Våra fötter trummade i takt mot asfalten. Vi hade mötts upp på Söder nära där Virgil bodde och sedan snirklat vår väg ner till bron över mot Gullmarsplan. Samtalet rörde sig först trevande om arbetet, och om Virgils studier. Tentorna hade gått bra. Killen som kom med brödleveransen på jobbet, visst var han ändå ganska speciell?
Samtalet var trevligt, på gott säkerhetsavstånd från allt jag behövde hålla inom mig.
Virgil ledde vägen, han visade en runda han brukade springa i naturreservatet i Årsta. När trafikbruset tystnat och det inte längre var några människor omkring dem bet sig Virgil i läppen och kammade med en hand genom håret. Trampade lite på stället.
”Du, jag har tänkt så mycket på vad jag sa den gången vi pluggade och jobbade ihop, där på caféet. Förlåt, det var klumpigt av mig.”
Vi hade vikt in på en mindre stig, och han fick vända sig mot mig, för skulle vi fortsätta gå behövde vi gå på led, jag efter honom. Han såg nervös ut, och stod alldeles så nära att min kropp började skrika så där, där pulsen och huden och håren på mina armar liksom sträckte sig mot honom, som en växt vars löv vänder sig mot solen. Det susade i öronen, men han såg så orolig ut att jag behövde svara något fort.
”Nej, men det är ingen fara. Jag bara… allvarligt talat så tror jag att jag reagerade så mycket för att jag börjar tro att du har rätt.”
Igen hade jag trillat dit. För att rädda mig själv hade jag, igen, lyckats kasta kyrkan under bussen. Jag behövde komma undan huden som ropade, så jag vek förbi Virgil och tog täten på stigen och gick med hastiga, klafsiga ljud på den våta marken. Virgil småsprang i kapp mig de första stegen.
Jag ville gå så snabbt, eller springa, så att det skulle dunka i bröstet av riktig ansträngning och inte av det här andra. Han la en hand på min axel när han kommit i kapp.
”Menar du att… ska du byta kyrka eller nåt sånt?”
Hans hand på min axel. Hans fina fingrar och hans breda handflata på min axel. Hela universums fokus låg på en tung hand på min axel. Åter igen hasplade jag ur mig saker som jag inte lyckades filtrera som jag brukade.
”Jag vet inte om jag kommer göra någonting. Jag mår ärligt talat otroligt dåligt över allt det här. Men… men jag har börjat se mönster, händelser, ja, bokföringsgrejer också, som får mig att tänka att min kyrka liksom inte är det jag trott att den är.”
Virgil tog bort sin hand, han var i kapp nu, och vi gick bredvid varandra på stigen. Ganska nära, men jag såg noga till att inte nudda honom ens med handen.
”Ja, alltså jag tror ju inte på Gud alls, och rent historiskt sett är det ju rätt mycket religion som inte har varit så där toppenbra för människor. Jag hejar på dig om du bestämmer dig för att lämna din kyrka.”
Nej, nej, nej, nej. Det här samtalet skulle jag ju inte ha. Hur hamnade jag här igen.
”Men, alltså, jag kommer nog inte lämna. Det är ju min kyrka. Du får inte säga något om det här till någon. Emily har ju precis… börjat gå i kyrkan, och jag kan inte förstöra det här för henne.”
”Nej nej, jag säger såklart inget. Men alltså, du menar att Emily också börjar bli så där superkristen?”
Jag letade i hans ansikte efter något av det vanliga. Hånet. Oron. Skratt eller skepsis. Han verkade faktiskt bara intresserad.
”Ja, alltså jag tror det. Och jag är ju jätteglad för hennes skull, och ja, jag skulle säga att hon ser mig som en nära vän. Alltså, kyrkan är ju … det bästa jag vet. Det är en trygg, härlig gemenskap, och… ja, jag vet ju att du inte tror på Gud, men alltså. Jag vet att Gud finns. Jag har ju känt det själv. Flera gånger. Har fått svar när jag bett och så.”
”Svar när du bett? Alltså typ att du har hört en röst som svarat?”
Igen, det frågande ansiktsuttrycket. Inte hånfull eller skeptisk. Varma ögon. Växlade mellan att vända sig mot mig eller mot stigen. Det gav mig utrymme, ett andrum i samtalet.
