”Emily, kom in en stund. Det här är mitt och Marias green room, så här kommer du inte få vara många gånger. Men idag, på din dopdag, gör vi ett undantag.”
Pastor Anders mörka stämma välkomnade mig in. Jag kikade in genom dörren och det fladdrade till nervöst och förväntansfullt i magtrakten. Fanns det alltså ett speciellt pastorsrum som jag skulle få gå in i nu? Det stod en vakt med walkie-talkie i handen utanför dörren, och när han hörde pastor Anders inbjudan öppnade han dörren på vid gavel och gav mig en nick att gå in. Rummet var vackert med mjuka textilier på väggarna och stora växter i hörnen. Det fanns två stora mjuka fåtöljer med fotpallar mitt på en mjuk matta. På ett sidobord stod det exklusiva vattenflaskor, ett dignande fruktfat, en tårta och en liten kaffemaskin. Maria och Anders satt i fåtöljerna med varsitt vinglas i handen. Maria hade sparkat av sig sina högklackade skor och en tjej som jag kände igen som bibelskoleelev satt på golvet bredvid fotpallarna och masserade hennes fötter.
Anders strök med fingret över Marias hand, som låg på armstödet på hans fåtölj. Jag tyckte att han såg berusad ut, men han var säkert trött efter en lång dag i kyrkan och efter att ha gett av Guds kraft under den långa predikan och den efterföljande förbönsstunden. Hans ögon hade en liten lila skugga under sig, och det blonda håret var ostyrigt. Dessutom drack de väl inte alkohol i kyrkan?
Jag skruvade på mig. Det var som att scenen som utspelade sig framför mig var för privat. Dessutom fanns det ingen riktig stans för mig att ta vägen i rummet. Jag stod fortfarande framför mattan med fåtöljerna och försökte välja en min som var lämplig för situationen. Följde mönstret i mattan med ögonen. Det borde vara tretton romber, om mönstret följde som förväntat, där under möblerna.
Anders sparkade fram sin fotpall en halvmeter och placerade sina fötter på den mjuka mattan. Den masserande bibelskoleeleven fick hastigt flytta sig åt sidan.
”Här, slå dig ned.” Anders pekade på fotpallen.
Jag tog ett steg framåt för att lyda uppmaningen men stannade upp mitt i ett steg.
”Nej! Innan du sätter dig, ta lite tårta först. Du har ju ett dop att fira.”
Det lät mer som en uppmaning än som ett erbjudande. Jag styrde om steget mot sidobordet och skar upp en smal bit moussetårta och placerade på en assiett och tog en liten silvrig sked till. Jag noterade att bibelskoleeleven inte fått någon tårta och det gjorde mig illa till mods.
”Så, slå dig ner. Du måste vara tagen efter dopet och allt.”
Marias mjuka röst lät lugn och snäll.
”Ja, jo, jag var rätt nervös. Men det var en otrolig häftig upplevelse. Och jag är så tacksam att du var med och döpte mig. Tack.”
Jag satte mig på fotpallen med benen prydligt ihop och lite snedställda. Jag mindes en film jag sett en gång, där en kvinna av folket råkade dejta en europeisk prins och blev drillad att föra sig bland kungligheter. Den här audiensen hos församlingens pastorer ingav samma slags respekt och känsla av främlingskap.
”Jag har tänk så mycket på dig, Emily.” Anders granskade mig med sina intensiva ögon. ”Jag tror att Gud har kallat dig till något stort. Det är så häftigt att du blev kollega med Diana och följde med till församlingen och blev frälst. Vet du vad ett vittnesbörd är?”
”Nej, jag tror inte det. Men det låter lite juridiskt, typ som ett vittnesmål?”
”Ett vittnesbörd är ett tillfälle där någon berättar om sin upplevelse av ett möte med Jesus. Man berättar vad Jesus gjort i ens liv. Vi tror att det är viktigt att dela med sig av det, för att andra ska bli inspirerade och för höra om Guds trofasthet och nåd.”
Anders snurrade runt drycken i glaset. Visst var det bara vin, eller konjak och whiskey man gjorde så med? Det måste vara en alkoholhaltig dryck i alla fall.
”Jaha, vad fint det låter.”
”Jag tänkte att du kanske ville dela med dig av ett vittnesbörd på vårt kvällsmöte på RiseUpWorship?”
”Eh … vad är det?”
”Ja juste, du kanske inte vet det. Det är vår årliga lovsångskonferens. Vi bjuder in både andra församlingar och utomstående besökare. Det blir lite som en festival. Vi har undervisning i seminarieform på dagarna, och så häftigare möten på kvällarna med mycket lovsång. Vi ska till och med spela in ett nytt livealbum med lovsång en kväll. Vi försöker ge den Helige Ande mycket utrymme att verka, erbjuder mycket förbön och så. Och ditt vittnesbörd hade passat så bra in där, på något av kvällsmötena.”
