Jag stirrade ner på telefonen, på de tre prickarna dansade fram i meddelandefältet. John, min expojkvän hade nyss skrivit hej.Fortsättningen dröjde, jag funderade på om han råkat fickskriva till mig. Men sedan surrade det till och med ens fanns texten där.
”Jag ska till Stockholm nästa vecka på jobbresa över onsdag-torsdag. Jag vet att det kommer plötsligt … men vill du kanske ses?”
Det lät som att det fanns en byggarbetsplats utanför fönstret. Det dunkade som när någon pålar ner i marken inför ett stort husbygge. Jag gick fram till fönstret, men där fanns bara samma gamla vanliga, färdigbyggda hus överallt. Dunk, dunk, dunk. Jag pressade två fingrar mot vardera örat och insåg att det var från inuti mig själv dunkandet kom. Jag satte mig ner, fortfarande med fingrarna över öronen. Blundade och fokuserade på att andas.
John. Vi hade träffats på gymnasiet och blivit ihop efter en hemmafest hos en av hans kompisar. Jag hade följt med honom hem efter festen, och sedan aldrig riktigt flyttat hem till mamma igen. Vi hade halvt bott ihop hemma i hans föräldrars stora villa i några år och sedan hade vi fått tag i en hyrestvåa. En dag tidigt hade jag vaknat av att han satt upp i vår gemensamma säng och såg på mig som om jag varit en främling. Han var blek i ansiktet och jag hade precis börjat fundera på om han var illamående eller sjuk när han från ingen stans hasplade ur sig att han ville göra slut. Sedan hade han klivit ur sängen, klätt på sig och gått ut i köket. Jag satt kvar i sängen och stirrade framför mig länge, länge. Väntade på att han skulle komma tillbaka och säga att han bara hade skojat. Inte för att han hade så mörk humor i vanliga fall, men jag hoppades såklart att det var ett skämt. Men den dagen gick han hemifrån och nästa dag flyttade han ut sina grejer. Jag hade aldrig riktigt förstått vad som hänt inom honom, som gjorde att han gjort slut så där plötsligt.
Jag hade sagt upp vår lägenhet och sedan flyttat hit, till Stockholm. Försökt hitta en ny värld, nya vänner, ny fast mark under fötterna. Och nu ville han ses? Jag såg ner på mobilen igen, fingertopparna och knogarna vitnade av det hårda greppet runt telefonen.
Jag tryckte bort konversationen, kunde inte svara än.
I stället plockade jag fram konversationen med Diana.
”God morgon. Jag vet att du är på bibelskolan nu, men när du har tid behöver jag fråga om råd om en grej.”
”Visst, inga problem, vi har fikarast nu.
Åh, vad skönt. Jag skulle inte behöva vara ensam med alla de här tankarna. Fingrarna rusade fram över skärmen.
”Jo, så här. Jag har ju berättat om mitt ex, han som gjorde slut med mig i våras? Vi har inte hörts alls sen vi gjorde slut, men nu skrev han att han kommer till Stockholm och undrar om jag vill ses. Vad ska jag göra? Jag har varit så himla arg på honom, hatat honom typ.”
Diana var snabb med att skriva tillbaka.
”Det är viktigt att förlåta människor. Läs Matteusevangeliet 6:14-15. Kan du tänka dig att träffa honom bara för att liksom avsluta det hela bättre, så ni båda får frid över det som hände?”
Jag tog upp Bibeln och bläddrade fram till Matteusevangeliet och läste högt för mig själv.
”Ty om ni förlåter människorna deras överträdelser, skall er himmelske Fader också förlåta er. Men om ni inte förlåter människorna, skall inte heller er Fader förlåta era överträdelser.”
Det kom en stor klump i halsen och växte hotfullt upp mot bakhuvudet. Det brände bakom ögonen och fick mig att blinka till flera gånger.
”Jag måste förlåta honom.”
Jag läste bibelversen en gång till, men tyst den här gången.
”Ja, jag måste verkligen förlåta honom.”
Jag tog sats och plockade fram konversationen med John igen.
”Hej, ja, det kom lite plötsligt. Men visst kan vi ses.”