Anders och Emilys fotsteg försvann uppåt i korridoren och dörren stängdes bakom dem. Jag stängde dörren om mig, i min kontorsskrubb och lutade ryggen mot dörren. Benen skakade, och jag gled ner med ryggen mot dörren tills jag satt på huk. Sökte stöd för huvudet i händerna, men även de skakade.
Det var så otroligt lätt att glida in de invanda mönstren. Vara en god kristen. Se lycklig och glad ut. Vara en bra ledare. Ge goda råd. De invanda svaren trillade lätt ur min mun. Jag var en mästare på fasader. Och, jag hade inga andra svar än de jag nyss sagt till Emily. Kunde inte formulera ett annat resonemang ens för mig själv. Klart att Emily inte bara skulle råka ligga med sin före detta pojkvän, självfallet behövde hon en ledares stöd och vägledning, hon som var ny i tron.
Men jag började förstå att det inte var alls så där enkelt. Svart och vitt, rätt och fel. Vad gjorde det för skillnad om Emily låg med sitt ex, om hon legat med honom hundra gånger innan? Vad hände med mig själv när jag inte kunde låta bli att tänka på Virgil, utan kläder och på hans händer, på andra ställen än på hennes axel? Vari låg behovet av förlåtelse och omvändelse? Hade Emily gjort någon illa? Det lät mest som att John hade farit illa av Emilys bryska avsked än av något annat. Och varför brydde sig Gud ens om alla de här smådetaljerna? Som Virgil påpekat, varför fanns det krig och svältande barn och naturkatastrofer? Var det inte en felprioritering av en allsmäktig Gud att hålla på att spana in i folks sovrum? Allt som hade verkat så enkelt tidigare var så svårt nu.
Det brände i mig på ett nytt sätt nu. Inte bara såret av tvivel. Jag hade en massa nya känslor, känslor som sved och rev och smakade aska och förruttnelse. Jag hade en ny smak av skam, och en del av skammen handlade om att jag dragit in Emily i det här. Om jag inte fått med henne in i församlingen hade hon legat med sitt ex och blivit ihop med honom och levt lycklig i alla sina dagar. Och nu hade jag vallat in henne som ett villigt får direkt till pastor Anders. Jag kunde inte ens hålla styr på mina egna tankar, men krävde att Emily skulle stå till svars för sina tillkortakommanden.
Emily verkade dock inte vara min att styra och ställa över längre. Hon hade gått om mig, rätt in till den innersta kärnan kring pastorsparet. Jag hade anat det länge, och jag hade sett det i Anders blick när vi stötte på varandra i porten nu. Anders såg med sitt strålkastaljus på Emily. Jag skulle inte ta Emily med mig i mitt fall, om jag nu inte kunde hindra mig själv från att falla. Det skulle vara oförlåtligt. En liten del av min ville brotta ner Emily och slå henne, få bort henne och förse mig själv med platsen dit Anders ljus lyste. Men en annan del av mig ångrade inte bara att jag tagit med Emily till kyrkan, för min egen skull, utan för hennes. Vad hade jag gjort? Fast hon var i omtyckt, det skulle gå bra för henne.
Händerna hade slutat skaka, och rumpan hade glidit ner och fått en stabil kontakt med golvet. Jag rätade på huvudet och bestämde mig. Emily var omhändertagen, innesluten. Emilys frälsning var inte beroende av mig längre, men jag var skyldig Emily att inte råka visa mina tvivel eller det mörker jag bar på. Det skulle bli svårt att fortsätta vara den entusiastiska kristna vännen, men jag behövde försöka. Annars skulle Emily komma på mig förr eller senare.
Och när jag bestämt mig för att Emily inte längre var beroende av mig längre släppte lite av den tyngd som fört mig ner till golvet. Jag reste mig med en suck. Dags att ta itu med dagens bokföring.