”Hej Emily. Det är fint att träffas här också, och inte bara på circlessamlingarna.”
Linnea kramade mig och visade vägen in till pentryt bakom receptionen.
”Jag tänkte att vi kunde göra i ordning lite fika till träffen med Anders och Maria. De brukar alltid vilja ha kaffe eller te så här dags.”
Hon tog med van hand fram en guldfärgad rund bricka och ställde fram koppar på den. Två eleganta koppar av ett fint märke och två koppar från IKEA. Jag kände igen dem eftersom de var den billigaste sorten som jag också köpt till mig själv när jag flyttade till Stockholm. Linnea tog fram en pressobryggare och bönor och en kvarn och började mala. Hennes välmanikurerade naglar höll hårt om kvarnen, hennes knogar var alldeles vita.
”Ta fram Marias te ur burken där borta, och sätt på vattenkokaren. Hon vill ha det uppkokat två gånger, så när det kokat en gång, sätt i gång den en gång till.”
När vattnet var kokat bryggde vi te och kaffe i presson, men bara tillräckligt för en kopp. Linnea ställde fram ett fat med bullar som hon tog fram ur en bageripåse och tog sedan de två Ikeakopparna och gav båda till mig.
”Bär de här så tar jag pastorernas bricka. Vi tar kaffe där.”
Linnea pekade på kaffemaskinen och jag tryckte på ”kaffe med vitt” och den stora maskinen fyllde de två muggarna.
Anders öppnade dörren med ett stort leende och släppte förbi oss. Linnea gick och ställde ner brickan på bordet och serverade kaffe till Anders.
”Ska jag hälla upp Marias te nu eller senare?”
”Hon tar det senare, om hon kommer. Slå er ner. ”
Linnea tog den ena fåtöljen och jag den andra. Anders satt bredbent i soffan.
”Jag tänkte att det var bra om vi kunde ses idag. Linnea har berättat för mig, Emily, att du skulle vilja gå bibelskolan. Men jag har lite andra tankar.”
Jag såg snabbt på Linnea, förvånad över att hon berättat det för Anders. Linnea log ett hemlighetsfullt leende och ryckte på axlarna.
”Vad säger du, Emily, om att ha ett mentorskap direkt här på kontoret? Med Linnea som handledare när hon är här, men annars med mig och Maria? Det kommer förstå bli en del tjänande och praktiskt jobb, men du kan få vara nära oss. Vi kan lära dig allt vi kan.”
Jag kom på mig själv med att gapa lätt och stängde munnen och svalde en gång, medan jag försökte hitta något att svara.
”Det blir konkret pastorsträning. Se det som en praktikplats. Du kommer få börja leda samlingar och predika redan efter några månader. Du kan fortsätta jobba halvtid på butiken, men du slipper betala bibelskoleavgiften.”
”Oj … jag hade inte tänkt …”
”Nej, jag vet att det här förstås är mer än du ens vågat hoppas på. Men när det är rätt är det lätt. När Gud kallar är det bara att följa. Visst känner du också det, att det är Guds kallelse för dig att bli pastor?”
”Jo …”
”Där ser du! Vi kommer ge dig en arbetsbeskrivning och Linnea kommer lära dig allt vad du behöver veta för att tjäna Gud praktiskt, här på kontoret. Och sedan ses du och jag, eller du och Maria, några gånger i veckan för bibelundervisning. Du är utvald till något stort, Emily. Det kände jag redan första gången jag såg dig.”
”Wow …”
Jag hade tänkt gå ner i tid på matbutiken när jag skulle börja gå bibelskolan, och jag hade räknat på att jag skulle klara mig ekonomiskt på halva inkomsten, bara jag levde billigt och undvek att äta ute. Att få bli utvald till att tränas direkt av Anders och Maria var för bra för att tacka nej.
Men sen var det där med Diana. Dianas dröm var ju att få bli pastor, och det var därför hon gick bibelskolan till att börja med. Nu hade jag skvallrat på henne, att jag tyckte att hon tappat stinget. Men hon skulle ju kanske hämta sig igen? Skulle inte hon bli ledsen om jag plötsligt hade samma ambition och drömmar som hon? Och om jag dessutom gick och fick någon slags direktprogram till att bli pastor, via personlig kontakt med pastorerna. Men jag kunde inte bromsa mina egna framgångar för att hon också hade drömmar. Hon fick väl ta ansvar för att visa sina egna framfötter.
”Vad tänker du, Emily?”
Anders lutade sig entusiastiskt fram mot mig, och tog mig på knät och skakade det, som en slags segergest.
”Men… men jag tänker på Diana. Är det inte lite som att jag snor hennes drömplats?”
Jag ville i alla fall fråga, ville att de skulle veta att jag ändå var omtänksam nog att tänka på henne.
Anders log snett, med smala ögon.
”Åh, det här visar på ditt goda, omtänksamma hjärta, Emily. Men just nu behöver du fokusera mer på din kallelse än på andras. Dessutom kan det vara så att Diana har missat sin chans. Men om hon visar på rätta val här framöver så kanske erbjudandet kan gälla er båda.”
”Ja, men då så. Jag kan få det att fungera med jobbet och så, och jag vill oerhört gärna tränas av er. Såklart att jag vill lära av de bästa.”
Jag kunde inte hålla emot leendet längre. Hjärtat slog hårt och upprymt inne i bröstet och jag var alldeles svettig i armhålorna. Jag sneglade på bokhyllan bakom Anders, men insåg att jag inte hade något intresse av att räkna föremålen där. Inom mig fanns bara lycka.
”Bra. Då gör vi så att du redan nu tar över ledarskapet i er circlesgrupp. Linnea och du gör upp ett praktiskt schema och så tar vi och planerar in träffar på tu man hand också.”
Anders sträckte sig fram och tog ett stort bett av en bulle. Jag såg ner på min bulle och men var så full av lycka att det inte fanns plats för något mer i magen. Jag la händerna om min kopp i stället.
”Jaha, men … Linnea, det är ju din circlesgrupp?”
Jag vände mig mot henne, men hon såg mot Anders och nickade och lät honom svara.
”Det är ingen som har en circlesgrupp på det sättet. Linnea har alltid en plats här nära oss, det finns ingen så lojal som hon. Det finns alltid arbetsuppgifter till henne.”
Anders vände sig till mig igen, nu med allvarligare min.
”Nästa circlessamling vill jag att du ser till att Diana är där. Och jag vill att du håller en undervisning som jag ska förse dig med. Nu börjar din ledarträning, och nu har vi ju redan ett problem att ta itu med. Jag mejlar dig bibelord och punkter att undervisa utifrån.”
”Åh, tack, vad snällt!”
”Nu ska vi vässa dig till att bli en ledare av internationell klass. Sånt som man inte ens lär sig på bibelskolan.”
Anders hade svalt den sista biten av bullen nu, och svepte sin kaffekopp och ställde ner den med en duns precis bredvid brickan.
”Så, vad bra, då har vi en plan framåt. Vi hörs på mejl framöver, Emily. Tack för kaffet, Linnea.”
Linnea tog med en snabb handvändning Anders kopp och ställde den på brickan och nickade åt mig att ta våra fortfarande fulla kaffekoppar. Vi skulle gå.
”Tack så mycket, pastor Anders” sa vi båda i en kör.
Innan vi ens kommit fram till dörröppningen hade Anders satt upp fötterna i en fåtölj och dragit fram sin telefon.