Mobilen surrade till i bakfickan och jag la ifrån mig dammtrasan och läste meddelandet, från mamma.
”Hej hjärtat. Kom ihåg att det är dags att söka till högskolan nu. Du har ju så fina betyg, du kommer ju in på vad som helst.”
Efter meddelandet var en lång rad med länkar. Läkarutbildningen, psykologutbildningen, arkitekt, lärare, ingenjör… Efter en lång stunds scrollande kom jag till slutet och med en suck stack jag mobilen i fickan igen, och fortsatte dammandet. Det var dags för veckostädningen inne på Anders kontor, och jag visste bättre nu än att spara det till sist på arbetsdagen. Eller natten, för den delen. Det var aldrig riktigt tydligt med när jag kunde sluta mina arbetspass i kyrkan, och det var ofta jag var kvar till långt efter midnatt.
Jag torkade av bokhyllans alla ytor, noga så att jag inte rubbade den oordning som rådde där och funderade över mammas meddelande. Jag hade svarat kortfattat på allt mamma skrivit den senaste tiden, och det här visste jag inte om jag ens orkade svara på. Jag hade fina betyg, men inga som helst intentioner att börja plugga. Kanske skulle lusten för studier väckas någon dag, men inte nu. Nu hade jag planen utstakad, jag skulle bli pastor. För det behövde jag ingen högskoleutbildning. Men mamma verkade inte lyssna, eller inte vilja förstå. Dörren öppnades samtidigt som jag skulle övergå till dammsugningen.
”Hej, Emily, jaha du är här nu.”
”Hej, Anders. Vill du att jag ska ta en paus och fortsätta senare?”
”Nej, det är ingen fara. Jag kan sitta här i soffan med fötterna på bordet, så kan du dammsuga. Jag ska i väg igen om en stund.”
Anders slog sig ner i soffan och la urdrucken juiceflaska han haft i handen bredvid sig, och jag gjorde sitt bästa för att fortsätta städningen som om han inte vore där. Han såg på sin mobil och gjorde inga ansatser till att vilja konversera. Dammsugarens surrande hjälpte till att avleda den stela stämningen och till sist hade jag tagit mig runt hela rummet, med bara mattan under sittgruppen kvar.
Jag började i hörnet närmast dörren, och fick knuffa till dörren så att den stängdes när jag skulle dra förbi med dammsugaren. Sedan fick jag gå ner på knä för att köra med maskinens munstycke under fåtöljerna. De tighta byxorna hade känts som ett bra val i morse när jag klädde på mig, men då hade jag inte räknat med att krypa på alla fyra med baken vänd mot min pastor. Och försökte jag vända bort rumpan var det i stället blusen som föll framåt och blottade en alldeles för stor glipa vid brösten.
När jag närmade mig soffan, där Anders satt med benen upp på bordet, stannade jag upp. Det var märkligt intimt att böja knä precis intill pastorn som satt där och vilade, men å andra sidan ville jag inte att han skulle tro att jag brukade slarva. Jag förlängde dammsugarens skaft så långt som möjligt och böjde mig vid soffans kortsida, närmast hans fötter och drog med distinkta tag under soffan. Jag valde bland alternativen, och det fick bli rumpan mot honom. Jag räknade. Åtta vita blommor i mönstret i den persiska mattan. Jag trodde först att jag råkat komma åt hans ben, och försökte flytta på mig. Men den var hans hand, och den följde efter mig. Han förde handen över min rumpa, och in mellan mina ben, där jag stod på alla fyra. Kroppen frös, jag kunde inte röra mig. Jag ville förstå att det hela var ett misstag, att jag känt fel, jag ville inte röra mig. Om jag stod still kanske han inte skulle förstå att jag råkat känna beröringen. Dammsugaren surrade och vibrerade bredvid mig.
Jag hade fel. Han knuffade bort dammsugaren och drog mig till sig, så att jag satt på golvet mellan hans ben. Han böjde sig fram och kysste mig. Hans andedräkt luktade gammalt kaffe, surt som en gammal lärares andedräkt. Och skägget stack, och han kysstes hårt och intensivt, bet mig i underläppen och höll fast mitt huvud. Jag tänkte på dörren jag stängt, på dammsugaren som lät, och på att någon skulle kunna komma in. Och jag tänkte på att jag aldrig skulle överleva skammen om någon såg mig. Om Maria såg mig.
