”Kom så går vi till workers’ lounge en stund!”
Diana hade precis ställt bort sopborsten hon precis använt, och jag såg min chans att fånga hennes uppmärksamhet. Det var andra dagen på konferensen RaiseUpWorship och församlingen hyrde en hel mässhall eftersom vår vanliga söndagslokal inte hade plats för alla konferensens besökare. Förmiddagsseminariet hade nyss varit och efter att besökarna lämnat lokalen hade vi och alla andra medlemmar i Linneas circlesgrupp varit ansvariga för städning av golven i lokalerna. Nu hade vi en kvart till godo innan nästa programpunkt skulle börja. Vi småsprang bort till ett avskilt rum längre bort, och visade våra laminerade plastbrickor för en vakt som stod vid dörren, märkt Workers’ lounge. Han släppte in oss med ett leende.
Rummet var inrett med plaststolar uppställda kring fällbara bord och i ena hörnet stod en skänk med en pumptermos med kaffe, inplastade frallor och en skål med bananer och äpplen. Bredvid fanns en prislista och församlingens swishnummer. Jag betalade för kaffe, macka och banan och tog mitt fika och slog mig ner vid ett av borden. Diana satte sig mitt emot och såg nyfiket på mig.
”Berätta nu, hur känns det inför vittnesbördet ikväll. Är du nervös?”
”Ja, men ganska, faktiskt. Jag har inte pratat inför människor på det här sättet sen vi typ övade att hålla tal på svenskan i gymnasiet.”
Jag var verkligen nervös, men också upprymd. Längtan efter att få stå på församlingens scen hade grott inom mig, sedan Diana ledde gudstjänsten.
”Det kommer gå bra. Gud kommer leda dig. Men vad ska du ha på dig? ”
Diana la sin hand på min arm och kramade den lätt. Kände hon aldrig av känslan av rivalitet mellan oss? Det var bara jag som liksom ville ha det hon hade. Hon var så frälst och god, att hon inte ens kunde föreställa sig mina tankar, om att vilja bli som hon, vara henne. Jag sneglade på klockan och tuggade fortare.
”Eh, det här hade jag tänkt?”
Diana satte sig rakt upp i stolen.
”Alltså, du är fin och så, men vi behöver skruva upp nivån för att passa på scenen.”
Jag såg ner på mina kläder. Jag hade tagit en av mina färdigt utprovade kyrkoutfits, men också valt stretchiga byxor och en löst sittande blus, eftersom jag visste att vi skulle jobba och städa under dagen. Jag hade tyckt att jag var fin när jag kollade mig i spegeln i morse, men tydligen räckte inte det.
”Okej…vad ska jag göra nu då? Jag har lite smink i handväskan, men inget ombyte eller så.”
Diana tog upp sin mobil.
”Jag skriver i chattgruppen så får vi se vad Linnea, Johanna, Sara och de andra kan skrapa ihop. Jag tror att vi kan smita in och låna den locktång de brukar använda till Maria. Så får vi ta en stund och fixa i ordning dig innan kvällsmötet.”
”Jag tänkte inte ens så här långt. Jag har bara fokuserat på vad jag skulle säga. Men, om vi ska hinna med det så behöver vi sätta fart. Vad har vi kvar att göra nu då, innan ikväll?”
Nu slog nervositeten till på riktigt, och jag pillade intensivt på fröna på toppen av min fralla. De föll av, ett efter ett. Tolv frön hann jag räkna till.
Diana scrollade vidare på mobilen, tills hon hittade mejlet med schemat för dagen.
”Vi behöver ju förstås vara på eftermiddagsmötet nu alldeles strax. Sen mellan eftermiddagsmötet och kvällsmötet så är det vår grupp som ska stå i middagsserveringen. Vi kan låna toaletten där och smita ut en i taget och hjälpa dig att fixa i ordning dig. Och efter kvällsmötet så har vi toalettstäd.”
Jag sög in luft mellan tänderna.
”Allvarligt? Ska vi jobba hela dagen?”
Diana såg allvarligt upp på mig.
”Det är ju vi som anordnar konferensen. Vem annars skulle jobba? Tjäna varandra i kärlek. Att tjäna är att leda, så brukar pastor Ander säga. Ska du vara på scenen ikväll är det viktigare än någonsin att du också visar att du kan tjäna.”
Jag slöt ögonen och ansträngde mig för att minnas.
”Galaterbrevet kapitel fem, vers tretton. Visst?”
Jag slog upp ögonen och mötte Dianas ögon som strålade mot mig. Hon var verkligen genuint glad och stolt över mig.
”Du är så himla grym. Nu börjar du verkligen kunna din Bibel!”