Mina klasskompisar satt i grupper runt om i bibelskolerummet med termosmuggar och medhavda smörgåsar. Det var inte tillåtet för eleverna att utan specifik tillåtelse gå in i personalens pentry, så de som ville ha kaffe på förmiddagsrasten fick ta med sig själva. Jag själv hade gett upp kaffet. Jag hade fikarast på jobbet under eftermiddagen, så jag kunde ta kaffe då. Och där fick jag också sitta i en trevlig soffa i personalrummet, och prata med någon kollega. Här fanns ingen som pratade med mig alls. Gänget från Jönköping höll sig för sig, gänget från Göteborg för sig. De som kom från Skövde gled emellan, lite beroende på vem som var mest inne den här veckan. Ofta avgjordes det av vem som tjänstgjorde som lovsångsledare på morgonandakten.
Det fanns några andra ensamvargar i klassen, men de var mer udda än att jag ville umgås med dem. Så när första lektionen tog slut smet jag numera alltid ut till det lilla kontoret, slog mig ned framför datorn och klickade mig förstrött runt på nätet. Startsidan på datorn var församlingens hemsida och det som dök upp nu allra först var en stor bild på mig själv i bakgrunden, och Emily i förgrunden. Från dopet. Emily såg översvallande lycklig ut och log med vita tänder och glittrande ögon mot fotografen. Det glänste från strålkastarna i vattnet och på hennes svarta, blöta kläder. Det var ett fängslande foto, en ögonblicksbild av ren lycka.
Jag stängde ner skärmfönstret och blundade. Det skavde innanför revbenen och en ful känsla av avund spred sig inom mig. Det var länge sedan jag känt mig så där lycklig, och det var länge sedan jag haft ett så där gnistrande möte med Guds närvaro. Hur mycket jag än berättade för Virgil om att tron var verklig för mig, så kändes det till och från som att den i allra högsta grad var teoretisk, och inte alls levande och praktisk. Jag var avundsjuk på Emily. Och en annan känsla växte ur den. Emily hade tagit min plats. Gud hade övergett mig, jag hade blivit full av synd och tvivel. Han hade sett min otro och mina fula tankar om Anders och Maria. Det pulserade från ett dovt område strax nedanför bröstkorgen och armarna var tunga, nästan avdomnade. Det till och med stack oroväckande ner i fötterna. Syndens lön är döden.Hur hade jag kunnat bli så full av synd? Det var svårt att andas. Jag tvingade mig själv att gå runt i det lilla rummet, för att försöka få i gång blodcirkulationen ner till benen.
”Gud, hjälp mig, förlåt mig. Ta tillbaka mig. Dra mig nära dig igen. Snälla, visa mig vad jag behöver göra för att förtjäna att få komma nära dig på nytt.”
Det susade i öronen, men över suset hördes nu skramlet när mina klasskompisar drog till stolarna tillbaka i raka rader inne i bibelskolerummet. Jag behövde gå tillbaka. Jag reste mig och tvingade kroppen att gå med rak rygg och raska steg tillbaka in i klassrummet. Hela min skolgång hade jag tränat på att passa in i den sekulära skolklassen. Jag visste precis hur man gjorde för att visa en fasad som inte riktigt stämde med hur jag kände mig inuti. Det skulle gå idag med. Någon dag behövde jag komma till rätta inför Gud igen. Tills vidare fick jag fejka.