Det var trångt på den blå innerstadsbussen och mannen framför mig måste ha låtit bli att både duscha och sätta på deo, kanske flera veckor i sträck. Han luktade armhålesvett genom den beigea mockajackan och jag tog upp den lediga handens pekfinger och la under näsan. Försökte anlägga en tankfull min, medan jag drog in doften av den jasmindoftande handkrämen jag smörjt mig med innan jag gick hemifrån. Andra handen höll i telefonen, och jag tryckte den så hårt mot örat jag kunde. Ljuden från motorn och människornas röster åt sig in i mig, och jag hörde mammas röst djupt där inne i telefonen.
”Hur är det annars då?”
”Jo, det är okej … Men, eh, ja … Det där problemet är tillbaka.”
Jag betonade ordet och använda tankekraft skicka resten av informationen liksom telepatiskt till mamma, ville inte säga resten högt här på bussen. Tryckte också luren hårt till örat för att ljuden inte skulle slippa ut, när hon svarade.
”Nej, men älskling, är det magen igen? Är du så där förstoppad igen?”
”Åtta dagar, mamma. Jag kan snart inte tänka på något annat.”
”Men hjärtat …”
”Det blir så här när jag är stressad. Och flytten och nya jobbet och att landa här har tydligen varit tuffare än min mage klarat av.”
”Åtta dagar, alltså.”
”Vad ska jag göra?”
”Jag har … jag fick ju en flaska med mycket kraftigt laxerande. Inför den där undersökningen jag skulle göra i höstas, du vet. Man fick två flaskor i samma uttag, jag använde bara den ena. Ska jag posta den andra till dig? Men du får bara använda några droppar.”
”Ja, men gör det, snälla. Men nu ska jag strax av, jag ska följa med en kollega till kyrkan.”
”Vad sa du?”
Mamma hostade förvånat till i andra änden.
”Jag följer med min kollega Diana bara. Det är kul att lära känna lite människor på nya jobbet. Hon verkar gå i kyrkan en massa och hon föreslog att jag skulle följa med, och att vi kunde gå och fika sen efteråt.”
Lukten från svettmannen smög sig på mig, trots jasminkrämen, och det tryckte människor på mig från alla håll. Mannen med mockajackan vred sig runt och vände sig mot bussdörrarna, jag gjorde en gir för att slippa få hans armhåla rätt i ansiktet. När dörrarna öppnades såg jag hållplatsskylten och fick bråttom av jag med. Tydligen var även jag redan framme.
”Mamma, nu måste jag lägga på nu, jag är framme.”
Mammas röst var avlägsen och angelägen.
”… och så låter du inte dem frälsa dig, visst?”
Jag skrattade till av tanken. Det var inte av något religiöst intresse jag skulle följa med min nya kollega till kyrkan.
”Vi hörs sen, puss, hej.”
Mannen gick med raska steg bort från hållplatsen och jag blev lättad över att inse att svettmannen inte skulle till kyrkan, som jag. Sommaren var verkligen slut på riktigt nu. När bussdörrarna for i väg bakom mig drog jag kappan tätare omkring mig och spanade. Diana hade sagt att kyrkan skulle ligga precis vid busshållplatsen, och hon hade haft rätt. Tvärs över gatan såg jag skyltarna, och en samling människor i min ålder. Alla såg glada och normala ut, men jag ville inte ge sken av att vara för entusiastisk. Jag vred huvudet lite långsammare än nödvändigt, och vinkade inte alltför ivrigt när jag såg Dianas glada ansikte i gruppen utanför dörrarna.
Bussen åkte förbi och skymde sikten, och gav mig några sekunder att dra handen genomhåret och snabbt slå på mobilkameran i selfieläget. Jag slog på ett leende som drog hela vägen upp till mina skrattlinjer vid ögonen och lyfte upp hakan. Den här självsäkra minen var den jag brukade ha på klassfoton i skolan, och det var den jag tänkte ha hela eftermiddagen nu med. Jag ville att det skulle märkas att jag inte kom till kyrkan som någon som längtade efter Gud, eller var redo att bekänna alla mina synder, liksom. Bussen passerade, jag tryckte ner mobilen i handväskan. På de få stegen över vägen hann axlarna krypa upp en aning, men jag tryckte ner dem och slog på det inövade leendet och höjde hakan igen. Jag var visst nervös. Det hade absolut inte varit mitt förstaval att följa med en kollega till kyrkan av alla ställen, men att hitta vänner i Stockholm hade visat sig svårare än vad jag trott. Diana hade varit en av få kollegor som visat minsta lilla intresse för att lära känna mig, och det kändes inte mer än rätt att jag intresserade mig lite tillbaka. Och för Diana var kyrkan det stora i livet, tydligen. Jag hade föredragit att följa med en ny vän till gymmet, men det fick bli så här nu.
