”Hej, oj är du här på kontoret idag, du med?”
Diana balanserade ett svajande torn av kaffefläckiga koppar mellan händerna. Den översta koppen höll hon fast med hakan, så hennes röst lät ovanligt dov. Jag stod och höll i en klase vindruvor och på bänken framför mig fanns ett dignande fruktfat.
”Ja, jag är här och hjälper till lite bara. Jag köpte med mig frukt från jobbet, tänkte att det är det minsta pastorerna förtjänar.”
Jag fortsatte att polera vindruvorna med en lätt fuktad trasa medan jag fortsatte.
”Jag försöker bara få av den här matta hinnan. Visst ser det snyggare ut om de är blanka?”
Klirret när Diana ställde ner kopparna i diskhon ekade i det lilla rummet. Hon svarade inget utan slog på kranen och fattade tag i diskborsten. Jag sneglade på Dianas ryggtavla och armbågarnas hastiga rörelser.
”Hur… hur går det med bokföringen? Är du stressad?”
”Nej, det går bra … det känns bra.”
Jag bytte fot några gånger. La vindruvsklasen fatet och plockade med druvorna så att klasen skulle ligga riktigt snyggt. Diana fortsatte diska så att det flög små såpbubblor i luften runtomkring henne.
”Jobbar du imorgon?”
Jag visste redan att Diana jobbade imorgon, det hade jag sett innan jag lämnade ICA för dagen. Men det kändes som att Diana var arg på mig, och jag ville prata, om vad som helst, för att försöka förstå vad det var med henne.
”Ja, jag jobbar eftermiddag.”
”Vad kul, jag med!”
”Mmm. Fast jag kommer röra mig mellan frukten och posten, så vi ses nog inte så mycket.”
”Ah, synd.”
Diana hade diskat klart nu och hon gnuggade kopparna med hårda, snabba drag med en diskhandduk. Jag tog ett kliv ifrån det färdiga fruktfatet och granskade det.
”Tror du att jag ska ställa det här ute i receptionen, eller ska jag fråga om pastor Anders kanske vill ha det på sitt kontor?”
Dianas ansiktsuttryck fick mig att stanna upp, med händerna i luften strax ovanför fruktfatet.
”Vad får dig att tro att du bara kan komma hit och kliva in till pastor Anders med ett fruktfat? Vad försöker du göra, ställa dig in?”
Jag öppnade munnen och stängde den igen. Svalde. Öppnade munnen igen.
”Jag …”
”Jag vet att du har fått en massa uppmärksamhet sen du kom till Praise Church. Och jag tycker att det är fantastiskt. Jag tycker att du är fantastisk. Men …” Dianas ögon gnistrade mörkt och hon hade en ilsken rynka mellan ögonbrynen. ”Men jag fattar inte riktigt vad du tror att du gör nu?”
Jag lät händerna falla ner längs med sidorna. Mina fötter hade vuxit fast i golvet och tungan fyllde hela munnen. Hjärnan ville fly. Jag räknade. Fem bananer, sju clementiner. Fyra vackert röda äpplen … Diana blixtrade och dundrade.
”Vi har liksom en ordning här i Praise Church. Pastor Anders och Maria är högst. Sedan kommer de som är som Linnea, teamledare och circlesledare. Sedan kommer vi som går bibelskolan och som ska bli ledare, som tränas för det. Sedan, under oss, kommer resten av församlingen. Du kommer säkert gå långt, Emily, men du är bara en nyfrälst församlingsmedlem. Det känns som att du tror att du kan skippa över en massa led och få direktaccess till pastor Anders på något sätt. Och det funkar inte så.”
Diana pausade och andades in.
” …Även om du har gjort ett fint fruktfat.”
Det var svårt att avgöra om den sista meningen var menad att vara hånfull eller inte, men med en blick på fruktfatet igen kunde jag se hur tarvligt och pinsamt det hela framstod. Hur många päron var där ens? Den fastfrusna känslan jag haft nyss byttes ut till en hettande känsla, som rann från hårbottnen och ner till knävecken. Jag vacklade till och tog tag i diskbänken.
”Jag … jag förstår.”
Dianas ilska försvinna lika snabbt som den kom. Hon klev ett steg närmare och la sin arm runt mig.
”Du har gjort något jättefint. Jag förstår hur du tänkte. Förlåt att jag lät så arg.”
”Vad ska jag göra nu då?”
”Det enda rätta är att lämna fatet till den som har receptionstjänst idag. Så får den personen känna efter om det är rätt att de ger fatet till pastor Anders idag eller inte.”
”De ger …?”
”Ja, det är liksom det rätta. Folk kommer tro att du försöker ställa dig in och fjäska för pastor Anders om du ger det. Han gillar inte sånt heller.”
”Gillar han inte frukt?”
”Nej, men han gillar inte folk som är inställsamma.”
Jag plockade med förpackningarna frukten kommit i, som fortfarande låg på köksbänken. Det sved bakom ögonlocken.
”Ska jag bara packa ihop allt igen? Ta hem det?”
Diana stoppade la sin ena hand på min, för att stoppa rörelsen.
”Nej, ta ut det till receptionen. De kommer bli glada.”
Jag drog tillbaka handen och vred på huvudet och mötte Dianas blick medan jag ryggade litegrann tillbaka.
”Javisst, jag gör så.”
Medan jag rättade till den sista frukten på fatet, brände det av skam i halsen, men jag slog ändå på ett stort leende medan jag passerade Diana på väg ut mot receptionen.
”Tack för att du sa till.”