Gudstjänsten var över. Vid mina fötter fanns en plastkasse med blöta kläder efter dopet. De andra för circlesgruppen hade redan gått i väg för att äta middag ihop, och jag spanade efter Emily. Vi hade visserligen inte bestämt något, men jag hade nästan tagit för givet att vi två och Linnea skulle ses efter gudstjänsten för att gå och fika och fira Emilys dop. Men de syntes inte till och jag insåg att det fanns en chans att båda befann sig back stage. Dit hade jag inte tillträde om jag inte blev inbjuden.
Jaja, jag kunde fira Emily en annan gång. Jag hängde handväskan och axeln och staplade plastpåsen ovanpå handväskans öppning och riktade blicken långt bort mot dörrparet som ledde ut i foajén. Än en gång ville jag ge sken av att ha bråttom mot ett bestämt mål eller en specifik person, för att slippa stanna och småprata överallt. Ute i foajén släppte jag ner axlarna, och tog i stället upp mobilen. Jag förmådde inte ens låtsas vara trevlig och intresserad av alla idag. Det fick se ut som att jag skrev till Emily eller någon annan, att vi skulle mötas upp för fika eller middag ute på stan.
Väl ute på gatan gick jag med raska steg tills ingen av dem jag passerade längre var församlingsmedlemmar. Jag såg upp mot den regntunga himlen. Lika grå som husväggen mitt emot. En aning ljusare än elskåpet jag stod bredvid. Grått. Tom. Tomt kändes det också inom mig. Emily hade varit så glad över dopet, och jag hade verkligen ansträngt mig. Men vad hade det för funktion egentligen? Symboliken för att visa att man dör från det gamla och uppstår i Kristus vad fin, men i församlingen tolkades det så bokstavligt. Och ändå hade jag aldrig kunnat märka någon skillnad på mig själv, före och efter dopet. Om jag hade blivit en helt ny person i Kristus, skulle jag verkligen kunna bära på de här tvivlen? Eller var det ett tecken på hur långt mitt förfall egentligen hade gått?
Det här sved och brände. Jag var en hycklare. En tvivelaktig syndare. Hur kunde jag ens med att vara där, döpa Emily och bara se glad ut? Var jag en lismande ögontjänare, som egentligen bara ville uppnå en förhöjd plats i församlingen, men tvivlade på själva tron?
Var jag själv egentligen lika egoistisk som jag innerst inne anklagade Anders och Maria för att vara?
Åh. Anders och Maria. Om de anat vilka fula tankar jag gick och bar på skulle jag aldrig mer få något ansvar inom församlingen. De skulle också se till att jag blev utmanövrerad från gemenskapen. Någon som kunde förleda någon annan i synd behövde man varna andra för. Det hade hänt förr. En tjej i tonårsgruppen hade börjat hänga med sina klasskompisar, och hon hade till och med druckit alkohol på någon fest. Kanske hade hon haft pojkvän också. Jag visste inte så noga, för vi hade varnats för att umgås med henne, och ganska snart hade hon slutat komma på ungdomssamlingarna i kyrkan. Det var säkert inte så kul när ingen satt bredvid henne och knappt sa något mer än hej och hejdå. Jag hade sett det hända bland de vuxna också. Personer som suttit långt fram i församlingen på gudstjänsterna hade efter något felsteg och tillrättavisning aldrig kommit längre fram än femtonde raden. Längst bak satt syndarna, tvivlarna och nya besökare som inte var insatta i församlingens outtalade hierarki. En del försvann och kom aldrig igen.
Om Anders och Maria bara hade vetat. Det blev svårt att andas och jag fick luta mig mot husväggen och ställa den fullproppade handväskan på elskåpet. En bibelvers ringde i mitt huvud. Den som tvivlar liknar havets våg, som drivs och piskas av vinden. En sådan människa skall inte tänka att hon kan få något av Herren, splittrad som hon är och ostadig på alla sina vägar.
Jag behövde verkligen omvända mig. Splittrad och ostadig var verkligen en bra beskrivning. Jag hade de här farliga, farliga kroppsliga känslorna för Virgil. Och för att förtrycka dem lyckades jag bara häva ur mig andra, farliga saker. Kanske för att han var så bra på att lyssna. Kanske för att jag ändå ville ge honom något, något som fick honom att förstå att han var viktig för mig. Men det blev som att jag hängde ut min kyrka, och min tro, för att jag inte kunde få allt det här andra ur kroppen. Inget kunde jag förvänta sig av Gud så länge jag bar på de här tankarna. Om jag inte kunde förtrycka dem, hålla dem i schack, så skulle jag till och med kunna bli utesluten ur församlingen. Vad skulle hända då? Vad skulle mamma och pappa säga?
Från den gråtunga himlen bröt sig en regnkaskad loss, och när den slog ner i mitt ansikte släppte jag också ut tårarna. Jag såg upp mot himlen och lät regnet ösa ner över mitt ansikte. Hoppades att det skulle fungera som dopet, tvätta mig ren och skölja bort allt det som behövdes.