Nere vid Årstaviken avtecknade sig träden som svarta siluetter i den mörkblå timmen som föregick solnedgången. Resterna av decembers ideliga regnande syntes i form av djupa pölar längs med grusvägarna, men det hade varit en stunds sol fram tills nu och runt pölarna sicksackade en strid ström av motionärer, barnfamiljer och pensionärer med rullatorer. Jag och Virgil hade också promenerat, men nu slagit sig oss på en bänk nere vid vattnet efter att Virgil ur sin ryggsäck plockat fram två sittunderlag. Jag rynkade på pannan först åt att det var töntigt att sitta på sittunderlag, men bänkarna var blöta och jag ville gärna sitta ner någonstans med Virgil. Virgil hade frågat flera gånger om jag inte ville komma hem till hans studentrum i Skrapan, men jag hade sagt att jag hellre ville promenera.
Jag kunde inte förmå mig att förklara för honom att det i min kyrka ansågs vara oansvarigt och fel att umgås ensam med någon av motsatt kön, och det inte kändes fullt lika fel när vi träffades ute bland folk. Det hade blivit ganska många promenader nu. Solen stod redan lågt och sken rakt in i ögonen på oss, så Virgil kisade när han såg på mig.
”Okej, men så om jag förstår rätt …Dina pastorer fifflar med pengar och du trivs inte längre i kyrkan. Du känner dig lurad och besviken över att de du trott att har varit värsta heliga personerna inte är det. Men du kan inte bara sluta, för du går i bibelskola och din familj kommer inte förstå om du hoppar av. Och dessutom är du rädd att komma till helvetet om du inte lever som Praise Church vill?”
”Ja, alltså. Typ så… Jag vet verkligen inte vad jag ska göra. Det känns som att jag befinner mig i fritt fall. Som att jag vaknat upp och inte förstår hur något fungerar. Som att allt är upp och ner … eller som att jag liksom inte passar in någonstans längre.”
Jag petade med foten i gruset framför, vred med skospetsen så att jag sakta borrade en grop i marken.
”Men, vad skulle hända på riktigt då, om du bestämde dig för att du inte vill vara med längre? Vad är det värsta som kan hända?”
”Alltså, jag vågar nästan inte tänkta tanken.”
För bara några månader sedan hade jag fortfarande haft föreställningen att om jag hittade rätt sätt att berätta om tron för Virgil, så skulle han ha kunnat bli frälst. I stället hade jag misslyckats totalt, och här satt jag nu och lämnade ut alla mina fulaste hemligheter till just honom. Det var den största synden jag begick nu. Jag var en Judas. Insikten landade i mig som ett slag i magen, och jag fick lägga armarna till skydd över magen och luta mig framåt.
”Ååå, alltså jag kan inte. Det här går inte …”
Virgil la sin arm om mig och drog mig till sig, medan han klappade på min axel där hans hand landade. Han böjde sig samtidigt fram, för att försöka se mitt ansikte. Det blev farligt nära en kram. Jag ville väldigt, väldigt gärna vara kvar där, eller. Kanske ännu hellre ha en faktiskt kram. Men jag visste att om han ville krama mig behövde jag rygga bort.
”Är… är du rädd för dem på riktigt? Alltså, kan de göra dig något?”
”Nej, alltså de skulle inte vara våldsamma eller så. Men om man inte är med dem, är man mot dem. Jag skulle … jag skulle förlora … alltså jag tror inte att min familj skulle kasta ut mig, men vi skulle aldrig kunna ha en okomplicerad relation. Och, ja, alltså alla mina vänner i församlingen skulle … ja, alltså, man umgås inte med någon som har lämnat församlingen.”
”De umgås alltså inte med oliktänkande?”
”Nej, eller jo, alltså, om man tror att man kan leda någon till frälsning.”
Ju mer vi lärde känna varandra, desto tydligare syntes det i hans mimik vad han tyckte om det jag berättade. Nu hade var hans ögonbryn skeptiskt höjda.
”Men det är alltså väldigt osunt att inte umgås med folk som inte tror exakt som man själv. Och det måste bli en väldigt liten värld.”
”Ja … det är ju det …”
Hans hand klappade min axel.
”Så, om du vågar tänka den läskigaste tanken till slutet. Vad händer om du hoppar av?”
”Jag … jag förlorar allt och alla. Jag blir ingen. Och jag blir … ensam … ”. Min röst svek mig och nu det vällde nu upp tårar. Jag svalde, flera gånger och försökte snörvla in tårarna, och det som rann i näsan. ”Och så är jag rädd att de har rätt, och att jag kommer komma till helvetet.”
”Diana, titta på mig.” Virgil gled ner på huk framför mig och hans arm lämnade mina skuldror. Det var som att närvaron av hans arm låg kvar, det surrade och tyngde. Igen försökte jag tysta kroppen när den ropade efter mer, och mer kroppskontakt. Han lyfte upp mitt böjda huvud genom att trycka lätt på min haka, så att mitt ansikte kom i höjd med hans.
”Jag vet att det inte ersätter alla vänner, och din familj. Men om du vill så finns jag här. Och du kommer aldrig bli ingen. Du är någon. Och ja … alltså, helvetet finns inte.”
”Det vet du inte.”
Jag svarade med en häftighet som överraskade mig själv. Men ömheten i hans kroppsspråk, och den direkta närheten till hans fina, fina ansikte fick mig att känna ett häftigt behov av att fly. Jag rätade på ryggen och drog handryggen över kinderna, för att få bort tårarna. Virgil satt kvar, såg upp på mig.
”Nä, och faktum är att du och jag vet exakt lika mycket om helvetet. Ingenting. Ingen av oss har varit där, och ingen av oss ska dit.”
Jag rese mig upp. Virgil tappade nästan balansen, och jag hann lägga en hand på hans axel så att min rörelse inte skulle tippa honom bakåt. Men jag behövde få avstånd till Virgil och det här samtalet. De här farliga tankarna fick inte få fotfäste.
”Tack Virgil för promenaden. Jag … jag måste gå nu.”
Jag gick därifrån. I ögonvrån såg jag hur Virgil sakta reste sig upp från huksittande och satte sig på bänken igen. När vände mig bakåt, när jag kommit på ett visst avstånd, såg jag att Virgil fortfarande satt kvar, med blicken fäst på vågorna ute på vattnet.