Jag försökte dra bort huvudet, och precis då lättade hans grepp om mitt huvud, och jag hörde hur han knäppte upp skärpet och byxorna och drog ner dem, med sin fria hand. Den andra höll kvar om mitt hår, ganska hårt. Han flyttade sig, så att han satt bredbent på soffkanten, fortfarande med en hand runt mitt huvud. Med den andra lirkade han fram könet och så tryckte han mitt huvud mot. Jag var fast. Jag skulle inte kunna ta mig ut ur rummet, och han höll hårt om mitt huvud, där jag satt på golvet klämd mellan soffbordet, dammsugaren, hans lår och hans kön.
”Kom igen, du behöver inte låtsas att du inte vet hur man gör.”
Jag öppnade med en kväljning munnen. Med båda händerna styrde han mitt huvud fram och tillbaka, och jag blundade och räknade. Tjugotre gånger, in och ut. Plötsligt släppte han greppet om mig, drog ut och ryckte till sig juiceflaskan. Jag rasade ihop på golvet och hörde hur han kom, med ett stön, och att han sedan skruvade på locket på flaskan. Flaskan var en sådan med lite större öppning.
Jag såg ner mot golvet, men kunde inte hålla mig från att snegla mot honom. Vad i hela världen var det som hade hänt? Det vällde upp vågor av illamående, ögonen rann men jag försökte att svälja och blinka. Hade jag … hade jag med min rumpa och mina bröst råkat få honom att göra det han nyss gjorde? Fan, fan, fan, fan. Eller nej, inte svära. Skit, bajs, skit. Hjälp.
Han såg mot mig, med intensiv min. Jag tittade bort. Räknade tre nyanser av blått i mattans mönstercentrum. Det rann av svett under armarna.
”Förlåt mig, Emily, det här var ju inte så genomtänkt.”
Det svindlade. Sa han förlåt?
”Du vet inte hur det är att vara man, och Maria har ju varit så upptagen den senaste tiden. Nu råkade din fina rumpa vara där, och jag kunde inte behärska mig.”
Jag var helt tom i huvudet, där dök inte upp någonting alls att svara.
”Du är ju inte direkt oskuld sedan tidigare, det här kan ju inte vara något du inte varit med om tidigare. Och du har inget att be om förlåtelse för, det här är helt på mig. Jag … Ja, även en pastor behöver snylta på nåden lite ibland.”
Nu frös jag plötsligt också. På mattan framför mig såg jag sjutton röda prickar, jag försökte att helt ställa in fokus på dem. Jag hade svalt, och svalt vågorna av surt maginnehåll, och nu var munnen sur och torr.
”Du skulle inte ha öppnat munnen, om du inte var med på det, eller hur? Det skulle ju vara så tråkigt, Emily, om ditt mentorskap blev inställt för att vi råkat tabbade oss, eller hur?”
”Mmmm.”
Han reste på sig och gick bort till dörren. Han stannade till med handen på handtaget.
”Det är bra nu, eller hur?”
Hjärnan var som nollställd.
Dörren, den förhatliga dörren, den var öppen nu. Och Marias klackar ljöd emot oss i korridoren. Jag reste snabbt på mig, och tog tag i dammsugaren.
”Nämen, hej, älskling.”
Anders kysste Maria på kinden.
”Vad gör ni?”
Maria lät uppsluppen och glad. Glad som det kändes att jag aldrig någonsin skulle kunna bli igen.
”Nä, Emily är här och städar, och jag tänkte precis på om det var något om mentorskapet som vi skulle dryfta, nu när vi alla tre är här?”
Maria närmade sig mig.
”Ja, Emily, är det något som du tänker på, som Gud har placerat i ditt hjärta?”
Jag fingrade på tröjan för att rätta till urringningen som hamnat snett, och letade panikslaget efter en neutral fråga att ställa, vad som helst, vad som helst som inte handlade om Anders äckliga andedräkt eller den svettiga lukten av hans kön. Mammas meddelande. Utbildningar och betyg, där hade jag det.
”Hur är det, behöver man någon…liksom formell utbildning för att bli pastor? Min mamma skickar en massa högskolelänkar och jag …”
Anders skrattade högt medan han steg ut genom dörröppningen.
”Nä, man behöver ingen högskoleutbildning. Det finns samfund som kräver det, men vi tror inte att en bra ledare nödvändigtvis är en utbildad ledare. Den Gud kallar rustar han.”
Han stack in huvudet och avslutade konversationen, och Maria klev ut med honom.
”Du kommer bli en bra ledare, Emily. Säg det till din mamma, att du inte behöver någon utbildning för det Gud har kallat dig till.”
Och kvar i rummet vad jag, dammsugaren och hans äckliga flaska.