Regnet snärtade i mitt ansikte och det hade läckt in i skorna för länge sen. Jag vadade runt i flera centimeter av geggiga höstlöv och min jacka var dyngsur och tung. En vecka hade gått sedan natten med John, och jag hade ägnat åtskilliga timmar åt regniga promenader som denna. Mobilbatteriet hade laddat ur nu, så jag hade inte ens någon aning om hur länge jag varit ute den här gången, men det var så pass länge att jag var blöt och kall ända in till trosorna. Promenader brukade kunna lätta mitt humör och skapa en slags formerad ordning i huvudet, men den här veckan kände jag sig hopplöst bortom räddning.
Jag hade för länge sedan tappat räkningen. Först hade jag räknat steg. Sedan portar. Busshållplatser. Jag hade slutat räkna efter att jag sett den sjunde tunnelbanenedgången. Oklart hur många stationer, det kunde ju ha varit olika nedgångar till samma station. Ångesten ville inte lugna sig, och jag kunde inte se hur jag skulle kunna bli förlåten.
Jag hade huvan uppdragen, men för syns skull hade jag också hörlursnäckan i örat. Om någon passerade förbi och hörde mig prata skulle de helt enkelt tro att jag pratade i telefon.
”Allt är så rörigt, Gud. Jag blev så glad över att se John och det kändes så fint att få ett bättre avslut. Och sen blev jag ändå arg och ville straffa honom, och så blev det att vi låg, och det kändes inte fel, men jag vet att det är jättefel. Dels är det synd, men John måste också verkligen tycka att jag är en idiot.”
En man skyndade förbi under ett paraply, kämpandes mot vinden. Jag pausade och låtsades lyssna på någon i andra änden av samtalet.
”Mmm, jag vet…”
När mannen passerat tog jag upp tråden igen.
”Gud, jag har syndat mot dig. Trots att jag är en ny människa, trots att jag är döpt och allt det där.”
Fötterna klafsade vidare i lövgeggan.
”Pastor Anders vill att jag ska hålla ett vittnesbörd. Så nu måste jag på något sätt bli en ny människan, igen, efter dopet. Jag är en usel människa.”
Jag svängde in på min egen gata och insåg att jag behövde försöka avsluta bönen innan jag riskerade att möta en granne.
”Jag har försökt att undvika Diana och de andra i circlesgruppen. Jag vet att du vet det, Gud, men jag har ju till och med bytt arbetspass för att inte behöva träffa Diana och för att ha en ursäkt för att inte gå till kyrkan. Men utan dem har jag ju ingen. Men vad ska jag göra för att det ska bli okej igen?”
Det droppade från huvan så att jag hade svårt att se var jag skulle sätta fötterna. Porten närmade sig.
”Diana har märkt att jag beter mig konstigt, och Linnea fortsätter att ringa men jag undviker att svara, ju. Jag måste bli förlåten, Gud. Hur ska jag göra för att ställa allt till rätta? Jag längtar efter den där känslan som jag fick när jag blev frälst och när jag döpte mig.”
Det kom ut en granne från porten, så jag tog mig om örat som för att visa på att jag pratade i telefon.
”Ja, jag vet. Ja, jag ska läsa det du själv säger i Bibeln.”
När jag kom upp i lägenheten hängde jag av mig mina blöta kläder, tog en varm dusch och kokade en kopp te. Klädd i pyjamas och med handduken om håret slog jag mig ner på sängen och tog upp telefonen och Bibeln. Jag googlade ”bibelverser om förlåtelse” och slog upp den första som kom upp som förslag. Jag läste högt för mig själv, det var lättare att förstå då.
”Om vi bekänner våra synder, är han trofast och rättfärdig, så att han förlåter oss våra synder och renar oss från all orättfärdighet.”
Jag la ner Bibeln över bröstet och blundade. Budskapet om förlåtelse och rening, det var hoppfullt att läsa om. Jag klickade vidare på telefonen och fick upp ett nytt förslag och bläddrade till en annan bok i nya testamentet.
”Bekänn alltså era synder för varandra och be för varandra så att ni blir botade. Mycket mäktig och verksam är en rättfärdig människas bön.”
Det stod mycket klart för mig nu. Jag behövde be Gud om förlåtelse. Och sen behövde jag prata med Diana och kanske Linnea. Det var inte alls lika lätt, men nu var det bara att ta ett steg i taget. Manualen var ändå förhållandevis enkel. Be Gud om förlåtelse och bekänna sina synder för andra. Fast först skulle jag vänta in mensen. Om jag var gravid vågade jag aldrig mer gå tillbaka till kyrkan.