Salen var fylld till bristningsgränsen av mestadels unga, välklädda människor. Stämningen var uppsluppen och förväntansfull och redan när vi klev in i mötessalen satt pianisten på plats och spelade en melodislinga. Diana och jag hittade bra platser tillsammans med resten av vår circlesgrupp ganska nära scenen. Jag fick sitta längst ut på raden, Diana satt intill. Linnea fick luta sig över Diana för att se mig.
”Konferensernas kvällsmöten är alltid lite extra. Anders brukar alltid ha sökt Gud extra mycket inför dem, och har laddat upp för förbön för sjuka, frälsningsinbjudan och att Gud ska komma med sin kraft och möta människor. Det kommer bli starkt ikväll.”
Jag nickade och såg mig omkring. Att vara en del av det här sammanhanget gav mig en sådan överväldigande känsla av att ha hittat hem. Jag hade hittat hem till Gud och till en cool församling med bra musik och fina vänner. Men jag längtade efter mer.
Sedan mötet då jag räckte upp handen på frälsningsinbjudan, tillfället när Gud talade till mig direkt genom Bibeln, och dagen då jag döptes hade jag inte haft något riktigt stark förnimmelse av gudsnärvaron. Någonstans grodde en oro över att det fortfarande fanns synd i mitt liv, som gjorde att jag inte riktigt kunde komma nära Gud. Men Anders hade ju sagt att jag var förlåten, och ikväll skulle jag också vara en del av budskapet från scenen, med mitt vittnesbörd. Jag var rätt. Jag var också utvald för det här, Gud hade kallat mig till något större.
Medan lovsången drog i gång gick jag igenom tyst för mig själv vad jag skulle säga från scenen. Sångerna kunde jag numera utantill, så det gick bra att fundera och sjunga samtidigt. Utan att jag riktigt märkte det tog lovsången slut, och pastor Anders tog plats på scenen. Han var dagen till ära klädd i en välskräddad kostym och en blå slips, men rörde sig fortfarande runt med livfull smidighet på scenen.
”Idag, mina vänner, är ämnet för predikan detta.”
På varsin sida om scenen fanns två stora skärmar och där lyste nu vit text på svart bakgrund.
”Vid ett vägskäl – Att förråda eller följa.”
Pastor Anders sänkte micken igen. Det var som att ämnet för predikan var tungt för honom att leverera. Han tog en liten paus och kliade sig i skägget innan han fortsatte.
”Idag har jag känt att Gud kallar mig att påminna oss alla om vikten av att följa i Jesus fotspår. Att vara trogen. Att vara trägen. Att stå fast… Och jag vill göra det genom att berätta berättelsen om Judas. Judas var en av Jesu egna, älskade och utvalda lärjungar. De hade levt ihop, ätit ihop, arbetat ihop under flera år. Ändå så valde Judas att förråda sin mästare. Han förrådde världens frälsare till priset av 30 silvermynt. Han förrådde vår mästare för pengar. Det var detta svek som ledde till att Jesus greps och korsfästes.”
Anders gick med stora steg över scenen och fäste blicken ut mot oss i publiken. Hans stämma lät klar och lugn.
”Ibland fokuserar vi bara på de som faktiskt korsfäste Jesus. På soldaterna. På folket som ropade att han skulle korsfästas. Men idag vill jag zooma in på Judas. Varför förrådde han Jesus? Behövde han pengar?”
Anders skrattade till.
”Alla människor behöver alltid pengar, så är det visserligen. Men Judas var en av lärjungarna, han hade varit försörjd och omhändertagen i flera år. Av mästaren som mättade en folksamling med fem bröd och två fiskar. Nej, jag tror inte att han behövde pengar.”
Nu stannade han till mitt på scenen och såg allvarlig ut. Han sänkte rösten, det lät som att han nu skulle förmedla en hemlighet.
”Nej, jag tror att Judas hade blivit angripen av tvivel. Kanske trodde han till och med att det han gjorde var det rätta? Kanske trodde Judas inte längre på att Jesus var Messias, världens frälsare?”
Pianisten klev fram på scenen igen och satte sig bakom pianot och slog an en mjuk ton och fortsatte att spela.
”Jag tror att det här är vad Gud vill säga till oss idag. Att om vi inte står fast i vår tro och håller oss till den rätta läran, så kan vi råka förråda Jesus på nytt. Vill du vara den som igen korsfäster Jesus?”
En äldre kvinna i församlingen, försedd med headset och bricka med texten ”scenvärd” kom fram till mig och pekade att jag nu skulle börja gå fram mot scenen. Tretton raska, men tysta steg, fram mot scenen.
”Jag kommer senare att bjuda in till förbön för dig som behöver möte Jesus på nytt ikväll. För dig som behöver be om förlåtelse för tvivel du burit på. För dig som varit nära att bli en Judas.”
Jag tog trappan upp och klev med darriga ben fram i rampljuset. Pastor Anders tog emot mig och la sin arm över mina axlar.
”Strax ska jag bjuda in till förbön, men först ska vi få lyssna på ett kraftfullt vittnesbörd från Emily här.”
