När jag klev ut ur porten slogs jag av lukten av vår. På vägen mot tunnelbanan som skulle ta mig till kyrkans kontor insåg jag också att känslan under fötterna var annorlunda. Gruset var bortsopat från trottoaren. Det var alltså vår på riktigt.
Jag fick stanna upp och hålla handen hårt för bröstet en stund. En kvinna med en hund gick förbi och såg på mig med misstänksam min, och jag rätade på mig. Ville inte att det skulle se ut som att jag skulle gå en hjärtattack. I stället fingrade jag upp telefonen och låtsades ringa ett samtal.
”Hej …det är jag.” Jag blundade och riktade samtalet mot Gud. ”Jag kom nyss på att det är ganska precis ett år sedan John gjorde slut, och jag … behöver prata …”
Damen med hunden försvann in i en port, men längre bort kom en man gående mot mig, så jag fortsatte att hålla mobilen medan jag fortsatte prata högt. Fjorton steg, sedan passerade mannen mig. Jag tvingade mig själv att andas långsamt och att le.
”Jag ville mest bara säga att jag är glad för hur det har blivit. Du lät det ske, för att det skulle bli det bästa för mig. För att jag skulle hitta dig. För att jag skulle hitta Praise Church. Jag har varit ledsen över hur allt blev och känner mig ibland dålig som inte kunde behålla relationen med John, men nu känner jag mig redo för en ny relation.”
Jag räknade tjugotvå steg fram till korsningen.
”Gode Gud, jag behöver träffa någon att bli ihop med, i Praise Church.”
”Idag skulle jag behöva din hjälp, Emily.”
Maria stod vid receptionen när jag kom in, och det såg ut som att hon väntat på mig. Även om det var uttalat att både pastor Anders och hans fru Maria skulle vara delaktiga i mentorskapet, hade Maria inte varit med mer än vid ett fåtal tillfällen. Veckans vanliga göromål var redan avklarade, pastor Anders predikoutkast och städningen avklarad redan i förrgår och undervisningsmaterialet som skulle mejlats ut till alla circlesgruppledare var färdigt och redo att skickas i väg så snart jag fått det okejat. Jag hade också bytt frukt i fruktskålen och satt färska blommor i alla vaser igår.
Jag vände mig till Maria, glad att få göra något för henne. Det hade fortfarande känts frostigt sedan händelsen med blusen, och även om han skojat så hade Anders kommentar om mina bröst också fastnat i mig. På något sätt kände jag dubbel skuld mot Maria.
”Åh, jag hjälper så gärna. Vad behöver du?”
”Jag … jag vet ju att du har god smak …Eh, det har jag ju sett prov på förut.”
Jag såg ner, visste inte det var kritik eller menat som en komplimang, så jag nickade och undvek Marias blick.
”Jag och Anders ska på middag ikväll, med Simon och Karin, pastorsparet från Grace Church i Göteborg, som är här och hälsar på. Och jag behöver något nytt att ha på mig till middagen.”
”Okej.”
”Ja, och du vet vår gemensamma favoritaffär på NK?”
Maria höjde ögonbrynen, och jag letade i minnet.
”Ja, du menar den där jag … eller jag menar, där du har en jättefin svart blus ifrån?”
”Ja, precis den. Jag har en svart kjol och skor, men du skulle behöva köpa nya strumpbyxor och en ny blus till mig. Gärna… jag är sugen på något grönt eller blått. Jag hinner inte, för jag ska hålla Karin sällskap medan Simon håller lektionerna på bibelskolan nu. Men överraska mig. ”
Maria räckte fram ett betalkort och jag sträckte fram handen och tog emot det.
”Det är kyrkans kort, så ta kvitto naturligtvis. Storlek 36.”
Hon vände sig om, redan på väg bort.
”Men du, köp två stycken olika, så att jag har att välja på ifall du inte prickar rätt med den ena. Du kommer inte hinna tillbaka och byta …”
Jag såg ner på betalkortet och fick höja rösten för att nå Maria som redan var halvvägs ner genom korridoren.