”Heeej Emily!”
Diana frigjorde sig från klungan av ungdomar utanför dörrarna och vinkade med hela armen utsträckt, vilket gjorde att hon kunde fånga in mig i en stor kram när jag var tillräckligt nära.
”Så kul att du kunde följa med, vi tänkte gå in nu.”
Diana hade sitt bruna hår lockat och utsläppt och var klädd i en öppen, svepande rock. Under skymtade ett par välsittande svarta byxor och en ljus blus. Hon såg snygg ut. Trendigt elegant på ett sätt som butikskläderna förstås aldrig lät henne vara.
Huset som Diana pekade på såg inte alls ut som en kyrka. Först hade jag blivit lättad över att ha hittat rätt, när jag såg skyltarna med Praise Church. Men nu när jag såg runt blev jag fundersam ändå. Det var en vanlig dörr in i ett konferenscenter. Ingenting förutom skyltarna skvallrade om att det skulle vara en kyrkolokal. Men gänget som Diana som mitt bland var en grupp tjejer och killar i vår ålder. Fler av dem bar tjocktröjor under t-shirts med Praise Churchlogga och de höll upp skyltar som det stod ”Varmt välkommen” på. Jag räknade snabbt. Åtta skyltar, fem tjejer och tre killar.
”Det här är min kollega, Emily.”
”Hej Emily!”
De svarade i en mun, och flera böjde sig fram och kramade mig. Några hälsade i handen, och alla log stort och avslappnat. De såg normala ut, snygga. Jag andades ner i magen. Det verkade inte vara en helt vanlig kyrka, som jag föreställde mig de flesta kyrkor, men de verkade ändå vara helt vanliga, glada människor.
”Kom så går vi in!”
Diana la armen runt mina axlar och drog med mig genom de automatiska dörrarna som ledde in. I foajén fanns det ännu fler leende människor klädda i kyrkans t-shirtar och till slut tappade jag räkningen på hur många händer jag skakat och välkomnande leenden jag besvarat. Från foajen gick vi in genom ett par öppna dubbeldörrar och kom in i en stor, sal. I rummet lyste bara svag ledbelysning vid dörrarna, men längst fram fanns en stor estrad med ceriserosa och blå scenbelysning som effektfullt lyste upp både scenen och rummet. Salen var stor och möblerad med fristående stolar, runt femhundra sittplatser i raka rader. Diana hade släppt mina axlar, men höll kvar en hand på min underarm, och pekade fram mot den femte raden framifrån.
”Jag brukar sitta där, där ser man jättebra. Kom!”
Bakom oss vällde det in människor i salen. Det såg faktiskt ut som att lokalen skulle fyllas.
Det var imponerande, och jag insåg att jag var både förvånad och lite skrämd. Jag hade inte varit någon regelbunden kyrkobesökare, men de gånger jag varit i en kyrka hade det varit ensliga stenkyrkor med golvdrag och några tiotal gudstjänstbesökare utspridda i bänkraderna.
Det här var ett modernt konferensrum, hela rummet var varmt och andades av förväntan som inför en scenföreställning. Och att det var så många där måste ju innebära att det var ett tryggt sammanhang. Jag hade uppenbarligen inte följt med en ny kollega till en obskyr samling religiösa fanatiker. Alla här såg ju helt vanliga ur.
En rad musiker gled fram genom en öppning i de svarta skynkena som ramade in scenen och tog plats vid trummor, keyboard, bas och gitarr. Tre personer stegade också fram till ställ med mikrofoner. Till sist kom också en kille med trumpet. Medan rummet fylldes spelade bandet en funkig musikslinga. Sorlet i rummet la dig inte, utan det bildades en enda ljudmatta av musiken och människorna som småpratade, hälsade och skrattade kramade om varandra. Enda gången jag varit med om något liknande var när jag åkt upp till Stockholm med en kompis på gymnasiet för att sitta i publiken i ett känt underhållningsprogram. Känslan var den samma nu, som att vi väntade på att något häftigt snart skulle hända.
