Jag tog en mugg och hällde upp kaffe ur termoskannan på diskbänken inne i personalrummet. Tog mjölk ur kylen och gick och slog mig ner ett ögonblick i soffan. Ryggen var stel efter någon timme på den upprätta stolen vid kassan, så jag satte mig med rumpan långt fram på soffsitsen, och ryggen tillbaka lutad.
”Åh, skönt att få sträcka lite på mig.”
Emily satt redan i soffan, hon flyttade åt sidan för att ge plats åt mig.
”Hur är läget annars, förutom stel?”
Det hade gått några veckor sedan Emily hade följt med mig till kyrkan, och vi hade inte kommit in på några djupare samtal efter det. Hon hade inte blivit skrämd, hon satt kvar när jag kom. Men hon hade heller inte frågat något om tron, och jag hade försökt att vänta in hennes eget intresse. Ville inte verka för angelägen. Även om pastor Anders och många andra hade frågat om när min nya kollega skulle följa med till kyrkan igen.
”Jo, det är bara bra. Vad gjorde du i helgen, var du här eller var du ledig?”
Emily såg ner på sina händer när hon svarade.
”Nej, men jag… jag hade tvättstugan och… tog en promenad och så. Det var så fint väder.”
”Ja, det är som att sommaren kom tillbaka lite. Jag och min circlesgrupp åt middag ihop efter kyrkan igår, vi satt faktiskt ute på Jens balkong hela kvällen, med tända ljus och filtar. Jättemysigt.”
”Circlesgrupp? Vad är det?”
Äntligen. En fråga. Hon var kanske intresserad ändå. Jag tvingade mig själv att sitta kvar i det tillbakalutade läget, för att inte ge ett för säjligt intryck.
”Åh, berättade jag inte om circlesgrupperna? Det är liksom en grupp kompisar från kyrkan som träffas. Oftast hemma hos någon, men ibland gör vi också något kul ihop. Det är en grupp där vi försöker hjälpa varandra att växa i relationen till Jesus. Vi ber för varandra och så. Jättehärligt, de är mina bästa vänner.”
”Aha …”
Emily pillade på sitt nagelband en stund, och sedan tömde hon sin tekopp och reste sig upp.
”Nä, plikten kallar. Vi ses sen.”
Jag själv satte mig också rakt upp, och förde kaffekoppen till munnen för att dölja att jag inte riktigt visste vilken min jag skulle slå på. Det var så angeläget att få berätta för åtminstone någon kollega om livet med Gud, och om församlingen. Emily var säkert ganska ensam, ny i stan, och allt det där. Jag ville inte verka påstridig, men det kändes samtidigt som att Emily verkligen var ”god jord” som pastor Anders brukade säga. Det var värt att försöka vattna det där lilla fröet av intresse, som jag anade att grodde där någonstans inuti henne.
På måndagen efter att Emily hade varit med mig i kyrkan, då hade jag plötsligt fått förtroendet att leda morgonbönen på bibelskolan. Det var som att möjligheten att jag skulle få en ny kompis frälst och med i församlingen gav mig uppmärksamhet som jag länge, längre drömt om. Jag hade också fått stå på scenen och hälsa välkommen vid gudstjänsten i helgen. Förutom att Emily förhoppningsvis skulle bli frälst, så verkade det som att mina drömmar kanske skulle kunna gå i uppfyllelse. Det var som pastor Anders alltid sagt, att för den som fullföljde Jesus befallningar om att gå ut och göra människor till lärjungar, då fanns det också belöningar att få. Jag behövde bara fortsätta prata om Jesus med mina kollegor. Till slut skulle några av dem ta till sig det goda budskapet, det var jag säker på. Och med frälsta kollegor skulle det komma ett högre förtroende och anseende i församlingen. Jag längtade efter mer ansvar, mer utmaningar. Det var inte alltid helt bekvämt att vara den som behövde börja prata om Jesus när kollegorna helst ville prata om festen de varit på i helgen, eller blommorna de odlade, eller kvällskurserna de gick. Men det var värt det.
Dörren till personalrummet öppnades igen, och den här gången var det Virgil som kom in. Han nickade hej och gick raka vägen för att hälla upp kaffe åt sig. Jag log mot honom.
”Hej, hur är läget? Och hur gick tentan förresten? Vad var det om… neurologi, sa du va?”
Virgils muskulösa rygg var fortfarande vänd mot mig, jag hörde hur han hällde upp kaffe och mjölk och rumsterade lite bland kexpaketen. Han blonda hår var välklippt och genom kläderna avtecknade sig tydligt definierade muskler. Med en liten hög av kex balanserade i ena handen kom han nu och satte sig mitt emot mig.
”Jo, den gick bra tror jag. Neurologitenta, precis. Har inte fått svar än, men har en bra känsla. Hur är det själv? Allt bra med Gud och så?”
Han höjde muggen som en skål. Jag ryckte till först, hånade han mig? Men hans vänligt skrattade ögon fick mig att slappna av. Han försökte bara småprata, inte göra sig lustig. Jag log mot honom, och pekade på pikétröjans krage.
”Din eh, din krage är lite knölig.”
Jag ville visa omsorg. Det kunde också vara ett sätt att visa Jesu kärlek på.