Telefonsamtalen surrade genom natten. En person med humor hade kunnat kalla det att djungeltrumman gick. Det första samtalet gick från den blonda kvinnan, som satt vid ett litet furubord på tredje våningen i ett kök där endast lampan över spisen var tänd. Det var mörkt utomhus och ingen rörde sig på gatan utanför.
Den som tog emot samtalet svarade med lätthet i rösten, men rösten sjönk snabbt, blev trött, tung och irriterad.
Den blonda kvinnan lutade huvudet mot armarna och grät.
Den bleka kvinnan som nyss avslutat samtalet med den blonda andades in och ut några gånger innan hon lyfte luren till örat. Den första som svarade fick ett referat av samtalet med den blonda. Till nästa person den bleka kvinnan ringde gav hon i stället order.
Medan den bleka kvinnan satt flera kilometer bort och ringde sina samtal satt den blonda kvinnan kvar med armarna i kors på bordsytan, och med huvudet lutat mot dem. Hon grät tyst och axlarna höjdes och sänktes långsamt.
Den bleka kvinnan fortsatte att ringa runt. Instruktioner och order, till flera personer.
Mottagarna reagerade olika. Mannen som fick referatet satt i en stor soffa i en villa, och hade tv:n påslagen. På tv:n syntes nakna kroppar, mitt i en akt. Han hade nogsamt stängt av ljudet när han svarade på samtalet, och han höll i sitt eget styva kön med den andra handen, medan han svarade i telefonen. När han lagt på slog han på ljudet igen, till synes oberörd av störningen.
”Jag ska be.” hade han sagt, men om inte hans bön och åkallan stod till en gudom inne i apparaten så var det inte någon andakt som pågick.
Kvinnan som fick det andra samtalet var den brunhåriga kvinnan som redan låg i sin säng, böjd som i bön. Hon hade gråtit och avbröt sin gråt och andades in och svarade med en glad och pigg röst, men svarade sedan bara ”Jag förstår.” med tunn röst.
Om det funnits en åhörare till alla dessa samtal, och följt ljuden som rörde sig från det svagt upplysta köket, till vardagsrummet och soffan, till sängen skulle den ha konstaterat att den blonda kvinnan hamnat i onåd. Att mannen inte kunde bry sig mindre. Och att den brunhåriga kvinnan redan hade ångest så det räckte.