Under tonåren var jag sällan ute på natten. Efter tonårsträffarna i kyrkan hade pappa kommit och hämtat mig med bil inne i stan, han hade inte velat att jag skulle åka ensam hem med tunnelbana eller buss. När vännerna på gymnasiet gick ut och festade hade jag alltid tackat nej, och så många andra tillfällen att vara ute kvällstid hade inte funnits. Nu förtiden slog jag personligt rekord i att vandra ensam genom staden de tidiga nattimmarna. Arbetet med bokföringen krävde min koncentration fram till långt efter midnatt flera kvällar i veckan, och eftersom jag trots allt var vuxen och jobbade i kyrkan kände mina föräldrar inte att de kunde säga nej till det. Pappas jobb krävde också tidiga mornar, och jag hade med bestämdhet sagt nej till att bli hämtad med bil. Jag skulle klara mig, även om jag aldrig skulle erkänna att nätterna skrämde mig. Både när gatorna var tomma och ödsliga och när de plötsligt inte var det blev jag rädd.
Stjärnhimlen hade blivit något av en trygghet. Inte inne i stan, där skymde ljusen. Men ute i villaförorten, där kunde jag möta stjärnorna och se deras trygga blinkande. Jag ville tänka att jag var en av alla vandrare genom världshistorien som skådade upp med ett darrande hjärta upp mot stjärnorna, för att få deras tröst och vägledning. Och någonstans bortom stjärnorna fanns Gud. Jag förstod inte riktigt det där med dimensionerna. Var han utanför universum, det fysiska? Eller fanns det en annan slags himmel där han befann sig? Men han fanns också inom mig, sedan jag tagit emot honom i mitt hjärta. Det var sådana där tankar som fick mig att tänka att det var skönt att jag inte var pastor ännu, och behövde ha alla svar. Det var ju så svårt ett begripa alltihop. Det hade varit enkelt att vara barn och tro på Gud, att han fanns i himlen som om den vore något som befann sig bara en våning upp från jorden. Den vuxna tron var avancerad. Den hisnade och skavde.
Den här natten var stjärnorna något alldeles extra tydliga, och månen lyste orimligt stor över gymnastiksalen på min gamla högstadieskola när jag passerade. Jag lyfte ansiktet upp mot himlen.
”Gud, du vet att jag är vilsen. Och du ser att jag innerst inne inte riktigt trivs på bibelskolan. Det är som att det skaver överallt, som att jag inte hittar hem och inte hittar en botten längre. Jag börjar känna mig arg och lurad. Över hur Anders och Maria verkar glida omkring med församlingens pengar, och hur vi alla… hur vi alla betjänar dem. Och jag vet att det är en gudomlig princip att man ska be för, och vörda, sina ledare. Men, jag vet inte om jag vill längre. Och det gör mig panikslagen. Vem är jag om jag inte är i Praise Church? Vart ska jag ta vägen i livet om jag inte ska bli pastor?”
Mina steg slog mot den nattfuktiga asfalten.
”Förlåt mig Gud, för att jag tvivlar. Precis som dina stjärnor har lett världens vandrare på vägar genom århundradena, led mig framåt.”
En stjärna gnistrande till i samma sekund som jag avslutat bönen. Eller så var det ljuset från stjärnorna som reflekterades i de tårar som nu fyllde mina ögon. Men det la sig som ett litet, litet lugn i min mage. Gud hade koll, hoppades jag.