”Diana, kan du stanna kvar en stund?”
Jag ville instinktivt ducka när jag såg Anders uppsyn. Under de senaste månaderna hade jag gjort allt för att inte utmärka mig på lektionstid. Jag hade börjat föreställa mig att jag blev osynlig i samma stund som jag klev in i kyrkans lokaler, men nu efter dagens sista lektion hade Anders tydligen fått upp ögonen för mig ändå, och jag slog på ett leende och klev ut i mittgången. Anders själv log inte.
”Jag läste om ditt förslag på ämne för examensuppsatsen. Jag gillar det inte, och jag kan inte förstå varför du skulle vilja djupdyka i just framgångsteologi.”
”Jag … jag tänkte utforska hur man kan tänka och tolka Bibeln kring framgång och rikedom. Kommer rikedom och framgång till dem som lever hängivet i tro, eller är det en förenkling och förvanskning av Bibelns läror? Jag tänkte att det var intressant …”
”Det finns inte mycket att utforska där. Bibeln är ganska tydlig i sin ståndpunkt. ’Be, så skall ni få. Sök, så skall ni finna. Bulta, så skall dörren öppnas för er.’ Det är inget snack om saken.”
Anders kastade huvudet bakåt i ett stort skratt, men blev genast allvarlig när han såg mot mig igen. Hans såg mig i ögonen med en mjuk och ledsna ögon, och han la sin hand på min axel. Det kändes genuint.
”På riktigt, Diana, du behöver visa att du fortfarande väljer att gå på den smala vägen, att du fortfarande vandrar starkt med Gud. Du behöver visa att du är ödmjuk och trofast. Annars kan konsekvenserna bli allvarliga. Du vet, ’syndens lön är döden’, Romarbrevet sex och tjugotre.”
Jag hade stålsatt mig, och hade förväntat mig att jag skulle vilja rygga bort från hans beröring. Men det kändes som att han verkligen brydde sig, och omsorgen högg tag i mig. Det var så otroligt ansträngande att vara motvalls, att försöka kämpa emot. Att kasta mig tillbaka till den fulla överlåtelsen hade varit så skönt. Att få slappna av att vara buren, förlåten, innesluten. På rätt väg, den smala vägen, mot himlen. Att försöka kämpa emot var för tungt. Anders måste ha sett hur jag mjuknande, han drog mig till sig i en sidokram. Helt plötsligt grät jag, det steg som hulkanden ur halsen på mig. Anders vinkade till sig Linnea, som just då passerade utanför i korridoren och manövrerade in Linnea i kramen och lösgjorde sig själv, och lämnade oss utan ett ord.
Linnea höll mig hårt och klappade mig över håret, medan jag släppte ut tårarna.
”Berätta, Diana, allt brukar kännas bättre när man berättar.”
”Jag … har känt mig så vilsen. Jag har tappat fotfästet, och jag är så rädd att jag … att jag kommer tappa tron.”
Det jag sagt måste ha varit värre än vad Linnea förväntade sig, för hon såg alldeles chockad ut. Jag tvingade mig själv att fortsätta, trots att jag helst ville släta över det jag nyss sagt.
”Vad ska jag göra? Hur ska jag göra för att komma rätt igen?”
”Det vet du, Diana. Det finns ju bara ett sätt att komma rätt med Gud igen. Du måste ödmjuka dig och be om Guds nåd, om Guds förlåtelse.”
Jag såg upp genom tårarna och såg mig runt. Mina klasskamrater hade i tystnad lämnat rummet.
”Kom, så sätter vi oss här och ber nu.”
Linnea ledde in mig i en bänkrad, och vi slog oss ner bredvid varandra.
”Så, vad behöver du säga Gud till nu?”
Jag visste vad som krävdes av mig situationen, och jag visste hur illa det lät. Men det var det enda rätta. Aldrig förr hade jag varit så full av synd och tvivel.
”Gud, förlåt mig för jag har syndat. Jag har burit på tvivel och otro, och jag har inte satt dig först i mitt liv. Förlåt mig, rena mig, och för mig återigen till den rätta vägen.”
Linnea klappade på min rygg, och lugnet rullade in i mig som en mjuk våg. Jag behövde inte kämpa längre, jag behövde inte ge utrymme för tvivlen och de orättfärdiga tankarna. Så enkelt det var att bara överlämna mig igen. I magen fanns nu lugn och ljus.
”Känns det bättre nu?”
Linnea kramade om mig.
”Tack, Linnea. Nu känns det bättre.”