Tystnaden la sig i samma ögonblick som en man klev ut på scenen. Han var klädd i lediga jeans och en skjorta, med djupt liggande ögon i ett ansikte som omringades av rödblont hår med silvergrå slingor och ett välansat skägg som såg närmast melerat ut. Skägget innehöll blont, grått och lite rött och gav honom ett säreget men mycket attraktivt utseende. Han såg ut som en tidlöst snygg äldre man.
”Heeeey, church!” Mannen sträckte ut armarna som om han försökte krama hela publiken. ”Varmt välkomna till Praise Church den här söndagen. Vi ska få förmånen att lovsjunga Gud tillsammans och sen ska jag predika om en stund Temat för idag är Guds nåd och barmhärtighet. Men innan vi börjar kanske ni kan vända er om och hälsa på dem som står nära?”
Genast vände sig alla i salen runt och hälsade på dem som stod framför, bakom och på sidorna. Jag fick hälsa på fem ytterligare personer och fick igen höra att jag var varmt välkommen till Praise Church. Det måste vara en ganska tight gemenskap eftersom alla visste att jag var ny. Men det verkade inte göra något, alla var så glada att se mig. Den sista hälsningen, med en man snett bakom mig, avbröts av att musiken startade igen, och nu ställde sig alla upp och sjöng med i sångerna.
Jag skruvade på mig. Det var, vad jag kunde se, ingen som satt ner i hela lokalen, förutom en gammal farbror längst bak och en kvinna som ammade en bebis iklädd hörselkåpor. Om alla varit uppmärksamma på mig nyss, så var den uppmärksamheten som bortblåst nu. De sjöng, stampade takten och svängde med i musiken, med blickarna fästade framför sig som om de såg upp mot Gud eller Jesus. Jag letade efter vad de såg på, men längst fram i lokalen fanns inget kors. Tack och lov fanns däremot skärmar, med låttexten projicerad. Det gungade till inom mig. Förväntades jag sjunga med? Jag blundade en gång, såg upp, blundade igen. Det svindlade till inombords, jag ville springa ut, ville slippa de intensiva ljusen från scenen, dunklet i rummet och den sjungande och svängande massan. Men Diana sjöng där bredvid mig, och vi skulle fika efteråt. Jag tog spjärn inombords och letade febrilt med blicken efter något att räkna. Ett andetag in. En, två, tre, fyra. Fjorton armaturer i taket. När jag såg upp såg jag att de hade elva ljuskällor i varje. Jag samlade mig, var kvar i kroppen och rummet. Jag rörde läpparna lite, svängde lite på kroppen i takt med musiken. Hundrafemtiofyra glödlampor, eller ledlampor var det ju säkert. Jag klarade det. Jag kunde gunga med, jag kunde bara stå här i folkmassan och se ut som alla andra. Det skulle gå bra.
Diana verkade helt fokuserad på sången, hon sjöng inlevelsefullt och ömsom klappade med händerna och ömsom sträckte dem framför sig, som för att förstärka innerligheten i det hon sjöng. Musiken var svängig, det kunde jag hålla med om, och den här sångstunden verkade kunna pågå ett tag. Precis när jag började försöka mig på att faktiskt sjunga orden som stod på skärmen framför mig, slog tempot i musiken om, och sången blev i stället innerlig och mjuk. Texten handlade om längtan och önskan efter närhet till Gud. Obehaget steg inom mig igen, men samtidigt var det också något lockande med tonerna och den böljande musiken. Sången handlade om att längtan efter att få lära känna Gud och komma honom nära. Tänk om det var så att jag också längtade efter Gud, fast jag aldrig tänkt på det förut?
Bandet spelade, församlingen sjöng, och pastorn som nyss hälsat välkommen klev ut på scenen igen. Han stod med utsträckta armar och blicken fäst uppåt och sjöng med den sista versen. Han hade vacker röst, och när musiken falnade slog pastorn upp sin Bibel, och harklade sig, innan han läste innantill.
