Jag hade tagit min tillflykt inne på damtoaletten och stod och lät händerna sköljas över av hett vatten. Jag hade redan tvålat, och gnuggat och vattnet hade blivit för varmt. Jag var klar, men behövde hitta orken att gå ut till minglet i lobbyn efter gudstjänsten. Jag orkade bara inte.
Jag lät händerna sjunka ner och vattenstrålen fick då en olycklig vinkel och sprutade nu ner över hela min vita skjorta så att den blev alldeles genomskinlig. Åh nej, inte det också.
Jag stängde snabbt av kranen och såg mig själv i spegeln. Den lilla svarta jackan jag hade över skjortan var knappast designad för att knäppas, men jag fick dra ihop den ändå. Kunde inte gå ut i lobbyn och visa en helt genomskinlig skjorta.
Spegelbilden glodde tillbaka med en miserabel min. Så misslyckad jämt. Det bruna håret som varit så elegant lockat tidigare såg nu slokande ut. Jackan korvade i midjan. Och om det ändå bara var utseendet som var miserabelt.
Jag borde egentligen ha varit strålande lycklig nu. Det kändes ännu mer odugligt att inte klara av att vara glad ens efter att ha fått ett sånt förtroende som att leda en gudstjänst. Jag hade hälsat välkommen och inlett med bön. I den stunden hade jag känt att Gud faktiskt bar mig och ledde mina ord. Efter en stunds lovsång hade jag hållit ett kollekttal och nu, nyss, hade jag avslutat gudstjänsten med information och välsignelsen.
Men det var under kollekttalet det hände. Jag hade sett ner på första raden och sett ner rakt på Anders och Maria. Man såg dem från en alldeles speciell vinkel där, en vinkel som man förstås aldrig såg dem ifrån när man satt bakom dem i stolsraderna. Det var också ungefär dit till första raden som scenbelysningen sträckte sig, resten av lokalen var dold i mörker.
Anders och Maria hade inte lyssnat på mig, utan i stället suttit och småpratat med varandra. Det sved ju förstås, men ja, det var väl bara att unna dem att vara avslappnade när det inte var de själva som stod på scenen. Men när jag kom till kollekttalets crescendo, när alla andra i lokalen hade tagit fram sina telefoner och swishat sina summor, då hade Anders och Maria suttit där och fnissat åt något gemensamt skämt.
Det var så jag tappade det inombords. Tack och lov hade jag lyckats avsluta, och sedan fullfölja mitt uppdrag. Men inuti huvudet hade det rullats fram som en film, en filmvisning av
kvitton och bokförda bankhändelser. Alla med privatinköp eller fakturor med pengar som skickats till Maria och Anders. Den där känslan som senast drabbade mig när jag skulle jobbat och pluggat tillsammans med Virgil hade kommit över mig, känslan av att väggarna och taket höll på att falla ihop där jag rörde mig. Golvet hade känts alldeles gungigt, och det var knappt att jag lyckats ta mig de få trappstegen ner från scenen utan att snubbla. Sedan hade den gudagivna inspirationen och flytet inte återkommit när jag skulle avsluta gudstjänsten. Jag hade snubblat på orden i välsignelsen, och informationen jag skulle lämna hade känts knackig och stel.
När jag och Anders hade stött på varandra vid ljudbordet strax efter gudstjänsten för att båda lämna tillbaka de huvudburna mikrofonerna hade Anders inte ens ägnat mig en blick. Han måste känna på sig att något var fel med min överlåtelse.
Jag behövde komma ut. Jag behövde slita mig från damtoaletten och ta mig ut genom lobbyn. Jag rätade på ryggen. Den vita skjortan puffade ut i midjan, under den korta jackan, det såg ut som en spritsad gräddrand. Skit samma, jag skulle spela rollen av lyckad och glad församlingsmedlem i cirka tjugo meter. Rörde jag mig snabbt skulle kanske ingen ens tänka på vad jag hade på mig.
Jag kikade ut i lobbyn och gjorde en beräkning, ungefär som om jag skulle ta mig tvärs över ett levande schackbräde. Risken var att någon över mig stående skulle komma och slå ut mig när som helst. Men en liten sväng till höger, en gir till vänster, snabbt steg över det öppna golvet, och sedan skulle jag vara ute. Ett stort leende på, telefonen i handen, skulle se upptagen ut. Det kunde gå.
Det tog mig tjugo minuter att mingla min väg ut.
”Haha, titta på mig, jag spillde vatten över mig. Så klantigt, va?”
”Så fint att se dig, ja tack så mycket, ja, det var kul att leda gudstjänsten. Ja, en ära, ja!”
”Men heeeej, ja, du, vi hörs i veckan. Vad snygg du är! Jo, heheh, ja, titta, jag har drällt vatten på mig, jag se ut som en korv, hihi.”
När jag väl var ute var jag helt svettig. Mobilen hade jag haft i handen hela tiden, försökt vinka med den och hinta att jag hade saker att göra. Men nu var jag äntligen ute.
Notifikation från Virgil.
”Hej. Jag har suttit still och pluggat alldeles för länge idag. Du är inte sugen på en promenad?”
Mina fingrar hade aldrig varit ivrigare. Som jag längtade efter att få prata med någon som stod utanför Praise Church.
”Jo, absolut! Ses om en halvtimme?”