Jag andades långsamt, in och ut, och såg ut över publiken. Med lite vilja kunde jag skönja Diana och Linneas ansikten i havet av människor, men kanske var det egentligen inbillning för att jag visste att de satt där. Belysningen som var riktad mot scenen var så stark att allt annat såg ut att ligga i totalt mörker. På vägen upp hade en scenansvarig räckt mig en mikrofon, och jag såg ner på den. Den var tyngre än vad jag trott. Jag lyfte mikrofonen till munnen.
”Så länge som jag kan minnas har jag känt mig rotlös. När mina föräldrar skildes när jag var åtta år förändrades mitt liv och jag förlorade en del av min trygghet. Jag har flyttat mellan min mammas hus och min pappas lägenhet och aldrig känt mig riktigt hemma någonstans. Jag har också alltid känt mig som en oviktig person.”
Rösten hade till en början känts osäker, tyst och ljus. Men nu hade jag hittat ner i magen, kunde hämta ljudet nerifrån. Hjärtat slog hårt, men rytmen var lugn och stabil.
”Jag heter Emily och idag ska jag berätta om när jag mötte Jesus och hur han har förvandlat mitt liv. Jag är hemma nu. Och jag vet att jag är utvald och viktig.”
Jag hade hört så pass många predikningar vid det här laget att jag visste hur effektfulla pauserna var, så jag såg ut över publiken i alla riktningar innan jag fortsatte.
”Jag bodde sambo och levde som en vanlig, ickekristen människa bara för några månader sedan, men så fick den relationen ett ganska drastiskt slut. Jag kände mig vilsen och flyttade till Stockholm för att få börja om lite på nytt. Och Gud hade verkligen en plan för mitt liv, om att allt skulle bli nytt. Guds plan var att jag skulle möta en ny vän här, en vän som var medlem i Praise Church. Guds plan var att jag skulle följa med till kyrkan.”
Dags för en ny paus. Jag tog till och med tillfället och blundade ett kort ögonblick. Visste att det skulle se ut som att jag bad eller hämtade styrka från Gud. De starka lamporna som var riktade mot mitt ansikte gav en känsla av att stå i direkt solljus. Guds sol som lyste över mig.
”Jag fick nya vänner här. Människor som verkligen trodde på mig, som var villiga att investera sin tid och kärlek i mig. Människor som ville introducera mig för Gud, en Gud som är kärleksfull och som har en underbar plan för mitt liv.”
Jag visste att jag hade åhörarna med mig nu, nu kunde jag skruva upp tempot.
”Jag blev inbjuden till Praise Church och jag var skeptisk först. Jag till och med lovade min mamma att de inte skulle få frälsa mig…”
Känslan att publiken följde mig var berusande. De skrattade när jag menade att vara rolig, och de lyssnade andäktigt när jag var allvarlig. Jag kände hur axlarna var trygga och avslappnade och hur fötterna stod stabilt på scenens golv.
”En gudstjänst så bjöd pastor Anders in till frälsning…”
En mikropaus för att peka på pastor Anders som fortfarande stod bredvid mig.
”Och det var som om Guds Ande tog över mig. Helt plötsligt hade jag sträckt upp handen i frälsningsinbjudan, utan att jag riktigt visste hur det gått till.”
Pianisten började spela bakom mig. Jag fick den efterlängtade rysningen genom kroppen där håren på armarna reste sig upp igen. Samma känsla som när jag själv mötte Gud för första gången. Jag blev alldeles rörd. Guds ande var verksam även nu, och han använde mig.
”… Och Gud har förvandlat mitt liv. Jag är döpt. Jag lever för Kristus. Jag har en circlesgrupp. Jag känner mig hemma. Jag känner mig trygg och älskad. Och jag vet att Gud har en plan för mitt liv.”
Jag saktade ner tempot igen, och markerade med tonläget hur mycket jag nu menade det jag sa.
”Och jag tror att det finns fler som jag. Du finns också här ikväll som längtar efter kärlek och gemenskap, som längtar efter att möta Gud.”
Jag sänkte mikrofonen och huvudet, som för att markera stundens allvar. Sedan vände jag mig och pekade i riktning mot Anders.
”Om du känner igen dig i något i min historia vill jag verkligen uppmuntra dig till att lyssna på pastor Anders nu. Han har, som alltid, något viktigt att förmedla till oss alla idag.”
Anders tog nickade och log, till hälften mot publiken, till hälften mot mig. Han nickade ett kort tack, och började prata i sin egen mikrofon som satt i en diskret båge över hans bakhuvud och öron.
”Innan vi fortsätter gudstjänsten vill jag att vi ger en stor applåd till Emily.”
Jag gick över scenen och nedför trappan igen. Inuti mig pep lyckokänslor fram som fyrverkerier, och när jag satte foten på nedersta trappsteget exploderade de med en gnistrande känsla av lycka i bröstet. Ruset i kroppen av att stå inför alla de här människorna och ge dem vidare av något som jag fått av Gud var bättre än allt jag tidigare upplevt. Det här behövde jag få göra om någon gång igen.