”Nja, nej, kanske inte en fysisk röst liksom. Mest att jag bett om råd och så, och sen har jag hittat svaret i Bibeln. Eller att jag bett om en grej, och så har den grejen hänt. Typ som när min bror skulle gifta sig, och prognosen var spöregn hela dagen. Så vi bad hela familjen, och det blev tjugofem grader och sol.”
Nu en viss skepsis i hans ansikte men fortfarande inte hånfullhet. Vänlig.
”För mig låter det kanske inte så där klockrent som Guds ingripande. Väderprognosen förändras ju så där ibland. Och att hitta svar i en bok, det kan ju också ha varit slumpen. Jag hade säkert fått något klokt livsråd om jag slagit upp random sida i Maos lilla röda också.”
Mina axlar var fortfarande sänkta. Jag behövde inte vinna över honom. Han var respektfull och jag kunde vara det tillbaka. Det här var ett bra samtal, faktiskt.
”Jag vet att du inte tror, jag tänker inte argumentera. Men jag vet vad jag varit med om, också.”
Stigen tog slut och vi kom ut på en större asfalterad gångväg. Virgil såg upp mot den grå himlen som höll på att mörkna helt.
”Men alltså. Om Gud nu finns. På riktigt. Varför lyssnar han på dina böner om vackert väder, men låter det finnas krig och svält i världen?”
”Ja, det där är en vanlig fråga som många ställer.” Det inövade svaret skorrade, jag kände det men kunde inte hålla mig från att fortsätta, det satt för inövat i ryggmärgen, jag hann inte hejda mig. ”Vi tänker att Gud har en vishet som går över allt mänskligt förstånd, så det är alltid en massa saker vi inte förstår. Det onda i världen är också ett resultat av människors fria vilja och av syndafallet. Men vi tror ändå att Gud har koll på allt och att vi måste lita på honom.”
Virgil nöp sig över näsroten och blundade.
”Jag vill inte bli så där dum igen, att jag ifrågasätter saker som gör dig ledsen. Men alltså, det där resonemanget håller inte. Det är också rätt egoistiskt.”
”Ja, alltså jag kommer aldrig kunna argumentera så att du blir övertygad. Tro heter tro för att man liksom behöver just tro.”
Virgil log snett.
”Jag är glad att du är så trygg i det där.”
Jag såg på hans lugna ansikte i gatlyktskenet.
”Vet du, det är konstigt, men jag är glad att du är trygg i att du inte tror också. Det känns befriande på något sätt att veta att jag inte kommer lyckas få dig frälst. Det … jag kan liksom slappna av lite då.”
Nu höjde han på ögonbrynen, för första gången.
”Men menar du att du liksom går omkring och försöker frälsa människor annars?”
”Ja, men tänk dig att du verkligen tror att det finns ett helvete. Och att människor är på väg dit, men att du vet något som kan göra att de slipper lida för evigt. Skulle du inte också känna att du behöver göra vad du kan för att ge folk de goda nyheterna?”
”Eh… ja, kanske. Men alltså det är ju ingen som vet att helvetet finns. Ingen vet vad som händer efter döden. Alla religioner har olika uppfattningar och ingen har kommit tillbaka från det döda för att berätta.”
”Ja, förutom Jesus då. Han dog och uppstod ju.”
”Ja, okej. Om man nu väljer att tro på det.”
Virgil skrattade och knuffade till mig med axeln.
”Vi får vara vänner ändå. Och personligen så tror jag inte på helvetet. Förutom det lilla helvete jag tycker att din kyrka verkar vara.”
”Mäh.”
Men jag skrattade också, och för första gången idag kändes klumpen i magen mindre tung. Det fanns skratt kvar i mig ändå. Ibland glömde jag bort det.
Vägen ledde oss ut på en utkiksplats, höjd över Årstaviken. Vattnet låg svart och spegelblankt och på andra sidan gnistrade stadens ljus, mellan fläckar av träd i höstens alla färger. Vi stannade till och såg på utsikten.
Virgil la armen om mig. Inte den sorts hastiga sidokram med minimal kroppskontakt som jag brukade utbyta med killar i kyrkan. Den här armen vilade på mina axlar, mer på det sätt som jag föreställde mig att killar i ett fotbollslag höll om varandra, skämtsamt och muskulärt. Han skrattade.
”Oavsett livets mening och världens ursprung och allt sånt, så kan vi i alla fall enas om att det är riktigt vackert här, eller hur?”
Jag skrattade som medhåll, och för ett ögonblick kunde jag inte låta bli att låta huvudet vila mot hans axel. Inte riktigt som man gör i ett fotbollslag.