”Toppen, Diana. Nu märker vi att du verkligen vill komma till rätta inför Gud.”
Maria och Linnea stod lutade mot skrivbordet inne i mitt lilla kontor, och Maria hade händerna i kors över bröstet. Linnea stod och höll om mig, och tittade på medan jag författade mitt meddelande till Virgil. Linnea läste högt, så att Maria också kunde höra.
”Hej Virgil. Jag har funderat, och insett att jag har gjort fel som umgåtts så mycket med dig. Jag har prioriterat fel, jag behöver välja rätt i fortsättningen. Gud och min församling går före allt. Vi kan inte fortsätta ses framöver, mer än det nödvändiga på jobbet. Jag är ledsen om jag gör dig besviken.”
Jag såg upp och fick en bekräftande nick från dem båda.
”Sen vi fick höra att Jonas sett dig på stan ute med en ofrälst kille har vi varit så oroliga för dig. Det är bra att du markerar att du måste ha ett avstånd, så han inte tror eller förväntar sig något av dig.”
Maria brukade aldrig komma in hit, men den här insatsen hade tydligen inte kunnat vänta. Så fort jag klivit in och satt mig på kontorsstolen hade jag hört Marias klackande och Linneas hasande steg i korridoren. Jag såg upp och nickade.
”Ja … det är bra. Tack Maria. Det låter klokt.”
”Har du skickat nu? Få se?”
Jag höll upp mobilen, noga med att enbart visa det senaste meddelandet och inget annat. Det sved långt bak i huvudet, och jag hann tänka den fruktansvärda tanken på vad som skulle hända om Maria bad att få se mer av vår konversation. Men den lilla bocken som visade att meddelandet var skickat gjorde Maria nöjd, och hon vände på klacken.
”Bra.”
Linnea log uppmuntrande innan hon också försvann ut genom dörröppningen och mimade ett eko.
”Bra.”