Jag småsprang upp för trappan upp ur tunnelbanan. Där stod han strax utanför spärrarna och väntade på mig. Han stod framåtböjd, hade inte alls samma självsäkra hållning som han brukade ha på scenen. Men han såg glad ut när han fick syn på mig. Ögonen var varma och leende, men när jag kom närmare såg hon att mungiporna åkte upp och ner, som om han inte visste vilken min han skulle välja.
”Hej, Emily.”
Han bytte ideligen fot att stå på och verkade inte riktigt veta vad han skulle göra av händerna. När jag närmade mig tog han sats och drog mig till sig, samtidigt som orden bara föll ur munnen på honom.
”När Pastor Anders såg oss där på kontoret visste jag inte alls vad jag skulle göra. Jag har aldrig varit ihop med någon och jag visste ju att du haft killar innan. Jag blev så förvirrad över alla känslor och då blev jag feg. Förlåt.”
”Jag har haft killar innan? Vad spelar det för roll?”
”Ja, men jag vet att det är fånigt. Jag blev svartsjuk. Det kändes så orättvist, här går jag och väntar på den rätta och…”
Jag backade och såg på honom.
”Orättvist? Alltså jag kan inte riktigt hjälpa att jag blev frälst förra året. Jag kan inte ta bort allt som varit, hur gärna jag än vill.”
”Jag vet, Emily. Jag vet, förlåt.”
”Jag vet inte vad du har att göra med mina före detta pojkvänner att göra ens?”
Han såg på mig med allvarlig min.
”För att jag tror att jag är kär i dig. Och jag vill gärna…planera en framtid med dig.”
Jag mjuknade, såklart. Jag hade bett till Gud om en pojkvän. Jag hade spanat på Jonathan i flera veckors tid. Det kändes på sätt och vis helt självklart att vi stod här nu. Gud hörde bön, och här stod bönesvaret framför mig. Jag hade varit arg nyss, men nu drog jag en hand över ansiktet, som för att sudda ut rynkan jag haft mellan ögonbrynen nyss.
”Oj, berätta mer.”
Nu log jag, och hoppades att Jonathan såg hur mina ögon glittrade.