”Jag är livets bröd. Den som kommer till mig skall aldrig hungra, och den som tror på mig skall aldrig någonsin törsta. Så säger Jesus till oss i Johannesevangeliet, och så säger Jesus till oss idag. Kom, du som är hungrig så ska du få andlig mat. Kom du som är törstig, Gud ska ge dig den dryck som släcker din andliga törst. Kom du som är ensam, så ska du få bli del av en gemenskap. Vi väntar på dig.”
Språket i Bibeln var högtravande och svårt, men pastorn hade en utstrålning som var fascinerande ändå. Och vad menade han med andlig mat? Jag hade då aldrig varit liksom andligt hungrig. Till och med i högstadiet när folk runtomkring konfirmerade sig hade jag valt att avstå. Jag hade inte tid. Jag hade inte tid att fundera på evigheten när jag som bäst höll på att fundera ut om Johan i klass 9b var kär i mig eller inte. Eller så skulle jag öva med locktången eller testa en ny sminkning. Jag hade alltid haft fullt upp med det som var verkligt. Men trots allt kändes det helt okej att vara här, i Dianas kyrka. Jag lutade mig tillbaka och blundade, när pianisten åter klev fram på scenen och började spela en mjuk melodi för att ackompanjera pastorns avslutande del av predikan.
”Om du bär på en längtan efter att försonas med dig själv och uppleva förlåtelse för dina synder är det första steget att hitta nåd hos Gud. Jesus dog på ett kors för över 2000 år sedan för att du skulle få bli fri. Fri från ångest, fri från depression, fri från lidande. Frigörelse från synden finns för den som ber Jesus att komma in och fylla tomrummet i hjärtat och som uppriktigt ber som förlåtelse för alla synder.”
Jag blev alldeles arg på mig själv för att mitt löjliga hjärta slog så hårt, plötsligt, utan att jag kunde begripa varför. Musiken hade liksom lagt sig som en tät filt runt mig, och pastorns röst både djupnade och intensifierades. Jag skakade på huvudet, som för att förflytta pastorns röst ut från min hjärna, men den liksom lirkade sig hela vägen in innanför bröstbenet på mig. Den klingade liksom inom mig, så att det ekade bland revbenen. Den slog an en ton, och allt vibrerade.
Trummisen och basisten hade anslutit på scenen och jag kunde inte längre avgöra om det var basslagen eller min egen puls som dunkade. Jag såg ner på mina händer och såg att de skakade, och det tryckte över bröstbenet. Jag svalde, skakade på huvudet som för att säga åt mig själv att skärpa mig, och nöp mig i låret. Dånet i bröstet gav sig inte. Jag tog sats.
”Diana, jag måste springa på toaletten. Jag väntar på dig i foajén sen.”
Jag fick dra bort ett draperi av långa mörka hårtestar och luta mig alldeles tätt intill Dianas öra, för att göra mig hörd utan att behöva skrika. Diana nickade och log bekräftande, snabb att återgå till att blunda och be bönen, som nu leddes av pastorn från scenen.
Jag ångrade mig i samma stund som jag reste mig upp och började gå längs med stolsraden. Det väckte visst väldigt mycket uppseendet att jag lämnade gudstjänsten mitt i så här, folk fick resa sig upp för att släppa ut mig. De log kort mot mig, men släppte inte pastorn med ögonen mer än för en kort sekund, när jag passerade. Om gudstjänsten hade påmint om en show eller konsert, påminde inte det här publikbeteendet något jag varit med om tidigare. De hade alla ett hyperfokus som samtidigt riktades mot scenen, men med inåtvända miner. Precis när jag nådde utgången stoppade en av tjejerna i Praise Church t-shirt mig.
”Hej, är du okej?”
”Absolut, jag måste bara… uppsöka damernas…”
Jag försökte skratta och göra en liten knix med benen, som för att visa på hur kissnödig jag var. Tjejen öppnade dörren och log vänligt. Luften var lätt och sval i foajén och vibrationerna i kroppen avtog för varje kliv jag tog bort från kyrksalen. Värden stod fortfarande och log vänligt mot mig från dörren in till salen. Hon följde mig med blicken hela vägen fram till dörren, och jag vinkade lätt innan jag klev in på toaletten och äntligen kunde andas ut.