Det var kvällen före mamma och Håkan skulle komma och hälsa på. De senaste månaderna hade all min tid och mitt mentala engagemang gått till kyrkan och att börja anpassa mig i den miljön. Jag hade också lagt en del av min lön på att köpa kläder som var fina nog för Praise Church, och hade också börjat ge pengar i kollekten. Allt detta tillsammans hade gjort att min lägenhet kommit i andra, kanske till och med fjärde plats på prioriteringslistan.
När jag bäddade ur mina lakan och gjorde plats för en necessär på hyllan bredvid handfaten synade jag min lägenhet med mammas ögon. Hon var redan skeptisk över mitt engagemang i kyrkan, och jag hade med flit låtit bli att berätta fullt hur mycket tid jag la där. Men lägenheten skulle skvallra. Min mamma kände mig, hon visste hur noga jag inrett mitt flickrum och hur mycket jag tyckt om att organisera hemma i lägenheten jag delade med John. Jag hade inga tavlor på väggarna. Över en gardinstång hade jag hängt en handduk, i brist på gardiner. Visst, en del fina saker hade jag med mig från mitt förra liv. Men det såg mest malplacerat ut, mitt i det avskalade och sorgliga. Mamma skulle dra förhastade slutsatser om mitt mående, eller om mitt liv, om hon såg lägenheten så här. I ett hörn stod några inramade affischer, de behövde jag åtminstone hänga upp. Jag rusade ut i trapphuset, ner en våning. Där bodde en familj, en mamma och pappa och tonårsbarn. De hade säkert en hammare och spik.
”Hej, ursäkta mig, jag heter Emily och bor här ovanför. Det är en lite konstig fråga, alltså, men har ni en hammare jag kan få låna? Och några spikar. Jag skulle behöva hänga ut två tavlor, lite snabbt. Snälla?”
”Jaha, hej, ja, Thomas heter jag. Men du, det är betongväggar här, jag kommer upp och hjälper dig att borra. Är det okej? Ska bara ställa fram maten för grabbarna.”
En stund senare hade grannen Thomas hjälpt mig, med borr och plastprylar och skruv, att få upp två tavlor och en ljushållare. Placeringen kanske inte blev så väldigt genomtänkt, men det var okej. Absolut bättre än inget. Sedan letade jag fram en pläd, la den artistiskt svept över fåtöljen och hittade alla de nyinköpta blockljusen och värmeljusen. Mamma skulle se igenom ifall alla var nya, obrända, så jag tände dem. Efter en halvtimme släckte jag de första. Det största blockljuset fick brinna flera timmar. Handduken tog jag ner för fönstret, jag kunde passa på att be mamma om smakråd för gardiner när hon kom. Det skulle hon gilla.
I det dunka ljusskenet kunde jag inte riktigt avgöra om mamma såg orolig, ledsen eller till och med road ut. Trötta efter en lång dag på Skansen hade vi köpt hem thaimat och dukat upp fint hemma i mitt kök och tänt ljus. Håkan satt förstrött och scrollade i mobilen. Mamma stod lutad mot diskbänken i köket. Jag väntade ut henne, ville inte själv be om hennes diagnos på mig och mitt liv. Medan jag väntade räknade jag. Fem skåpsluckor ovanför diskbänken. Tre skåpsluckor under bänken, och ett gapande hål där man hade kunnat haft en diskmaskin.
Mammas kroppsspråk stressade mig. Hennes rörelser var forcerade, vassa, och jag visste att det betydde att hon var missnöjd med något. Något som hon försökte att inte sätta ord på, men det kom fram ändå.
”Så, vad är det här med kyrkan nu då?”
Jaha. Så hamnade vi där ändå. Det var kyrkan som skavde. Jag fattade verkligen inte varför hon hade så mycket emot kyrkan.
”Nej, men vad är grejen. Jag lärde känna en ny kompis, Diana. Det är hon som jag bor hos nu i helgen, när ni sover här. Och hon är kristen och jag följde med till kyrkan en gång och tyckte om det, så jag har fortsatt. Vi har jättekul, vi är ett helt kompisgäng som hittar på grejer ihop flera gånger i veckan.”
”Men tror du på det då? Jesus, Gud och hela alltet? Att Jesus föddes av en oskuld? Och på tal om oskuld, vad säger de om sex? Inte är de väl såna där bakåtsträvare som tycker att det är fel att bo ihop utan att man är gift, och typ tycker att homosexualitet är fel?”
”Alltså, vi har inte pratat om något sånt, om homosexualitet eller så. Men det kan jag väl inte tro. Nej, men de är schyssta och softa liksom …”
”Så imorgon ska du skynda dit efter att vi åkt hem?”
”Ja, men om ni ändå ska ta tåget som går halv tre så kan jag hinna vara med och förbereda inför mötet som börjar fem. Diana ska leda mötet, det är en stor grej för henne.”
”Leda mötet, vad betyder det? Predikar hon eller?”
Mamma ansträngde sig verkligen. Hennes mun liksom krusade sig, gick i vågor. Den ville släppa ut, bli arg, eller spydig. Men hon höll sig så neutral hon kunde med orden, men munnen skvallrade. Jag räknade de överblivna, urpressade limebitarna som låg på våra tallrikar efter den avslutade måltiden. Fem stycken. Andades in, andades ut, försökte hålla mig lugn själv.
”Nej, nej. Hon är typ som en konferencier liksom, säger välkommen och börjar och avslutar gudstjänsten typ. Men det är stort att få vara på scenen. Det är mycket folk där, säkert trehundra.”
Mamma la armarna i kors över bröstet och lutade sig bak mot diskbänken. Hon stod upp, var på väg att brygga te. Jag satt fortfarande ned, kände mig som ett barn.
”Jag tycker inte om det här, med kyrka och Jesus och allt.”
”Nä, men jag är vuxen och nu råkar jag göra det. Tycka om kyrkan och Jesus och allt.”
Mamma vände sig om och letade i skåpen efter en tekanna.
”Jag har ingen tekanna, än. Du får brygga direkt i kopparna, mamma.”