Ännu en söndag jag var med Virgil i stället för att vara i kyrkan. Lögnerna rann tydligen ur mig nuförtiden. Och ändå kunde jag inte känna att jag gjorde fel. Det var en ny känsla och jag visste vilket andligt epitet känslan skulle kunna få. Uppror. Men det var en ny ilska som väckts i mig, och jag hade inte längre ett intresse av att enbart lyda. Det fanns också fler andra nya känslor. De var starkare.
Vi satt i Virgils säng. Eller, från början hade vi suttit. Nu låg Virgil bakom mig, och jag halvlåg lutad mot honom. Lite som de etablerade paren i circlesgruppen kunde luta mot varandra när de hamnade att sitta i en soffa eller säng. Fast det här var ännu närmare. Och vi var ensamma. Virgil hade skjutit matbordet närmare sängen och ställt upp sin dator där, och satt på en film. Vi hade kommit en halvtimme in i handlingen, och jag hängde fortfarande inte riktigt med. Mina sinnen var fullt upptagna med att registrera varje plats där min kropp och Virgils möttes. Elektricitet överallt. Virgils fingrar spelade över min arm och mage, och jag blundade och njöt av den lätta beröringen. Slappnade av, lutade mig närmare. En plötslig rörelse fick mig att titta upp, Virgil hade vridit kroppen så att han låg mitt emot mig nu. Hans ansikte nära mitt. Hans läppar mot min panna. Hans panna mot min panna.
”Jag önskar att jag kunde pussa bort alla tankar som gör dig rädd.”
”Det önskar jag med. När jag är här är jag inte rädd. Det är när jag är ensam som allt kommer i kapp. ”
”Var inte ensam då.”
Han kysste mig på munnen, och jag svarade. Allt var så enkelt och självklart med honom. För en stund kunde jag låtsas vara någon annan. Någon som fick ligga i en killes säng och kyssas, utan att riskera att hamna i helvetet.
”Jag kommer komma till helvetet.”
Det slapp ur mig innan jag hann stoppa det, men det kom inte med smaken av svavel och död. Det kom med ett fniss. Upproriskheten i mig hade verkligen fått fäste.
”Det finns inga helveten.”
Virgils ögon skrattade i kapp med mina och han kysste mig igen.