Pastor Anders lät dörren stå öppen med en glipa och visade mig till en fåtölj vid en sittgrupp. Kontoret var vackert inrett med en persisk matta på golvet och en modern soffa med tillhörande fåtöljer och ett stilrent skrivbord. På skrivbordet stod en dyrbar lampa av ett märke jag bara läst om i tidningar. I huset mittemot glänste sju fönster i kvällen. Anders skrattade till.
”Jag lämnar alltid lite öppet, så att ingen någonsin ska kunna anklaga mig för något otillbörligt med kvinnor jag har samtal med. Det är en sån trygg liten åtgärd för att aldrig skapa något skvaller.”
”Jaha …det var ju bra.”
Jag satte mig på ytterkanten av stolen och visste inte riktigt vad jag skulle göra av mina händer. Eller på vad jag skulle fästa blicken.
”Jag förstod det som att du hamnat i någon knepig situation nyligen? Vad är det som hänt?”
”Ja … knepigt kanske är rätt ord …”
”Det är viktigt att minnas att ingen av oss är mer än bara människa, Emily. Alla har vi våra utmaningar och bördor. Men här är vi familj, och vi stöttar varandra. Du kan berätta för mig.”
”Ja, tack.” Jag såg ner på mina händer och fortsatte. ”Jag har alltid känt mig så välkommen här.”
Jag var så nära min värsta mardröm, att behöva prata med pastor Anders om mina synder, och om sex. Och men han satt där, alldeles avslappnad, och rummet kändes varmt och välkomnande.
”Så bra, så bra. Vill du berätta vad som tynger dig?”
”Jo … jag var ihop med en kille i flera år. Han gjorde slut med mig i våras, det var ett jobbigt uppbrott och det var litegrann det som ledde till att jag flyttade hit till Stockholm. Och jag … vi träffades förra veckan, och … ja, jag låg med honom.”
Anders höjde på ögonbrynet och la huvudet på sned, såg innerligt på mig. Jag vände bort ansiktet, jag skämdes för mycket. Han sänkte rösten när han fortsatte.
”Emily, tror du att det var en slump att Gud ledde dig hit? Att du hittade oss just när du behövde det som mest?”
Jag såg ner på mina händer igen och pillade på ett nagelband.
”Nej, jag tror att Gud har en plan för mig.”
”Det är ofta dem som Gud har en stor plan för, som djävulen frestar och prövar allra mest. Vi måste ibland också gå igenom dödsskuggans dal för att få se Guds ljus. Och vi måste alla omvända oss, då blir vi starka i Kristus.”
På något sätt lät det som att allt det syndiga jag hade att prata med Anders om, plötsligt kunde vara till min fördel. Det gjorde mig mer modig.
”Tror du att jag kommer kunna stå emot djävulen? Och tror du att Gud kan förlåta mig? Jag känner mig så dum och så väldigt svag liksom.”
”Gud är nådefull, Emily. Han ser din uppriktiga ånger och han är redo att förlåta dig. Om du har bett om förlåtelse så har han redan gjort det.”
Anders var lugn. Jag kände hur spänningarna släppte från mina axlar, och jag andades djupt in, fyllde lungorna med luft. Hans ögon svepte över rummet. Det var som att fåtöljen jag satt i var redo att lyfta och sväva bort med mig. En våg av lycka och lättnad kunde svepa mig ut ur rummet, när som helst.
”Tack Pastor Anders. Jag är så tacksam för att du tog dig tid. Och för att du inte dömer mig. Och för att du tror på mig.”
Anders lutade sig närmare mig nu och la handen lätt på mitt knä. Jag bet mig i kinden för att inte rygga tillbaka av beröringen. Pastor Anders ville betona förlåtelsen.
”Det är inte bara jag, Emily. Församlingen tror på dig. Vi är din styrka och din trygghet. Vi kommer hjälpa dig att känna dig hel igen.”
Jag höjde huvudet för att möta Anders blick och nu fylldes mina ögon av tårar. Anders såg mycket nöjd ut.
”Jag tror Emily, att du har allt du behöver inom dig nu för att kunna hålla det där vittnesbördet. Vad säger du om det?”
”Ja … ja. Jag tror det.”
Känslan var överväldigande. Jag insåg att pastor Anders hade kunnat be mig om nästan vad som helst. Jag hade sagt ja. Om jag kunde bidra till att någon annan fick möta Gud och känna den här intensiva känslan av förlåtelse och lycka, så skulle jag naturligtvis göra det. Jag var förlåten. Det var inte kört. Det fanns förlåtelse för misstag och synder. Det goda budskapet ville jag gärna dela med mig av.