Som skoskav, brännande och lågintensivt skärande. Ihållande, men varierande i intensitet. Så var känslan inombords. Trots böner och stjärnors blinkande som jag tolkade som Guds hälsningar, la sig skavet aldrig riktigt. Om jag skulle peka på var förnimmelsen satt skulle jag peka på strax under bröstbenet, från halsen och ner i riktning mot naveln. Ibland tryckte det också, hårt inåt. Då gick det knappt att andas, och ibland inte heller att äta. Jag vaknade med känslan. Den tryckte lågmält inombords hela dagarna på bibelskolan. Den ropade och skrek innanför öronen på mig när jag åkte till jobbet. Den enda gången den var riktigt tyst var när jag fick korta stunder med Virgil. Att fnissande fronta varor eller packa upp kartonger på lagret med hans sällskap blev som en lugnande salva på ett brännsår. Å andra sidan överröstade kroppens rop allt det andra. Ropen från huden och musklerna som ropade efter hans händer. Jag undvek med yttersta noggrannhet hans händer.
Jag fick inte prata med honom om de här känslorna. Och på bibelskolan eller i circlesgruppen skulle alla ha blivit oroliga och lösningen hade blivit hårdför bön, krigföring mot de demoner som attackerade mig. Jag orkade inte riktigt med det. Och en del av skavet och smärtan gällde just mina tvivelaktiga och illojala tankar, och jag var rädd att de skulle explodera och öka ännu mer, om jag yppade ett ord om dem till en utomstående. Att ge de otroende tvivlarna rätt, det fanns inget värre en församlingsmedlem skulle kunna göra.
Känslan var också som vid såna där sår man kan ha bredvid nagelbanden, där det liksom kan vara lite, lite skönt att trycka på. En tiondel skön, nio tiondelar brännande, skärande smärta. Jag behövde behålla smärtan för mig själv. Jag ville inte riskera att den skulle bli värre, det hade varit omöjligt att härbärgera känslan i kroppen. Jag ville inte erkänna det för mig själv, men det kändes som att jag skulle kunna bli galen om jag lät tankarna löpa fritt.
Känslan av att allt inte stämde i församlingen var fysisk. Det var som att jag fått upp ögonen för företeelser som jag inte längre kunde välja att blunda för. Den exklusiva lystern från pastorernas kläder. Dyra vanor, restaurangnotor som inte riktigt borde passera i bokföringen, det sätt som de såg sig själva som kungligheter. Det hade alltid varit självklart att de som tjänade Gud mest också skulle ha mest. Att hårt arbete skulle löna sig kändes också rimligt. Men det gnagde inom mig, den här känslan av att det inte var rimligt. Och med den känslan kom andra ifrågasättanden.
Jag tvivlade. Det var det som gjorde så fruktansvärt ont. För tvivlen sa kanske allra mest om mig. Höll jag på att gå ifrån Guds vilja för mitt liv? Höll jag på att bli en Eva, som trots förbudet valde att äta av kunskapens frukt? Eller som Judas, som trots allt Jesus gjort för honom valde att förråda honom för trettio silverpenningar? Jag hade sett saker jag inte kunde låtsas vara osedda. Jag hade börjat tänka tankar som inte gick att stoppa. Och rädslan för att stenen var i rullning, och att den skulle rulla med mig raka vägen i fördärvet, det var den som spände så där under bröstbenet. En dag kanske jag skulle spricka mitt itu. Jag längtade efter det, att kroppen skulle lägga av. Det hade varit enklare att dö, än att leva vidare med ett liv där allt höll på att gå sönder.