”Men hej, Emily! Vad konstigt att det är så länge sen vi sågs! Hur mår du?”
Diana strålade. När andra kollegor kom till jobbet osminkade och med håret i en enkel hästsvans dök Diana alltid upp välsminkad och med det långa håret lockat. Jag hade kommit in i vanan av att gå till kyrkan och circlesgruppen tillfixad, men inför jobbet orkade jag inte göra mig till sig så mycket. Nu ångrade jag mig, det hade gett mig mod om jag varit lika snygg som Diana idag. Mensen hade kommit, tack och lov, och även om det gjorde mig lycklig och lättad, så kom den också med den gamla vanliga känslan av att vara tung i kroppen och fet i huden.
”Åh, jo men det är okej, tror jag. Ska du till Praise Church kontor efter jobbet idag? Kan jag promenera med dig dit, så kan vi prata på vägen?”
Diana gav mig ett snabbt ögonkast medan hon fortsatte att stapla apelsiner.
”Jo, men absolut. Jag slutar klockan sju ikväll, så jag kommer bara köpa en macka när jag går och äta på vägen. Men du får gärna gå med. Är det något speciellt du vill prata om?”
”Ja, om … John. Och förlåtelse.”
Diana tog en ny kartong, äpplen den här gången, men såg sig omkring för att se att ingen kund eller kollega hörde deras samtal.
”Det blir bra. Gud är en nådefull Gud. Har du egna andaktsstunder varje dag när du läser bibeln och ber?”
”Ja, jag har faktiskt läst rätt mycket i bibeln de senaste dagarna. Och bett. Mycket.”
Vi hade mötts upp efter jobbet. Diana gick snabbt som vanligt, alltid på språng.
”Okej, berätta.”
Diana tog ett stort bett av en fralla med ost och skinka och lät mig få tid att börja prata.
”Jo, minns du det där med John, mitt ex, och att du tyckte att jag skulle träffa honom för att förlåta honom?”
Jag misstänkte allt ifrån nyckelbenen upp till hårfästet lyste röda, i alla fall hettade det överallt där. Jag var alldeles fuktigt under brösten och i armhålorna. Skammen brände, bokstavligen.
”Ja, såklart.”
Diana tog en tugga till och fortsatte lyssna. Hon var så samlad, så sval. Min kropp kändes som en tappad glass på en varm stelhäll i sol. Jag ville rinna ner i skorna.
”Jo, alltså vi träffades. Och jag förlät honom. Och sen råkade vi liksom … hamna hemma hos mig.”
Diana lyfte ett ögonbryn.
”Vad betyder det? Menar du … som på film?”
”Ja … jag låg med honom.”
Jag såg ner mot mina fötter, hukade mig inombords. Vad skulle komma nu, vad skulle Diana säga. Diana som aldrig ens varit ihop med en kille.
”Hur råkar något sånt hända? Jag menar, du fattar att jag har lite svårt att bara tro att man halkar i säng…Var ni fulla?”
Jag tvingade mig att möta hennes blick. Dianas ögon var stora och fulla av frågor.
”Nej, men inte så. Alltså vi var ihop i fyra år. Det var inte så länge sen vi gjorde slut. Vi hamnade liksom i en gammal …rutin. Kan man säga.”
Diana sänkte handen som höll mackan, och förde upp den andra handen till pannan. Hon drog sig över pannan med fingertopparna, som att hon försökte massera fram några bra råd till mig. Jag räknade sekunderna. Sju sekunders tystnad.
”Oj, jag vet inte vad jag ska säga. Alltså Gud vet ju naturligtvis att du haft sex förut, så det förändrar inte så jättemycket. Och det var ju också någon du haft en långvarig relation med. Men ni är ju inte ihop nu. Och ni är inte gifta. Eller, är ni ihop?”
”Nej, jag fick typ panik och körde ut honom på morgonen sen. Han tyckte att jag var knäpp.”
”Men alltså, nu är du frälst och döpt och då förväntar man ju sig att du ska försöka leva som en ny person i Kristus. Lämna det gamla livet bakom, liksom.”
”Ja, jag vet. Men jag har läst i bibeln och bett Gud om förlåtelse. Och så har jag läst att man ska bekänna sina synder för varandra, så det är det jag gör nu. Om jag lovar att aldrig göra om det, visst är allt okej igen då?”
”Mmm, jag tror det. Samtidigt är det viktigt att du vet att man liksom inte bara kan fortsätta synda och sen be om förlåtelse, som en vana liksom. Det är viktigt att du vet det.”
Jag tittade på Diana. Dianas bruna hår glänste i ljuset från gatlyktorna, det såg nästan ut som att hon hade en gloria.
”Nej, såklart. Jag menar ju allvar med det här.”
”Kan vi bara berätta det här för Linnea också, så vi kan höra om hon har något ytterligare råd för dig? Det känns viktigt att det blir rätt.”
Jag hade hoppats på att det skulle räcka med Diana.
”Måste vi?”
Vi var framme vid byggnaden där Praise Church hyrde sin kontorslokal på tredje våningen. Diana öppnade porten och vi klev in i porten.
”Om du menar allvar med att aldrig göra om det så finns det inget att skämmas över.”
”Skämmas över vad?”
Pastor Anders klev ut ur hissen i samma stund som vi klev in i det ekande trapphuset. Han hade en kamelbeige ytterrock och en roströd kashmirhalsduk som gick ton i ton med de röda stråken i hans skägg. Han var stilig som en gammal filmstjärna från 40-talet, fast de var förstås i svartvitt. Pastor Anders var i färg.
Diana log stort mot Anders, och jag hoppades att han bara skulle fortsätta gå, och att Diana skulle säga att det inte var något.
”Eh, ingenting egentligen. Men Emily är ju nu i tron, och det är mycket att hålla reda på.”
”Juste, och på tal om ny i tron. Emily, har du hunnit tänka på vittnesbördet?”
Jag harklade mig.
”Jag… jag tror inte jag är riktigt redo. Jag har …”
Anders hade varit på väg ut genom porten, men klev tillbaka in och lät dörren stänga sig bakom honom. Hans strålkastarljus var på mig, det var som att jag var det enda viktiga för honom i den här stunden.
”Du har vad, Emily?”
”Jag har …”
Han tog min hand, greppade den och la över sitt eget bröst, tryckte min hand mot sitt eget hjärta.
”Du kan berätta för mig.”
”Jag har …”
”Ja?”
”Jag har problem med synd i mitt liv.”
Hans hand höll min hand, fast.
”Behöver du en pastor till hjälp för att bringa ordning i livet?” Han skattade vänligt och släppte min hand. ”Jag kan ta mig tid nu en stund, om du vill.”
Diana svarade snabbt.
”Åh, det vore toppen, pastor Anders. Jag ska jobba med bokföringen nu, men vi hade ändå tänkt ta råd av en ledare faktiskt.”
Mina fötter ville stanna, mina knän ville låsa sig på stället. Jag ville verkligen inte prata med pastor Anders om att jag legat med mitt ex i ett misslyckat försök att förlåta honom för ett dåligt uppbrott, men han verkade redan ha bestämt sig. Han tryckte på hissknappen.
”En pastors uppgift är att vara herde för sina får. Jag tar mig gärna tid med dig, Emily.”
Vi klev in i hissen och i det skarpa ljuset tvingade jag mig att le stort.