Farvälet till mamma och Håkan vid centralstationen blev stelt. Håkan kramade mig hårt och längre än vanligt, och viskade.
”Din mamma bryr sig mycket om dig, ska du veta.”
Jag nickade. Mamma klappade mig över håret när vi kramades, och över ögonen satt en orolig rynka och det såg ut som att hon skulle börja gråta.
”Hejdå, ha en trevlig resa nu.”
Jag stod och stampade, ville bara säga hejdå och springa till kyrkan, ville komma i tid och göra allting rätt igen med Linnea. Dessutom var jag frustrerad över att bli behandlad som ett barn, och att mamma inte verkade ha tilltro till att jag kunde fatta vuxna, vettiga beslut. Det var ju inte som att jag gått med i en sekt, eller så. Det som sved var att det kändes som att alla beslut jag fattat sedan separationen från John hade varit sådana hon ifrågasatt.
Behövde jag verkligen vara så drastisk och flytta hela vägen till Stockholm? Skulle jag inte bara ta och börja plugga, få ordning på livet och planera för en karriär?
Linnea och Diana trodde att djävulen använde mammas oro för att locka bort mig från tron. Men det skulle han inte lyckas med. Dessutom skulle jag visa mamma att jag visst kunde bygga upp ett toppenliv här, själv, utan John.
De klev på tåget, jag vände direkt. Ville inte slösa sekunderna på att stå och vinka på ett tåg som lämnade stationen, som en annan soldatfru i en krigsfilm. Jag vände på klacken och sprang.
Inne i den stora konferenslokalen som Praise Church hyrde för sina gudstjänster stod Linnea högt uppe på en stege och hängde upp de tunga, svarta backdrops som brukade täcka väggarna bakom scenen. Hennes askblonda hår darrade till när hon vingligt vände sig om när jag ropade hennes namn. Ögonen var stålgrå och allvarliga, men hon log med munnen och klev snabbt ner från stegen och kramade mig, hårt och hastigt.
”Åh, du kom ändå. Bra! Johanna och David är sjuka och Jonas ska sjunga, så Diana och jag har jobbat ihjäl oss för att bli klara i tid.”
”Nu är jag här och ska jobba för tre!”
Jag svarade med att lyfta upp armen och flexa med en muskel som kanske lämnade en del att önska vad gällde volym, men det fick i alla fall Linnea att släppa ner axlarna en aning och skratta så att det nådde ända till ögonen. Hon pekade på en skylt och en t-shirt som låg på en stol.
”Här, jag är strax klar och då kan vi börja släppa in folk. Om du står ute på gatan och hälsar välkommen så står jag och Diana på insidan. Du vet vad du ska säga, visst?”
”Välkommen till Praise Church, bara, eller hur? Och så ler jag och hälsar i hand eller kramas?”
”Jajamensan! Alla ska känna sig välkomna till Praise Church!”
Salen var fylld till brädden med besökare och lovsångsbandet hade precis kört i gång med första lovsången. Helt plötsligt stod Diana där på scenen. Hon hade klätt upp sig lite extra och var så välsminkad att jag blev alldeles avundsjuk på hur snygg hon såg ut. Hon verkade också helt trygg och avslappnad där uppe.
”Mitt namn är Diana och jag vill hälsa er alla välkomna till Praise Church. Vi ska alldeles strax fortsätta några sånger till, för att bjuda in Jesus att komma och vara med oss här idag. Men först, låt oss be.”
Hon bad en bön, som om hon aldrig hade gjort annat än att stå där med en mikrofon, och när hon var färdig satte hon sig på första raden nedanför scenen, där lovsångsbandet och andra höjdare inom församlingen fick sitta. Jag överraskades av den starka känslan av att jag också ville få sitta där framme någon gång.
Diana vände sig om, och spanade efter någon, och när hon såg mig och Linnea vinkade hon och jag gjorde tummen upp. Sedan var det dags för nästa lovsång, och när vi alla stod upp kunde jag inte längre se henne genom raderna av människor som stod emellan oss. Det var svårt att släppa synen på henne, på scenen och där framme, men jag gjorde mitt bästa för att fokusera på sångerna, och på Gud. Efter ytterligare en stunds lovsång var det pastor Anders tur att ta ett spänstigt språng ut på scenen bakifrån kulisserna.
”Hey, church! Ropade han i micken. Vad härligt att se er alla här idag!”
Predikans titel projicerades på skärmen bakom honom. ”Home is where the heart is” stod det med stora svarta bokstäver och jag hann rysa av välbehag. Hemma är här. Hemma är inte med mamma eller ens i Linköping. Inte längre.
”Så, nu ska jag läsa ur Hebreerbrevet kapitel tio, vers tjugofyra och tjugofem. ’Låt oss ge akt på varandra och uppmuntra varandra till kärlek och goda gärningar. Låt oss inte överge våra egna sammankomster, som en del har för vana, utan uppmuntra varandra, detta så mycket mer som ni ser att dagen närmar sig’.”
Plötsligt känns det som att Anders såg rakt på mig. Eller, såg han sin vana trogen, rakt in i mig? Visste han om att jag planerat att inte komma idag? Mitt hjärta dunkade hårt och tungt i bröstet. Hade jag varit nära att göra ett så stort misstag att pastor Anders skrivit en hel predikan på ämnet? Fast, om den var riktad till mig hade den ju varit värdelös om jag inte varit där. Eller, hade han gjort om sin predikan för att förklara för mig varför det var viktigt att prioritera att gå till kyrkan, före att umgås med sin familj?
Så riktade han om sin blick mot en annan del av publiken, och min puls sjönk. Nu tänkte jag väl ändå för höga tankar om mig själv. Varför skulle pastor Anders bry sig så mycket om mina förehavanden? Ville jag att han skulle ha haft sitt fokus på just mig? Det hade varit smickrande. Tänk om Gud gett pastor Anders information om specifikt mig. Tänk om han bett för mig, ägnat tid och omsorg åt att formulera ord som skulle nå rätt in till mitt innersta. Det var inte enbart smickrande. En aning skrämmande vore det också, om minsta lilla snedsteg fick både Gud och högsta pastorn att reagera. Det susade obehagligt i öronen och innanför bröstbenet dunkade hjärtat påträngande hårt. Jag behövde samla mig, komma ner i andningen. Jag lät blicken flyga runt mig, jag behövde fokusera på något. Stolarna.
Fyra stolsrader framför mig, trettio platser på varje rad. Åtta platser var tomma.
Kanske var det även andra som inte var här idag.