”Jag … jag vet inte …” jag såg ner på mina händer. Knogarna vitnade om handen som höll assietten. Jag hade velat det här, sedan jag såg Diana leda gudstjänsten.
Maria drog till sig fötterna och satte dem på golvet, för att också hon luta sig närmare mig. Hon log och la huvudet lätt på sned.
”Jag vet att du är tacksam för det Gud och församlingen betyder för dig. Ett vittnesbörd är ett starkt sätt att visa sin tacksamhet till Gud, och sprida det goda budskapet om frälsningen till andra.”
Jag svalde hårt och letade efter de lämpliga orden.
”Jag tror …”
”Jag tror att du ska gå hem och be över saken. Söka Gud, som vi säger. Du behöver inte bestämma idag. Sen kan du hälsa via Linnea hur det blir med saken.”
Pastor Anders lutade sig tillbaka i sin fåtölj.
”Jag tror kanske att det är min tur att få massage nu. Inte mina fötter, de ska du få slippa. Men händerna, gärna. Sätt dig här.”
Jag avslutade med några drag över Marias ansikte. Anders hade dragit fotpallen intill sidan av sin fåtölj.
”Sätt dig här.”
Det var märkligt intimt att sätta mig ner bredvid honom och fatta hans hand. Jag såg mot Maria, hon hade tagit fram sin telefon och börjat titta på något där. Jag strök med tummarna över hans handflata, koncentrerade mig på greppen och dragen med fingrarna. Jag tittade upp mot hans ansikte, för att se om massagen föll väl ut. Han satt inte avslappnat tillbakalutad, utan när jag såg upp mot honom mötte jag hans blick. Hade han betraktat mig hela tiden?
”Du har flinka fingrar, du.”
”Eh … ja, tack.”
”Här, andra handen också.”
Han sträckte över den tvärs över kroppen, jag fick fatta den och hålla den halvt vilande mot hans egen höft. Jag fokuserade på greppen, tänkte bort att höll mina händer så nära hans skrev. Det var mig det var fel på, en sådan gudsman som han kanske inte ens insåg det intima.
”Så, tack, det räcker nu.”
Han drog tillbaka sin hand, och lyfte på armen. Innan jag hann få bort blicken helt skymtade jag en omisskännlig bula i hans byxor. Jaha, ja, män kan ju få stånd av tryck mot skrevet, hans arm hade kanske legat lite olyckligt till. Inte konstigt att han fick bråttom att avsluta massagen. Åh herregud, vad pinsamt. Jag försökte bete mig som att jag inte märkt något, men jag kunde inte låta bli att styrka med handen över stället där min hud nuddat hans stånd. Ville borsta bort det, ville inte gärna vara så nära min pastor.
Maria reste sig upp och Linnea gav mig en nick, i riktning mot dörren. Jag var klar här. Jag reste mig och Maria tog in mig i en kram som direkt omvandlades till att hon ledde mig över mattan.
”Tack för idag.”
Jag ropade inåt, men jag är osäker på om någon hörde mig, för jag fick inget svar.
Vakten där ute öppnade direkt dörren och tog ett steg åt sidan för att släppa förbi mig. När jag kom några meter längre bort i korridoren mötte jag ett gäng jag kände igen vagt. De måste vara med i en annan circlesgrupp som tjänstgjorde bakom kulisserna efter dagens gudstjänst.
”Grattis till dopet!” sa en av dem, som stod lutad mot väggen med en mopp och en hink i högsta hugg.
Jag passerade dem långsamt.
”Tack. Men vad gör ni?”
”Jo, vi hyr ju den här lokalen enbart för söndagarna. Så fort pastor Anders och Maria lämnar för att gå hem är vi redo för att städa ur rummet och bära bort alla möblerna till en liten lastbil som väntar utanför. Sedan magasinerar vi allt tills nästa vecka igen.”
”Jaha, oj. Så mycket arbete för att de ska få ett fint rum att landa i.”
”Ja, men de är ju värda det allra bästa. Såklart. Vi tjänar med nöje. Det är en ynnest att få göra det här för dem.”
”Ja … det såklart. Tack för idag, hörrni. Vi ses!”
Känslorna virvlade i mig, men ovanför allt låg känslan av att ha uppnått något. Jag var döpt, accepterad, en ny varelse. Sedd av ledarna, välkomnad in i det allra heligaste, pastorsrummet. Det hade gett mig mersmak, och jag log för mig själv medan ett mål formulerades inom mig. Dit ville jag komma igen.