”Hej, gumman, hur mår du?”
Jag bet ihop käkarna och nöp fast telefonen mellan örat och axeln och fortsatte att bre min smörgås. Frustrationen smet ut i smörknivens tryck mot brödet, smöret och kniven och brödets innankråm rullade ihop sig till en korv och gjorde ett stort hål och en smörig grop brödskivan. Utanför fönstret kunde jag se hur vinden slet i björkens grenar, och de gula löven spreds i vinden. Jag la ner smörkniven, smörgåsen blev inte bättre än så här.
”Jo, det är bra, mamma.”
”Hur är det på jobbet? Har du lärt känna några nya vänner?”
För att hålla igen ytterligare på frustrationen räknade jag fönstren i huset mitt emot. Tjugo fönster på väggen som vätte mot mitt hus. Sex fönster fördelat på tre våningar, två fönster bredvid porten på gatuplan.
”Jobbet är bra. Kollegorna är jättetrevliga. Jag har fullt upp.”
”Har det löst sig med magen?”
”Ja, tack för flaskan. Jag behövde aldrig den. Magen kom i gång av sig själv bara jag slappnade av lite.”
”Spar den, det kan ju återkomma. Har du hittat något kul att göra när du inte jobbar?”
”Mamma, jag gör ungefär samma saker som jag brukar.”
”Men har du det verkligen bra?”
Nu blundade jag i stället och fokuserade på att andas in djupt och långsamt.
”Jag har det bra.”
”Jag är orolig att du känner sig ensam.”
”Mamma, jag är vuxen. Jag är inget barn du behöver fixa lekkamrater åt.”
Det var tyst i luren ett ögonblick.
”Förlåt, det var inte meningen. Du vet hur det är, jag oroar mig alltid för dig.”
”Mm, tack. Men jag har det toppen. Stockholm och lite storstadsliv är bra för mig. Linköping var för litet.”
”Vad heter dina nya vänner då? Vad gör ni när ni ses?”
”Eh … de heter ju olika saker såklart. En heter Diana. En annan på jobbet heter Virgil.”
”Diana, hon med kyrkan?”
”Ja. Hon med kyrkan.”
”Jag gillar inte det där med kyrkan.”
”Nä, jag vet, men det är en massa grejer du inte gillar. Men vet du, jag har grejer för mig nu, så vi får höras senare.”
”Okej, älskling, vi hörs sen.”
Jag tog telefonen från greppen mellan kinden och axeln och la ner den på diskbänken, och lutade pannan mot det svala kylskåpet som stod intill. Mammas oro kunde verkligen reta gallfeber på mig. Som att hon inte trodde att jag skulle kunna hitta kompisar och få ett nytt, bra liv här i Stockholm. Mamma hade en sån liten värld på något sätt. Det irriterade mig också att mamma hade så mycket förutfattade meningar om Dianas kyrka. Vad var det för märklig attityd? Hon kunde väl inte veta precis hur det var där.
Men det som frustrerade mig mest var att det inte verkade som att jag kunde bli riktigt vuxen i min mammas ögon. Och att mamma hade varit så nöjd över det gamla livet, det jag haft med John. Visste kunde jag sakna honom och det som varit, också. Vi hade haft en mysig lägenhet som jag ägnat massor av tid och pengar åt att inreda. Och hemtjänsten, visst hade det varit oglamoröst och kiss och bajs och inte särskilt bra betalt, men jag hade också känt mig behövd och viktig. För en del av de gamla hade jag faktiskt betytt något. Men, ja, jag hade också verkligen känt mig klar med det stressiga schemat och bajslukten, mot slutet. Jobbet i butiken var lugnare och mer välordnat, men det var också som att jag bara blev en i mängden där. Hur stor skillnad gjorde det om jag la upp apelsinerna snyggt eller inte? Jag behövde en utmaning, och jag längtade efter att hitta en människa, eller ett sammanhang, där jag kunde få utvecklas. Och bli sedd. För där hade mamma faktiskt rätt. Jag hade alltid haft toppbetyg, ja var smart och jag var snygg. Jag var för bra för att bara stapla kaffepaket hela dagarna.