Gudstjänstbesökarna droppade sakta av, och jag försökte att se lagom avslappnad ut där jag väntade kvar i min stolsrad. Jag kollade på mobilen, visst skulle vi fortfarande ses? Inget meddelande om ändrade planer, men varför dröjde han så?
Där kom han. Och Evelyn och Jens, som sjöng med honom i lovsångsbandet. Jonathan i mitten, med armarna om Evelyn och Jens på var sida. Armen om Jens över axlarna. Handen runt midjan på Evelyn. De skrattade åt något och gick där i rad. Som Pepparkakorna i sången. Jag insåg med en kall känsla av klarhet att Jonathan aldrig tänkt sig att vi skulle fika ensamma. Såklart.
”Ska vi gå?”
Jonathan log stort och släppte armen om Jens, för att peka ut mot ytterdörren. Men armen om Evelyn höll han kvar. Jag log och la själv armen om Evelyn och lockade henne till ett skratt, och gick i otakt så att Evelyn lossnade ur Jonathans grepp, och vi två kom på efterkälken. Utan att gå i mitten av de båda tog Jonathan också sin arm från Jens.
”Berätta, hur mår du Evelyn?”
Evelyn började berätta, och Jonathan vände sig om och såg på mig. Jag log tillbaka.