Septembersolen reflekterade från skyltfönstret borta vid kassorna, till de blanka spärrarna av glas och hela vägen bort till godishyllan där jag stod och hängde upp Dumle på de svarta spetsarna som stack ut från hyllväggen. Det dova rullandet av en varuvagn närmade sig, och jag vände mig om för att se vem som kom.
”God morgon.”
En ganska ny kollega, Virgil, passerade förbi med en vagn lastad med schampo och tvålar, i riktning mot hyllsektionen närmast kassorna.
”Hej, Virgil. Hur är läget? Har du haft en bra helg?”
Jag hade solen i ryggen, jag kammade igenom håret snabbt med handen, ville inte att småhåren skulle stå upp och ge mig en pälsgloria som syntes. Virgil ryckte på axlarna, verkade oavsett inte titta på mitt hår.
”Jo, men det är bra, fast helgen var väl så där… jag har terminens första tenta i veckan, så jag går här och tänker på neurologiska sjukdomar…Lite stressad.”
”Vad är det pluggar du för nåt?”
”Jag pluggar till fysioterapeut. Tredje terminen av sex. Just nu håller vi på med medicinska ämnen, den här kursen handlar om neurologi. Jobbar du här heltid eller pluggar du också något?”
Virgil sträckte på sig och där han stod och höll i varuvagnen kunde jag konstatera att han passade bra till fysioterapeut. Ur butikens pikétröja med logga stack två vältränade armar fram, och magen platt och axlarna breda. Han såg ut som hälsan själv. Jag blundade en sekund och tog sats, innan jag svarade.
”Ja, jag går bibelskola på förmiddagarna, måndag till fredag. Så jag jobbar här på helgerna eller eftermiddagar och kvällar.”
Inom mig var det som att jag hukade mig. Ett, två, tre, så skulle frågorna komma. Jag var van, egentligen drillad i att alltid stå upp för min tro, men på sista tiden hade svaren inte kommit lika lätt för mig.
”Bibelskola? Ska du bli präst?”
Virgil släppte förbi en man med rullkorg genom att skjuta varuvagnen till sidan. Den tungt lastade varuvagnen manövrerade han med lätthet, och jag log. Uppenbarligen ville han vara kvar här, i gången, med mig ett ögonblick. Jag hängde upp den sista dumlepåsen och stäckte mig efter en låda med lakrisal.
”Ja, jag är kristen och planerar kanske att bli pastor senare. Fast det är liksom inte en prästutbildning. Min församling heter Praise Church och jag går Praise Church Academy. Det är… vi lär oss om bibeln, om ledarskap och sånt. Jag är inte svenskkyrklig.”
Virgil höjde ett ögonbryn, och fattade tag om vagnen som att han snart skulle fortsätta gå. Människors reaktioner på att jag berättade om min tro kunde bli tre olika. En vanlig reaktion var sensationslystnad. Ber du i tungor också?En annan reaktion var de som fylldes med obehag, de som behövde byta samtalsämne så fort tro kom på tal. Och den tredje, de var de som artigt frågade lite, lite till. De som kanske var lite intresserade. Jag såg hur Virgil vägde på staget. Var han kategori två eller tre? Så kom svaret.
”Jaha, Praise Church, den har jag aldrig hört talas om. Finns den här i Stockholm, alltså?”
”Ja, kyrkan har sitt kontor i innerstan och har gudstjänsterna på Kongresscentret vid centralen.”
”Oj, jaha. Är du liksom superkristen?”
”Ja, det får man nog säga.”
Virgils nyfikenhet gjorde att jag vågade stäcka på mig, innan jag fortsatte.
”Jag är älskar Jesus och min kyrka och ja, försöker leva som jag lär och så. Du vet, går i kyrkan på söndagar, läser bibeln, och ber.”
”Wow, jag har nog aldrig träffat någon som är så kristen.”
En ström av kunder var på väg i riktning mot oss nu, på väg ut mot kassorna. Kunderna kom också så där, i flockar. Jag förstod aldrig vad det var som gjorde att det ibland kunde vara en halvtimme av total stiltje, och sedan fem kunder som passerade kassan precis samtidigt. Virgil vägde över kroppsvikten, bytte fot. Ett steg bortåt. Han behövde köra undan sin vagn för att skapa plats, och dessutom hade han väl varor att plocka upp.
”Ah, vi ses senare.”
”Ja, vi ses.”
Jag log stort när jag plockade upp nästa låda med godis att hänga upp, hårda sugkarameller med kolasmak den här gången. Virgil hade kanske varit lite intresserad ändå? Den senaste tiden hade både söndagspredikningarna och undervisningen på bibelskolan allt oftare handlat om att vi som kristna behöver vinna själar till tron, eftersom våra vänner, kollegor och släktingar annars kunde hamna i helvetet när de dog. Det första steget var att hitta de där människorna som var lite nyfikna på tron, eller som längst inne längtade efter att få fylla hålrummet inuti med de goda nyheterna om Jesus Kristus. Min uppgift var att frimodigt berätta om tron, och kanske var det sådana här små samtal som sådde ett litet frö. Något som kunde börja gro, och växa sig till ett riktigt intresse. Kanske kunde jag få med Virgil till kyrkan? Jag behövde det. Stämningen i församlingen hade varit allvarstyngd den senaste tiden, och om jag kunde få en vän att bli frälst skulle allting kännas lite mer hoppfullt.