”Hej, Diana” sa Anders och drog snabbt åt sig handen när vi hälsat. Han slog sig ner i sin soffa, och pekade åt mig att slå sig ner i fåtöljen mitt emot.
Jag såg förundrat ner på min hand. Jag kunde inte erinra mig att vi någonsin hälsat i hand förut, och kom inte till någon annan slutsats än att det var en markering av något slag. Anders lutade sig bak i soffan och placerade benen brett isär och armarna utslagna över soffans armstöd. Rummet fylldes av hans självsäkerhet. En rak motsats mot hur jag kände mig.
”Du vill alltså sluta med bokföringen?”
Något blänkte till i hans ögon, men han höll kvar sin neutrala min.
”Ja, jag känner att jag har gjort mitt där. Nu när bibelskolan snart är slut så tänkte jag att det passar att jag också kliver av det uppdraget.”
Jag försökte göra mig själv stor, men fåtöljen svalde mig. Det var som att jag knappt nådde ner till golvet om jag lutade mig mot ryggstödet.
”Jag tolkar det som att du väljer att gå bort från Guds plan för ditt liv. Du kliver bort från din kallelse.”
Anders hade det där hårda draget kring munnen som jag kände igen så väl. Han var missnöjd.
”Men … hur kan du veta mer om Guds vilja för mitt liv än jag själv gör?”
”Men hur kan du inte veta det, Diana? Det är väl ganska självklart att jag som pastor har en högre uppenbarelse än … du. Jag vet dessutom att du har slarvat. Förut var du ambitiös, du läste Bibeln, du betjänade, du hade lite glöd. Att du ens ställer frågan visar på hur fel du hamnat. Vad var det som hände? När kom djävulen åt dig?”
Han la huvudet på sned, med snäll och ömsint min nu. Det darrade till inom mig. Den där blicken, det där snälla. Att bli sedd av Anders, och alla positiva känslor och alla fördelar det kunde innebära. Om jag ändå skulle …
”Jag tror inte att djävulen har kommit åt mig, faktiskt.”
”Du ser alltså inte ens upproret i dig? Kom tillbaka, Diana, det finns förlåtelse.”
Jag sköt mig fram på stolsitsen, så att jag satt rakryggad och med fötterna i golvet.
”Det här samtalet behöver inte handla om mitt behov av förlåtelse. Jag ville bara säga att jag inte kommer fortsätta med bokföringen när bibelskolan slutar. Ni får hitta någon annan.”
”Jag tror inte att du förstår att det finns konsekvenser av dina val i livet.”
Han såg på mig nu med den stränga pastorsuppsynen. Men nu såg jag att den var mer än sträng, den var arrogant. Den blicken brukade få mig att krympa till en myras storlek, men inte den här gången.
”Hotar du mig? Menar du, att något ska hända mig, som det som hände Staffan?”
”Jag försöker bara få dig på rätt köl. Det som hände Staffan handlar om att han gick ut ur Guds vilja.”
”Nej.” Små spottdroppar flög ut och landade på bordet mellan oss. ”Du försöker inte vara en god herde, du försöker bestämma att jag ska göra vad som blir bäst för dig. Det är bäst för dig att jag är lydig och gör som du säger.”
”Ja, vad ska jag säga? Det finns inget jag kan göra för dig längre, verkar det som. Du verkar ju helt … demonbesatt.”
Hans ögon var små springor nu. Orden var lena men rösten dröp av förakt. Jag försökte lugna mig, ville inte ge honom tillfredsställelsen av att avfärda mig som besatt av demoner.
”Ja, du får ju tro det om du vill. Jag har förstått att det är så här du avfärdar alla i församlingen som inte blir exakt den lydiga tjänare som du vill att de ska vara.”
”Du har alltid varit så känslig.” Han såg på mig med den där överlägsna minen igen och reste på sig för att markera att samtalet var över. ”Gud kan förlåta dig när som helst, bara du ber honom om det.”
Och med de orden öppnade han dörren och pekade åt mig att lämna.