”Eh, behöver jag en kod?”
”Ja juste, jag sms:ar den. Och slarva inte bort kortet!”
Jag blundade och tryckte kortet hårt i handen och mumlade för sig själv.
”Att tjäna är att leda. Att tjäna är att leda. Det här är ledarträning, för jag tränar mig på att tjäna.”
När arbetsbeskrivningen för mentorskapet hade blivit tydlig för mig hade jag frågat försiktigt om varför det var så mycket kringuppgifter som ingick i upplägget. Känslan av att vara utvald och upphöjd hade svalnat när jag insåg hur mycket vanligt, trist arbete som krävdes av mig. Svaret hade varit just så, att tjäna är att leda. Det var bra att påminna mig om det ibland, för stundtals hade jag svårt att se det sammanhållna syftet med det pastor Anders och Maria ville lära mig. Men fyllda av Guds vishet och med erfarenheter av att ha tjänat i många, många år innan de blev satta i en ledarposition visste de naturligtvis vad de pratade om. Ville jag uppnå det de hade behövde jag gå med på villkoren.
Ett tryck på knappen och det heta kaffet skvalade ner från maskinen och fyllde pappmuggen. Tio sekunder för maskinen att förbereda, åtta för att kaffe skulle rinna ner i koppen. Jag ryckte till mig kaffet och vände mig om, på språng för att ta ett plastlock och sedan skynda i väg till NK. Jag såg som i slow motion när det hände, men då var det för sent för att stoppa rörelsen. Han hade stått bakom mig, och nu var mitt kaffe redan över hela hans bröstkorg. Han vek sig dubbel och drog ut en vita t-shirten från bröstkorgen medan han väste till av smärta. Jag böjde mig genast fram och tog tag om hans axlar.
”Förlåt, förlåt, förlåt. Jag såg dig inte. Hur gick det?”
Han resten sig upp snabbt och skakade sig loss från mina händer, och fick i samma rörelse av sig t-shirten. På bröstkorgen lyste huden röd och ilsken och i ansiktet arbetade käkmusklerna med att hålla honom från att ge vidare uttryck för smärtan. Men ögonen log.
”Hej. Jag ska bara ta lite kallt vatten på det här, det är nog okej.”
Han var redan på väg ut ur pentryt, men vände sig om i dörröppningen och log mot mig igen.
”Jag vill gärna hälsa på dig ordentligt sen!”
Vilket leende han hade. Det brände till både av skam och genans. Den jag nyss råkat skålla med kaffet var Jonathan, Marias lillebror. Han hade hunnit bli en av de upphöjda i församlingen, trots att han kommit för några enstaka månader sedan. Jag hade spanat på honom på distans, han var sjukt snygg. Vi hade aldrig varit så här nära att hälsa.
Nu stod jag där, handfallen. Räknade. Fyra lätt bruna bananer i skålen som degraderats till pentryt efter att ha bytts ut till färskare frukt i Anders skål, fem smutsiga koppar i diskhon. Han hade sagt att han ville hälsa, och han var Marias lillebror. Betydde det att jag borde lyssna på honom, som på en ledare? Jag hade ju bråttom, kunde jag smita ifrån och tänka att vi säkert skulle få tillfälle att hälsa sen? Det blev ofta så stora konsekvenser när jag missuppfattade de sociala koderna, så nu visste jag inte alls hur jag borde bete mig.
Jonathan dröjde, och jag bestämde mig för att jag i alla fall inte bara kunde stå som ett fån i pentryt. Jag torkade upp det spillda kaffet, tog en ny mugg och nytt kaffe och stegade ut mot kapphängaren. Klädde på mig jackan och gjorde mig beredd att gå, men tog en lov genom kontoret för att se om Jonathan fanns någonstans. Men när jag inte såg honom efter det andra varvet insåg jag att jag definitivt behövde gå. Marias blusinköp gick före allt.