”Ja, jag längtar efter er med, mamma! Det ska bli jättekul att du och Håkan kommer upp. Det är trångt i min etta, men jag har ordnat så att ni kan sova där, jag sover hos en kompis.”
”Åh, vad fint du har ordnat, tack hjärtat. Det var så länge sen jag var i Stockholm, så jag skulle så gärna vilja på gå Skansen på lördan och sen shoppa lite på söndan. Låter det okej för dig? Vi kan väl äta någon trevlig middag på kvällen sedan.”
”Ja, det blir jättemysigt. Jag har också haft så fullt upp sen jag flyttade upp, så jag har inte varit på så många turistiga ställen eller så. Det blir kul.”
När jag la ner telefonen på köksbordet igen efter att vi avslutat samtalet satt jag en stund och snurrade kaffekoppen mellan händerna. Räknade. Sju synliga kvistfläckar i träytan på stolsitsen mitt emot. Sedan böjde jag huvudet och blundade.
”Tack Gud för att jag får komma till dig med alla mina tankar och min oro. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag är egentligen jätteglad för att mamma och Håkan kommer, och jag skulle så gärna vilja att de skulle följa med till kyrkan och gilla det. Gilla dig. Men jag behöver få mod att berätta för dem. Jag skulle så gärna vilja gå till kyrkan på söndag, för Diana ska leda gudstjänsten och det är egentligen vår circlesgrupp som har ansvar för värdskapet. Det kommer märkas om jag inte är där… Om jag går, då behöver jag berätta för mamma. Och då gör jag henne besviken. Om jag inte går, då gör jag ledarna besvikna, och kanske Diana. Snälla Gud, ge mig mod att göra det rätta.”
När jag avslutat bönen var det lättare att andas och det var som att taket satt högre upp, det tryckte inte längre strax ovanför min skalle. Jag tog upp telefonen igen och tryckte fram Linneas nummer.