så att ljuden riktades in i mitt öra. Jag stod kvar. Kanske var det hans vanliga väg att gå när han bad, där fram och tillbaka längs med bokhyllan, för han gick där upprepade gånger under stunden som följde. Vid ett tillfälle fick jag för mig att han tryckte sig mot mig, där han passerade. Hade han stånd? Han måste ha väldigt lätt att få stånd vid opassande tillfällen. Det kanske var en sån där grej som fick passera här i kyrkan. Ingen tänkte på Marias urringning, och ingen reagerade på Anders stånd. Jag fick hålla in en fnissning. Åh, jag behövde verkligen sluta uppmärksamma hans skrev. Jag behövde fokusera mer på bönen.
Tiden hade aldrig gått så långsamt i Praise Church som just nu. De andra ropade, mumlade, klev runt i rummet, stampade och betedde sig. Jag stod där, med växelvis höger och vänster arm mot taket, och upprepade samma korta bön, om och om igen. När klockan slog tio minuter över tio klappade Anders i händerna igen och samlade ihop gruppen och tackade för idag. De sista tio minuterna hade min bön varit ”Gode Gud, låt oss vara klara snart.”