John betalade fikat för oss båda. Jag tog min kopp och mitt fat och gick före ut i caféet.
Jag hade medvetet valt caféet som låg nära kyrkans lokal, det var en församlingsmedlem som drev det. Den mjuka musiken i bakgrunden och den trygga doften av kaffe gjorde mig lugn. Jag satte sig ner med ryggen mot rummet och räknade till tjugoen träpaneler på väggen. John kom efter och tog stolen mitt emot mig. Han såg på mig granskande.
”Du ser annorlunda ut. Du har bytt stil litegrann.”
”Ja, kanske det.”
Jag hade gått med på att träffa honom, och jag skulle försöka förlåta honom. Men jag behövde, för min egen skull, få vara sur nu först.
John skruvade på sig och bröt av en liten bit på bullen han hade framför sig.
”Det blev inget bra slut för oss i våras. Jag är ledsen för det.”
”Inget bra slut. Nej, det är väl det minsta man kan säga. Helt plötsligt från en dag till en annan gjorde du slut. Du drog. Vi hade varit ihop i fyra år och jag var inte ens värd en förklaring.”
Jag hade höjt rösten och insåg att folk på borden runt omkring stirrade mot oss. Jag la händerna på bordet, tvingade mig själv till att andas in långsamt och ut igen. Jag ville minst av allt ha församlingsmedlemmar som skulle prata vidare som det här samtalet.
”Du var absolut värd en förklaring. Det var bara det att jag inte ens hade orden för mig själv. Nu har jag det. Kanske.”
Jag kunde inte låta bli att luta mig framåt i försvar, instinktivt och argt.
”Okej?”
”Minns du att det var en massa strul på mitt jobb? Och utan förvarning såg det ut som att jag skulle bli av med jobbet. Det gjorde att jag började tänka en himla massa, och helt plötsligt så kändes allt liksom alldeles svart. Och jag fick panik och tänkte att jag behövde börja om, med något nytt. Typ dra utomlands och så. Och vi hade inte haft det så bra …”
Jag tvingade mig bak igen och lutade ansiktet i händerna medan jag lyssnade. När han avslutat rann ilskan över.
”Och du tänkte inte att jag kunde stöttat dig på något sätt? Eller följt med på en resa eller vad som helst? Och vad menar du med att vi inte hade det bra?”
”Jag blev superdeprimerad. Hamnade på psykakuten någon vecka efter att vi gjort slut. Jag har legat inne. Men jag mår bättre nu.” Johns ögon såg ledsna ut. Allvarliga och gråblå.
”Men oss då. Vad menade du med det?”
”Ja, men det kändes som att du alltid ville att allt skulle bli bättre. Ditt jobb var trist, jag var tråkig, du kändes inte nöjd.”
Hans ledsna hundvalpsögon gjorde mig ännu mer irriterad.
”Jaha, du tänkte inte att vi kunde ha pratat om det? Men kul att du mår bättre. Tänkte du någonsin på hur jag mådde?”
John såg på mig, det glittrade tårar i hans ögonfransar.
”Jag tänkte på dig hela tiden. Tänkte att du förtjänade någon bättre. I stället behandlade jag dig som skit. Förlåt.”
Ett förlåt. Han hade faktiskt behandlat mig som skit. Jag hade bett så mycket om att kunna förlåta, och det blev en sån enkel fysisk känsla. Ilskan gled ur bröstkorgen på mig och lämnade mig alldeles tom. Jag tänkte på bibelversen jag läst och log för mig själv. Jag höll på att bli en riktigt bra kristen trots allt. Hans ånger la sig så mjukt inom mig, och jag blev alldeles varm av känslan av att vara den som hade överläget
”Det är okej. Eller nä, det var inte okej. Men jag förlåter dig.”
Jag sträckte ut en hand, och han tog den.
Hans hand var varm och fast, och jag hade saknat den. Vi höll händer hela vägen hem, på tunnelbanan.
”Du kanske vill se hur jag bor?”
Såklart ville han det. Jag kände hur han greppade mina fingrar så där febrigt, och hungrigt och tänkte att en del av min förlåtelseprocess skulle vara att visa honom hur jag bodde, själv, ensam, självständigt. Och sedan skulle vi säga hejdå och vara klara med varandra. En liten hämnd mitt i förlåtelsen. Vi tog trappan upp, och så var vi inne i min lägenhet. Jag hade glömt hur litet jag bodde, och hur snabbt en sådan husesyn skulle gå. Inte kunde jag skicka ut honom efter ett kort hej, så här bor jag. Han satte sig på sängen.
”Vill du ha kaffe?”
”Vi drack nyss kaffe.”
Jag tappade bort mig, satte mig bredvid honom, och han lät sin hand dra bort en hårslinga från mitt ansikte. En kyss spelar ingen roll. Han kysste mig och jag lät honom. Förlåtelsen hade runnit in i mig, och plötsligt rann den ner hela vägen ner. Jag blev plötsligt blöt, en faktisk pöl trillade ner i trosan och jag stönade till. Det var för länge sen. Jag hade legat med honom förut, det kunde faktiskt inte spela någon roll om det hände igen. Fast, nej, jag var frälst nu. Och förlåtelsen var där, men samtidigt inte ändå. Jag puttade ner honom på sängen och satte mig gränsle över hans mage. Jag skulle göra honom galen av längtan, och sen skulle jag resa mig upp och gå. Lämna honom där med ett värkande stånd och berätta att jag var bättre än honom, kristen och ren. Han drog mig i håret och förde ansiktet närmare och kysste mig. Hans doft, fy vad jag saknat den. Med ansiktet nära hans fick jag vika mig, mitt kön hamnade över hans kön. Vi hade kläder på fortfarande, det var okej. Jag var okej.
Han förde in handen mellan mina ben, la ett finger mellan sitt stånd och mig och tryckte till lätt. Fan vad skönt det var. Eller, jag menade såklart. Inte fan. Och inte skönt heller, det här hände inte. Fast jag kunde inte sluta trycka mig mot honom, och till slut hade han dragit in handen innanför mina kläder, och efter en stund måste jag ha jag lirkat upp hans byxor. Vi hjälptes åt, jag lyfte upp mig själv, och han korvade ner sina byxor och kalsonger. Och sedan hade jag inga kläder längre, och sen hände allt. Det var så skönt. Jag red honom, och han stönade och jag plågade honom och lät honom inte komma, och drog ut och lurades, och lekte med takten att när han till sist nådde klimax så var det helt jag som styrde. Då bet han mig i axeln, och då kom jag med.