Mörkret hade lagt sig utanför fönstret och i vardagsrummet bröts mörkret av varmgult ljus från julgranen och adventsljusstakens fyra kronljus. Från köket hörde jag klirr när mamma tog fram glöggmuggarna av glas och bruset av glögg som värmdes upp på spisen. Pappa skramlade med burken med pepparkakor och nynnade med i julpsalmen som kom från högtalaren. Det var bara vi tre som firade tillsammans i år, storebror David och hans fru skulle fira hos fruns föräldrar i Jönköping. Jag slog på mobilen och skrev snabbt en julhälsning till Virgil, ville hinna innan föräldrarna skulle vara klara med förberedelserna i köket.
Pappa kom in först, med brickan med pepparkakor, mandlar och russin, och mamma följde strax efter med kannan med glögg.
”Här kommer vi med glöggen. Är du redo med julevangeliet, Diana? Det är väl inte mer än rätt att familjens bibelskoleelev läser evangeliet för oss idag.”
Jag böjde mig ner och tog fram den Bibel som alltid legat på det undre planet under soffbordet, under hela min uppväxt. Pärmarna var tummade och nötta, efter att ha blivit läst av mina föräldrar dagligen under många, många år. Pappa slog sig ner bredvid mig.
”Låt oss först stanna till och tacka Gud i bön för den frälsning han givit oss genom Jesus födelse, liv och död. Låt oss uttrycka vår tacksamhet för Guds kärlek och hans vägledning i våra liv. Vi är utvalda att följa honom, och ska fira hans födelsedag som han är värd.”
Mamma hade slagit sig ner intill och sänkte genast huvudet och hummade sitt medhåll. Jag ångrade mig i samma sekund som jag ställde frågan.
”Men … det här med utvalda … Vad tänker du händer med de som Gud inte har utvalt? Låter inte det lite … orättvist?”
Pappa vände sig med förvånad min mot mig.
”Vad menar du? Gud kan väl aldrig vara orättvis. Några människor kommer alltid stå emot sanningen, även när den presenteras för dem. Det är inte orättvist att de väljer bort Gud. Jag hoppas innerligt att de där ifrågasättande tankarna inte kommer från någon undervisning på bibelskolan. Har ni haft någon ny gästlärare?”
”Nej nej, vi har Anders och Maria allra mest, som vanligt. Men ja … ibland tänker jag att det här känns som ett så snävt synsätt.”
Pappa slog handen i bordet så att glasen skakade oroväckande.
”Gud har gett oss sanningen i sitt ord. Det är upp till oss att följa den. Jag tycker att det låter som att du är utsatt för farliga tankar, från djävulen. Vi ska läsa evangeliet nu, och sen ska vi be om beskydd för dig.”
Jag nickade och slog upp Bibeln. Det kändes faktiskt som någon slags attack från den onde, alla de här nya tankarna som slagit rot in mig. Jag behövde bekämpa dem, det var så sant. Men, det svåra var att det också var en del av mig som inte ville stå emot. Det var väl det som var så extra lömskt med djävulens frestelser. En del av mig längtade hela tiden efter att få gå en promenad med Virgil, att få prata om alla de här sakerna, att råka nudda med handen mot hans, när vi fick mötande personer på trottoaren och behövde dra ihop oss lite.
Pappa hade rätt, jag behövde beskydd. Jag tog upp Bibeln och började läsa.
” Och det hände vid den tiden att från kejsare Augustus utgick ett påbud att hela världen skulle skattskrivas…”