Jag tryckte in telefonnumret jag nyss klickat fram på mobilen, med hejdade mig med fingret i luften. Skulle jag verkligen ringa? Klockan var kanske för mycket för att ringa upp Staffan ändå. Jag hade väntat till kontoret blev helt tomt, och nu var klockan halv nio. Inte så sent för mig att jobba med bokföringen, men lite sent för att ringa någon.
Skulle han tycka att det var konstigt att jag kontaktade honom nu? Han och Alma hade försvunnit från församlingen för flera månader sedan. De kanske ville vara ifred. De hade dragit sig undan. Jag läste högt för mig själv igen. Den handskrivna lappen jag hittat i en av kvittopåsarna hade något som måste vara Staffans handstil.
”Det står inte rätt till här. Anders vägrar lyssna. Församlingen är på väg åt fel håll.”
Jag blundade ett ögonblick, och tog mod till mig. Fingret lydde, signalerna gick fram.
”Hej, det är Staffan Blomkvist.”
Snabbt nu, innan han lägger på, eller blir sur, eller hur han nu kan tänkas reagera. Jag hasplade ur mig min första mening.
”Hej, Staffan. Det är Diana som ringer, vi var med i samma circlesgrupp i Praise Church fram till för några månader sedan.”
Jag hörde hur Staffan svalde, flera gånger, och sedan harklade sig. Sedan var han tyst i vad som kändes som en evighet. Mitt hjärta dunkade så att tystnaden fick en rytm.
”Ja … vad kan jag hjälpa dig med?”
”Jag … eh, först av allt ville jag bara ringa och höra hur det är med er. Det var länge sedan. Jag hoppas ni mår bra, och så. Och sedan … jag har förstått att det är lite … rörigt i församlingens ekonomi. Jag ville höra om det är något du vet. Om … ja, om konsultfakturor och lite sånt.”
Han svalde igen. Det lät som att han var lite tjock i halsen.
”Jag … jag slutade mitt arbete för Praise Church av personliga skäl.”
”Okej …”
Staffan var hård och kort i tonen. Jag kunde inte bestämma mig för om han lät arg eller rädd. Men nu hade han frigjort halsen, så nu fortsatte han.
”Om du trivs och vill vara kvar i församlingen så ska du inte tänka så mycket. Det är bäst. En församlingsmedlem behöver inte tänka, man behöver lyda. Fråga inte för mycket, tänk inte för mycket själv, det är farligt.”
Staffan skrattade torrt som avslutning.
”Farligt? Vad menar du?”
Jag ångrade frågan redan innan jag ställt den. Jag ville inte veta.
”Varken Anders eller Maria är de goda herdar som de utger sig för att vara. När jag började gräva i församlingens ekonomi hotade de mig, och strax där efter var jag med om en olycka. Jag valde att kliva ur församlingen. Det gick inte att vara kvar. Det är komplicerat.”
”Men …hotade dig? Hur? Och … varför? Och du menar att …”
”Jag vill inte prata om det här med dig, Diana. Jag vill inte säga mer. Var försiktig du med.”
Tusen frågor rusade runt inuti mitt huvud, och stockade sig i munnen. Jag hann bara svamla något till svar, innan Staffan avslutade samtalet med ett kort ”Lycka till.”
Jag lät handen med mobilen sjunka ner till skrivbordet och stirrade tomt framför mig.
Min puls dunkade så hårt, och när jag såg ner såg jag att handen som höll mobilen var alldeles vit. Han hade alldeles tydligt låtit rädd.